Besök av barnen 21/12 - 3/1

Besök av våra barn
Äntligen var det nästan dags för våra pojkar med flickvänner att komma och segla med oss. De skulle landa på Huewanorra på St Lucia söndag eftermiddag den 21 december och stanna i två veckor. Nu hade vi några dagar på oss att förbereda dessa två veckor; framförallt genom att handla mat och dryck samt att bereda plats för dem i våra båda akterkojer.
Vi gick upp till Rodney Bay där vi lade oss på svaj i den stora bukten och tog dingen in till ett utmärkt köpcentrum.

Vi hade i förväg avtalat med en taxi i Soufriere som skulle ta med Roger till flygplatsen och möta upp ungdomarna. Taxin kom som avtalat och vi gav oss iväg de fyrtio minuterna till flygplatsen.
Efter en liten stunds väntan släntrade fyra bleka och halvsega ungdomar ut från passkontrollen efter en lång resa. Det var härligt att krama om dem och tjattra med dem i taxin.

Utcheckning på flygplatsen
Men innan vi kunde hoppa in i taxin skulle vi passa på att checka ut både båten och alla ombord på flygplatsen. Vi planerade att lämna Soufriere tidigt nästa morgon innan customs och immigration hunnit öppna.
Ungdomarna fick sålunda sin utresestämpel från St Lucia i passen ca en halvtimme efter de fått sin inresestämpel. Det kan man kalla en kort vistelse på St Lucia!

Även om taxichauffören gjorde sitt bästa för att vi inte skulle komma fram över huvud taget – han körde som en riktig biltjuv – kom vi så småningom till Soufriere och därefter via en dingetur ut till den väntande modern på Bijou.
Efter ett efterlängtat och svalkande dopp i det friska vattnet serverades det buffé och vi hade mycket att prata om - det var ju ett tag sen sist - tills ungdomarna stupade i säng efter en lång dag.

Utanför les Pitons där vi väntar på barnen.......som till slut kommer med far


Rutten för de två veckorna
Vi startade alltså i Soufriere på St Lucia och skulle gå söderut i Grenadinerna via Bequia, Tobago Cays, Union Island och sedan tillbaka norrut via Bequia och St Vincent till Rodney Bay/St Lucia där vi skulle fira nyår och slutligen till Marigot Bay där de skulle mönstra av.
Det skulle inte bli några längre etapper förutom den första från Soufriere till Bequia som vi räknade med skulle bli en segling ca nio timmar dikt bidevind samt den sista från Walillabou (St Vincent) tillbaka till Soufriere med förväntad kryss.
Det visade sig bli härlig segling i mellan 10-14 m/s med två ständiga rev i storen och emellanåt lite inrullad fock – en segelsättning som gav fin balans åt Bijou. Sjösjukeplåster delades ut till samtliga, vilket gjorde färden bekväm.

Härlig segling bidevind..................................med en nöjd besättning


Kompissegling igen!
Redan 2010 då vi seglade i Kroatien hade vi kompisseglat med våra goda vänner Per, Inger, Iréne och Picko med familjer som hade hyrt en stor segelbåt med skeppare. Vi bestämde redan då att nästa gemensamma segling skulle ske i Västindien och, sagt och gjort, nu hade de hyrt en 70-fotare, Shaitan, med skeppare och kocka för att segla en vecka i Grenadinerna.
Vi sammanstrålade i Tobago Cays och fick några härliga dagar tillsammans innan våra vägar skiljdes.

Tobago Cays i väntan på Shaitan....................som till slut dök upp


Höjdpunkter och missöden
Dingen i vindgeneratorn
Vi hade två nästan perfekta veckor tillsammans med våra barn men det hände också några incidenter. Den första var då vi skulle ta upp dingen på däck i Bequia. Som vanligt hissade vi upp dingen med hjälp av spinnakerfallet, men just då vi hissat upp den kom en kraftig vindby och tog tag i dingen och slungade in den i vindgeneratorn. Poff sa det och så var dingen uppslitsad. Två av vingarna på vindgeneratorn var dessutom avkortade och det var kraftig obalans i generatorn. Jaha, tänkte vi. Det blir ju spännande att se hur vi klarar oss utan dinge tills vi fått den reparerad eller köpt en ny.
Eftersom detta dessutom inträffade dagen före julafton skulle det dröja innan vi kunde hitta en lösning.

Det visade sig dock inte vara några större problem att klara sig tillfälligt utan dinge. Skepparen på vår kompisbåt skjutsade oss gärna vid flera tillfällen och taxibåtar kunde man lätt få tag på i Grenadinerna.
Så småningom köpte vi en ny hårdbottnad dinge i Rodney Bay. Numera använder vi alltid en säkerhetslina i dess akter då vi lyfter upp den på däck.

Draggande boj
Den andra incidenten inträffade i Marigot Bay alldeles söder om Rodney Bay. Efter nyårsfirandet i Rodney Bay gick vi ner till Marigot Bay och tänkte ligga vid boj inne i den charmiga lagunen. Som alltid blir man mött redan ute till havs av någon med utombordare som vill anvisa en boj och hjälpa till vid tilläggningen. Han tog oss till en boj och eftersom vi alltid är lite skeptiska till bojar (man vet ju aldrig hur det ser ut där nere) frågade jag honom om den var ”safe”. Jajamen sa han och intygade att det var bytt rep på den för tre veckor sedan. Ok, tänkte vi. Vi lägger väl oss där då.

Vi tog dingen in till den lilla marinabyn och strosade omkring några timmar. Då vi kom tillbaka till båten var allt frid och fröjd och vi var nere i båten då folk plötsligt började skrika runtomkring.
Det visade sig att bojen draggade och vi var på väg in i en restaurangbrygga. Där hade dock restaurangägaren lyckats bära av Bijou så att ingen närkontakt uppstått. Vi startade snabbt motorn och fick kontroll på läget.
Det visade sig att vi lagt till vid en privatägd boj som marinan inte hade kontroll över. Vi bytte genast till en av marinans bojar där vi låg tryggt i flera dagar. Där hade vi tur!

Roger kapade två av rotorbladen till vindgeneratorn till samma längd som det kortaste och nu var det balans i vindgeneratorn igen, men med reducerad effekt. Vi har dock beställt tre nya rotorblad som vi får levererade inom kort.

Är bojen safe, frågar vi...................................och åker sedan in och äter glass


Den vackra lagunen Marigot Bay...................med vatten som man kan bada i


Hummersupé i Tobago Cays
Då minns vi hellre höjdpunkterna och en av dessa var hummersupén i Tobaco Cays då vi sammanstrålade med våra kompisar på Shaitan och fick en fantastisk måltid tillsammans. Vi satt alla arton runt ett enkelt långbord på en vacker palmstrand och bjöds på grillad lobster med vitlökspotatis och allehanda tillbehör medan solen gick ned.

Per, Inger, Pikko, Iréne med familjer anländer till hummersupén och vi sammanstrålar


Det dukas upp till långbord och vi bjuds på läcker hummersupé


Julafton i Tobago Cays
Dykning
Irénes och vår familj hade bokat dykning på julafton i Tobago Cays. Först gjorde vi ett ankardyk vid Horseshoe Reef, dvs man går ner till bottnen vid båtens ankare, simmar därifrån i samlad tropp och återvänder så småningom till ankaret. Dyket tog fyrtio minuter längs med revet och vi såg lite blandade fiskar, även om vi kanske hade förväntat oss mer.

Nästa dyk var ett ”drift dive” i Mayreau Gardens, dvs vi hoppade i på en plats och följde strömmen. Då dyket var slut hämtade dykbåten upp oss där vi hamnat. Här var det mer att titta på av koraller och vackra växter samt hela stim av fiskar runt om oss. Det är en härlig känsla att bara driva med strömmen och titta.

Gänget dyker i Tobago Cays...........................Andreas och Camilla tar en selfie


Julmiddag på Shaitan
Julafton fortsatte med gemensam middag i Shaitan´s sittbrunn, vilken var gigantisk. Alla femton fick plats runt det högglanslackade bordet. Kocken bjöd på grillad tuna och vårt bidrag till kalaset var köttbullar, vilket var väldigt populärt bland alla ungdomar. Svisch sa det och så var köttbullarna slut!
Det blev en verkligt mysig kväll och väldigt annorlunda våra normala julmiddagar.

Union Island
Ett långt stenkast från Tobago Cays ligger Union Island som var nästa anhalt. Vi ankrade innanför reven och fick skjuts med Shaitan´s dinge till Happy Island, en conch-gjord ö mitt på revet, där vi njöt av lite goda drinkar och härlig gemenskap innan vi åkte in till Clifton och åt en god middag.

Union Island utanför Clifton..........................med den konstgjorda Happy Island


Skönt att lapa sol på däck och att hoppa i spat efteråt


Chatham Bay
Nästa dag skulle bli den sista tillsammans med våra kompisar på Shaitan och vi enades om att gå till Chatham Bay på västsidan om Union Island. Det är en stor och skyddad vik med många ankrade båtar.
Redan då vi lade ankar blev vi uppvaktade av en färgstark kvinna som kom ut till oss med sin utombordare. Vanessa heter hon och vi blev inviterade till hennes restaurant på barbecue.
Vi fick på nytt skjuts av Shaitan´s dinge till stranden och tillbringade sedan eftermiddagen och kvällen i hennes enkla restaurant på stranden i full raggieanda.
Våra ungdomar tyckte att detta var det bästa stället på hela resan!

Barhäng på Vanessas strandresto..................Vanessa själv in action


Walillabou
Pirates of the Caribbean spelades in på Saint Vincent och mycket av handlingen skedde i Walillabou, en liten vik på västsidan av ön. Fortfarande finns kulisserna kvar och har inretts till ett litet museum.
Vi stannade där en natt och tog en härlig promenad på ön och blev guidade av en ung kille som stolt ville visa oss alla goda frukter som fanns på ön. Vi kom också till ett mysigt vattenfall där vi kunde svalka oss.

Andreas utanför piratnästet...........................promenad med ung guide runt Walillabou


Nyårsafton i Rodney Bay
Vi hade bokat plats i marinan i Rodney Bay samt gjort en reservation på ett steak house för nyårsmiddagen.
Det blev en mysig middag och efteråt gick vi ned på stranden för att titta på alla fyrverkerier samt för att dricka den medhavda, kylförvarade gula änkan.
Det blev en tidig kväll; efter att vi kommit tillbaka till marinan med taxi stupade vi alla i säng. Sjön suger!

Utsikt över Rodney Bay..................................Fruktförsäljare i Rodney Bay


Maratonspelet
Varje kväll tillbringade vi i sittbrunnen spelandes kort. Det blev en två veckor lång turnering i trettiotvå och plump. Det var med stor förväntan och stort allvar som samtliga såg fram emot varje kvälls spel.
Turneringen vanns av Kristian med Andreas på andra plats.

Sedvanligt kortspel i sittbrunnen hos Bijou


Avmönstring
Efter två härliga och intensiva veckor var det dags för det vemodiga avskedet. Ungdomarna lämnade oss i Marigot Bay och tog en taxi till flygplatsen för att flyga hem och återgå till vardagsliv och arbete.
Vi kände oss lite sorgsna den kvällen men var samtidigt riktigt nöjda över att ha fått rå om dem under två veckor. Man lever ju ganska tätt ihop på en båt.

Våra ungdomar lämnar oss i Marigot Bay

Grenada - St Lucia 15/11 - 14/12

Tillbaka i Grenada
Vi möttes av en värmevägg då vi klev ur planet på Grenada. Vi var något nervösa inför mötet med customs med tanke på alla reservdelar vi hade med till båten eftersom vi hört att man skall deklarera med kvitton, varpå man skall betala en mindre skatt. Vi oroade oss i onödan; efter att ha kryssat i ”no commercial items” var det bara att traska igenom.
Vi blev hämtade av Charles Rawle som hyr ut rum i sitt hus Hillcrest. Vi hade bokat en vecka med bil därtill. Boende med AC är helt nödvändigt och bil känns lyxigt för att kunna se sig omkring lite.
Bijou hade klarat sex månader på land utan anmärkning och vi jobbade flitigt varje dag med alla förberedelser och reparationer. Ismini (Mats och Anna-Lena) dök upp en dag och bjöd på nyfångad guldmakrill på deras båt. En dag gjorde vi oss lediga och tog en tur till St Georges och gick på marknaden där för att sedan åka vidare till det svenska fyrskeppet ”Västra Banken” som någon entusiast transporterat över för några år sedan. Inuti hade de ett litet museum med information om svenska fyrskepp. Lite oväntat att finna här!
Äntligen var det dags att sjösätta och vi la oss för ankare i Prickly Bay för att göra det sista innan vi skulle dra oss norrut. Oj vad skönt att ligga i vattnet på nytt!
Vi skulle ta dingen över till Mats för att få hjälp med lite mekaniska prylar och då vägrade utombordaren att starta. Roger gav den en ordentlig chans men slutligen tröttnade han och vi rodde in till skeppshandeln och köpte en ny. Den gamla fick de behålla. Den nya Tohatsun startar alltid på första draget och ett stort irritationsmoment är borta.

Vi hade ju stora problem med vår extragenerator under seglingen från Amazonas till Grenada och nu var det spännande att se om den bytta impellern skulle göra skillnad. Jodå, generatorn gick igång så fint och kylvattnet kom i stora mängder. En stor lättnad infann sig.

Utsikt över St Georges.....................................Fyrskeppet Västra Banken


Instruktiva planscher ombord........................Mats och Anna-Lena på Ismini


Kryss upp till Carriacou
Nu var det dags att sätta segel igen och vi skulle ta oss de ca fyrtio sjömilen upp till Tyrrel Bay i Carriacou. Det blåste friska vindar och vi fick segla dikt bidevind för att på slutet ta några slag. De fyrtio sjömilen blev därför i praktiken femtiosex. Då vi dessutom seglade med vår 110% fock blev det lite väl stor lutning på båten samtidigt som vi inte kunde ta tillräcklig höjd.
Kockan hade ännu inte fått tillbaka sina sjöben och aptiten drabbades därför av detta. Lunchen kom att bestå av en morot med några kex.
Då vi kom fram bytte vi till vår självslående fock som fungerar bättre på bidevind.

I Tyrrell Bay låg det ett sjuttiotal båtar och vi hittade en ankringsplats ganska långt ut i bukten. Plötsligt kom en dinge farande förbi oss och vi kände genast igen Xavier från Mat Mat – en av båtarna vi seglade med i Amazonas. Det blev drink i deras båt varefter vi gick och åt på Lazy Turtle, en trevlig restaurang driven av ett brittiskt par. Riktigt gott var det. Det är anmärkningsvärt hur goda pizzor vi blivit serverade så här långt…

Dagen efter tog vi en buss in till huvudorten Hillsborough - som ligger vackert vid vattnet - och promenerade längs dess enkla gator. Vi hittade ett bra lunchställe med god mat och internet. Vi passade också på att köpa lite frukt och grönsaker innan vi tog bussen – som nu plötsligt blivit skolbuss – tillbaka till vår Bay. Det tog lite extra tid eftersom chauffören lämnade av eleverna vid deras hem.
Vi stannade fyra nätter i Tyrrell Bay och pysslade med diverse småsaker på båten. Sedan var det dags att checka ut från detta land (Grenada) för att segla in i nästa (St Vincent & The Grenadines).

Pittoresk restaurang i Tyrrell Bay...................Färgglatt hus i Hillsborough


Målarmästaren dekorerar..............................Skolbuss tillbaka till Tyrrell Bay


Union Island
De sexton sjömilen till Union Island fick vi härlig kryss med den lilla focken och nu betedde sig Bijou på ett mycket bättre sätt med bra höjd, mindre lutning och god fart.
Vi skulle ta oss in till staden Clifton för att checka in och la oss därför mellan reven utanför. Det var en mycket speciell känsla att ankra mellan rev; man går upp så nära revet man vågar och släpper ankaret. Sedan hoppas man att vinden inte vänder, för då går man ju upp på revet. Det är alltså inte svajankring i vanlig mening. Men vinden blåser ju alltid österifrån, så det skall nog vara tryggt…

Vi tog dingen in till bryggan och möttes genast av personer som ville hjälpa till. Den ene hade som uppgift att bevaka dingarna och den andre ville hjälpa oss med att byta vår tomma gasflaska. Vi tvekade att lämna gasflaskan ifrån oss men till slut gav vi med oss. Mannen lovade att redovisa kostnaden med ett kvitto.
En timme senare fick vi vår fyllda gasflaska (som var ovanligt tung) men inget kvitto. Vår hjälpreda begärde ett alltför högt pris men då Roger exploderade lugnade han sig och accepterade det pris vi erbjöd honom. Vi blev säkert lurade ändå, men lite skulle han väl ha för besväret…

Vi kom in till incheckningskontoret en stund efter de hade stängt och blev istället hänvisade till kontoret ute vid flygplatsen som visade sig ligga tio minuters promenad därifrån. Vi fick en välbehövlig promenad och incheckningen gick snabbt och effektivt.
På vägen dit träffade vi ytterligare en man som ville hjälpa till. Vi hade en tom bensindunk med oss och han erbjöd sig att gå och tanka för oss. Vi förhörde oss om det förväntade priset och det var lägre än vad vi trott, så vi slog till. Han rekommenderade dessutom en restaurang som vi testade på kvällen. Riktigt gott var det och vi fick tillbaka vår fyllda bensindunk.

Uppe på revet i anslutning till ankringen har en entusiast byggt en liten ö – Happy Island – med bar och restaurang. Ursprungligen var den byggd av snäckor, men numera kompletterad med betong och det växer tom palmer där. Man kan endast nå ön med dinge men där var ändå många bargäster den kväll vi låg där.

Vi tog också en promenad upp till en utsiktspunkt där vi fick en härlig överblick över ankringsplatsen. Det ser väldigt märkligt ut med ankring mellan rev.

Ankring mellan rev utanför Clifton.................Den konstgjorda ön Happy Island


Mayreau
Nästa besök blev på västsidan av ön Mayreau. Detta är närmsta ankringsplats för de stora kryssningsfartygen som vill se ö-gruppen Tobago Cays och där fanns en lång fin badstrand som passagerarna skeppades in till. Det kom ett par stora kryssningsfartyg medan vi var där.
Vi lockades också av att köpa nyfångad hummer och då vi fick den både kokt och delad slog vi till. Det blev en härlig supé med vitlöksbröd och en sparkling Cava som vi hade kvar från Spanien.

En eftermiddag ägnade vi åt att testa våra dykutrustningar inför de dyk vi har inplanerade tillsammans med våra barn och deras flickvänner i Tobago Cays på julafton. Det kändes tryggt och välbekant att vistas under ytan ett tag.

Den underbara stranden på Mayreaus västsida dit också kryssningsfartyg kom


Lobstern levereras kokt och delad och blir till en läcker supé


Paradiset Tobago Cays
Dagen därpå förflyttade vi oss ut till Tobago Cays som består av fem små öar med ett stort skyddande rev utanför (horse-shoe reef). Vi låg mest i vattnet och snorklade då det var i princip vindstilla och mycket varmt. Vattnet var härligt turkost och vi dingade ut på revet där man kunde se massa fina fiskar i skarpa färger. Här fanns också gott om sköldpaddor och deras små runda huvuden stack upp lite överallt.
Vi bokade in oss på grillad hummer på beachen och det var en fantastisk upplevelse. Vid dukade bord på sandstranden under palmerna med endast lyktor (stora petflaskor) och en full måne som belysning bjöds vi grillad hummer, vitlökspotatis, stekta grönsaker samt plaitaner (jättebananer).

Havet ligger lugnt i Tobago Cays.....................där vi dingade ut till en sandö


Vattnet var sensationellt klart.........................På kvällen åt vi lobstersupé igen


Motorgång till Bequia
Härifrån blev det motorgång och fiskespöet kom ut. Rätt som det var hördes ritsch/ratsch/pang - ett ljud som kändes obekant – det var en fläktrem som gick av. Då båten är utrustad med en numera skicklig mekaniker var detta inget större problem. Vi låg och drev i godan ro och Roger dök upp efter ett tag – helt drypande blöt av svett – ja, då var det fixat! Han var värd ett dopp!

Vi ankrade upp i Friendship Bay på ön Bequia. Då vi läst i boken att här skulle ligga ett svenskt hotell blev vi nyfikna och vandrade dit längs stranden. Det var ett stort komplex med pool, restaurant och bar. Wifi hade dom såklart så det blev ett par rom-punsch där och lite kontakt med omvärlden.

Dagen därpå flyttade vi runt hörnet till Admirality Bay där själva stan ligger. Här finns allt tänkbart att handla, men kött, skinka och kyckling var frysförvarade. Här låg vi ett par nätter och handlade lite av varje samt sysslade med diverse reparationer. Konstigt, man har alltid en lista på typ trettio saker att fixa och denna lista blir aldrig kortare…

Sista kvällen blåste det upp ordentligt och vi ville inte gärna lämna båten. Då vi inhandlat två nya kortlekar i den lilla fina bookshopen ägnade vi kvällen åt en trevlig form av tvåmans-patiens som vi lärt av Ismini. Elisabeth var som vanligt svårslagen.

Havsbotten bestod av död korall med ett tunt lager sand, så vi kunde inte förvänta oss det bästa ankarfästet. Vi satte därför på vårt ankarlarm som varnar om vi draggar. På morgonen då vi kikade upp låg vi på exakt samma plats, men den amerikanska segelbåt som kvällen innan låg femtio meter framför oss låg nu femtio meter bakom. Tur att han inte slog i oss under sin draggning utåt…
Skepparn på den båten såg lite frustrerad ut då han klev upp och såg vad som hänt. Han tog genast upp ankaret och gav sig iväg.

Ett fartyg tog en ödesdiger genväg..................Blomstercollage i gamla bildäck


Brädlappshus i Bequia...................................Den mysiga bookshopen i byn


Blue Lagoon
Vi fick en tight bidevindsegling över till St. Vincent där vi ville kolla in nåt som hette Blue Lagoon. Inloppet till själva lagunen bestod av en ränna som varierade mellan 5 och 7 feet (1.50 – 2.10 m). Vi sticker 1.90 så det blev ju spännande. Vi frågade på VHF.n om någon kände till läget just då och samma amerikanare från inatt svarade att dom just hade kommit in på 7 ft.
Det gick fint och vi la oss vid en boj långt in i den turkosblå lagunen omgärdad av ett rev. Vi tog en svettig promenad in till den lilla byn Calliaqua där vi kom i samspråk med Don Martin som var en finurlig gubbe som varit kartritare och adviser till Chris Doyle som skrivit en massa pilotbooks. Havet är mitt allt sa han – fast tanten ville hellre driva restaurant. Kalla öl hade dom i alla fall.

Den skyddade lagunen Blue Lagoon................Elisabeth ror oss in till kajen


Den vilda naturen i St Vincent
Vi var noga med att gå ut vid samma tid som vi kom för att känna oss säkra och fick sedan en blandad segling längs kusten till Cumberland Bay. Nu hade vi verkligen kommit på pirat-mark. Delar av The Pirates of Caribbean spelades in just här.
Här låg man med ankare utåt och en lång lina in till en palm i land och männen kom långt ut i sina små båtar och ville hjälpa till. Bäst att vara tillmötesgående tänkte vi så det blev både hjälp med linan, fruktinköp och köp av diverse handicrafts. Mannen som sålde hantverket presenterade sig med ”I am the rastaman”.

Här hade vi bestämt träff med LazyJack (en av de franska båtarna i Amazonas-eskadern) och det blev ett kärt möte. Många trevliga minnen dök upp under middagen som intogs på den lilla lokala krogen ”Mojito”. Mycket speciell miljö bland alla dessa svarta rasta-människor.

Incheckning-utcheckning – ibland en krånglig historia
LazyJack hade lite bråttom upp till Martinique där de bokat tid på ett varv och låg därför bara en natt. Vi njöt så mycket av den vilda naturen i Cumberland Bay att vi ville stanna en natt till. Men vi var tvungna att ordna med utcheckning från St Vincent innan vi kunde ge oss iväg.

Vi hade avtalat med Charlie (han som hjälpte oss med landlinan) att han skulle komma vid halv femtiden och köra oss till Walillabou som har customs och immigration och som är öppet mellan 17 och 18(!). Han dök inte upp och istället tog vi oss in till land och försökte hitta en taxi själva. Det dök då upp en kille som skulle kunna hjälpa oss men han insisterade på att vi istället skulle välja Chateaubelair (som låg en bit längre bort) som skulle vara ett bättre ställe. Ok, tänkte vi – han vet väl vad han talar om.
Efter en scenisk biltur på typ alpvägar kom vi så småningom fram till Chateaubelair, men det var mörkt i huset där customs skulle ligga. De lokala gubbarna som spelade volleyboll på kajen upplyste oss om att hon (den kvinnliga tulltjänstemannen) var ute på havet. Men hon borde ju snart vara tillbaka eftersom det höll på att mörkna. Vi bestämde oss för att vänta och se och plötsligt varde ljus i huset. Det visade sig dock vara hennes fästman som inte hade en aning om var hon höll hus. (Han var för övrigt upptagen med att leverera svartsprit till konstiga typer som drev runt deras hus).

Efter ytterligare en stunds väntan bad vi fästmannen hälsa henne att vi skulle komma förbi nästa morgon med Bijou, lägga henne på svaj i viken och försöka ta oss in med dingen. (Det såg ut att kunna vara lite besvärligt att landa dingen på stranden pga dyningar). Chauffören tog hos hem till Cumberland Bay och vi fick en efterlängtad middag. Vi tog det hela med ro eftersom vi i alla fall fick en fantastisk sight-seeing.

Men det är inte slut ännu!
Nästa morgon gick vi upp tidigt eftersom vi hade en lång seglats framför oss samt en utcheckning som vi inte visste hur lång tid den skulle ta. Strax innan vi skulle kasta loss kom chauffören från gårdagen ut till Bijou och informerade om att tulltjänstemannen hade ringt och sagt att hon istället skulle kom till oss ”early”. Det lät ju lite märkligt, men de vet väl vad de talar om, tänkte vi. Vi började då pyssla med lite småsaker i någon timme tills chauffören åter kom ut till oss och lät meddela att hon inte skulle komma hit trots allt, utan nu fick vi gå in med Bijou enligt ursprungliga planen.
Nåväl, lite irriterade var vi över de timmar vi kastat bort med vår väntan och lite spända var vi inför landningen eftersom tulltjänstemannen låtit hälsa att vi skulle vara försiktiga vid landstigningen eftersom sjön var lite ”rough”.
Då vi kom fram till Chateaubelair Bay möttes vi av en dinge med stor utombordsmotor som mot en betalning av 20 EC$ lovade köra Roger in och ut igen medan Elisabeth låg och drev med Bijou. Nu gick allting som smort och slutet gott allting gott. Men visst kan saker bli lite märkliga ibland…

Vi fick en härlig bidevindsegling till St Lucia som vi angjorde på luciadagen den trettonde december och som naturligtvis var deras nationaldag. Det blev vi snart varse med högtalarraggie som dånade över hela viken.

Charlie åkte och kom aldrig igen....................Här ligger man förtöjd i en palm


I am the rastaman!.........................................LazyJack låg bredvid oss


Slutligen önskar vi er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

En vacker driftwoodgran