Efter 3,5 veckor inåt i Amazonas-floden var det dags att vända utåt igen. Nu hade vi strömmen med oss och det var lätt att göra 10 knop över grund.
Efter lite kylskåpsinventering, då vi fann en burk ansjovis, bjöds det på Jansson med öl och snaps vid vår nästa ankarplats – inte dumt!
Vi hade nöjet att få besöka en liten by som var uppbyggt runt ett sågverk – Serraria. Där jobbade man mycket med kroppen; först med att samla ihop stockarna i floden och sedan med handpåläggning vid de olika sågnings- och kapningsmomenten. Personlig skyddsutrustning var ett okänt begrepp här; mannen som drog fram de massiva stockarna till sågen jobbade barfota.
Arbetarbostäderna som låg i anslutning var av mycket enkel art och fyllda av kvinnor och barn.
På kvällen bjöds det på ”caipi” och grillmat i deras gemensamhetslokal. Det blev härlig stämning med mycket dans. Elisabeth blev väldigt nöjd med den långdans hon startade upp med alla 30 barnen i en lång svans.
Träden flottas till sågverket..............................där de dras in för uppsågning
Arbetarbostäderna var av enklaste slag...........En ung kvinna tvättar sin bebis
Afua - Amazonas Amsterdam
Sista anhalten inne i Amazonas var Afua, där vi skulle ligga några dagar för att proviantera och bunkra inför överseglingen till Iles de Salut och vidare till Surinam. Det visade sig senare att seglingsplanerna skulle förändrades dramatiskt.
Afua är en charmerande stad med ca 40 000 invånare. Staden är uppbyggd på pontoner och saknar helt bilar och motorcyklar. Istället finns det en uppsjö av cyklar – tysta och fina cyklar!
Arkitekturen är också vacker i motsats till de flesta andra städer i Amazonas som i vissa fall verkar vara i avsaknad av någon sådan. Dessutom underhåller man sina hus istället för att bara låta de förfalla. Anledningen till detta är sannolikt att man är en välmående stad som har levt gott på handel mellan Amazonas och omvärlden.
Vi fann oss väl tillrätta här och det blev lite av en favoritplats för oss. Vi hittade också en trevlig lunchrestaurant och en pizzeria som dessutom gjorde läckra caipirinhas.
Alla båtarna i eskadern låg uppankrade precis utanför kajen och det var ganska grunda vatten – 3-5 m. Detta innebar att tidvattenströmmarna var starka och många träd och flytande öar kom emot båtarna i hög fart. Vi var många båtar som fick oönskad fångst i våra ankarkättingar.
Sista kvällen med gänget
Sista kvällen i Afua hade Nicolas ordnat med en avslutningsfest med mat, dansuppvisning av stadens tredjegeneration samt slutligen en show med transvestiter. Ett kul och annorlunda inslag.
Det blev en mycket trevlig kväll och enormt känslosam då vi skulle ta farväl av varandra. Vi har ju seglat ihop i ett halvår och haft otroligt mycket skoj ihop samt stöttat varandra i besvärliga situationer. Det har varit ett fantastiskt rally med alla upplevelser och underbara människor vi träffat.
Avslutningsparty med transvestitshow............och gruppfoto på eskadermedlemmarna
Afua sett från vår ankarplats...........................med gator utan bilar
Vår favvis lunchrestaurant..............................Paul och C-H rensar bort träd från ankarkättingen
Minieskader ut ur amazondeltat
Efter eskaderns upplösning i Afua hade båtarna olika planer, men vi var fyra båtar som skulle gå i riktning mot Karibien och därför slog vi följe som en trygghet för alla. Det skulle bli drygt ett dygns motorgång i det norra amazonasdeltat innan vi var ute på havet igen och deltat kan vara lite lömskt med sandbankar som flyttar på sig över tid.
Vi gav oss iväg i samlad tropp i gryningen och allting flöt på bra. Vi passerade ekvatorn från andra hållet men avstod från champagnen denna gång.
Minieskadern motoriserar ut från Afua...........och vi passerar ekvatorn söderifrån
Potentiell katastrof!!!!
Framåt 23-tiden kände vi att farten plötsligt gick ner några knop. Vi verkade ha kört in i lite ”sallad” och fått någonting i propellern. Detta hade vi varit med om förut och medicinen då var att lägga motorn i friläge och därefter backa lite. Denna gång hjälpte inte detta utan vi provade då att stänga foldingpropellern genom att stänga av motorn och lägga drevet i backläge. Då vi startade motorn igen hände ingenting – absolut ingenting! Detta har vi också varit med om tidigare och då har det hjälpt att stänga av och sätta på huvudströmbrytaren till motorn. Då vi provade detta hände fortfarande ingenting. Motorn var helt död! Mitt i natten i amazondeltat i ett svårnavigerat avsnitt.
Vi meddelade de andra båtarna att vi hade problem och fick efter en stund hjälp från den duktigaste teknikern på de andra båtarna– Dominique. Vi hissade genast segel och drejade bi medan vi sjösatte dingen och Paul åkte och hämtade Dominique som dessvärre inte kunde hjälpa oss denna gång.
Nu återstod inget annat än att försöka segla ut ur deltat och det skulle innebära kryss eftersom vi hade vinden i näsan. Tur i oturen var att vi hade strömmen med oss just då, vilket gjorde att kryssningen blev väldigt effektiv ända tills strömmen vände och vi åkte bakåt igen!
Förändrade planer
Vi ändrade nu våra planer och bestämde oss att segla direkt mot Grenada eftersom en mellanlandning i Surinam var omöjlig då vi inte hade någon motor. Detta skulle innebära ca sex dagars segling istället för de två vi tidigare varit inställda på.
Nattens segling gick ganska bra och vi var nu nära att komma ut i Atlanten då vi fick ett nytt bakslag – extrageneratorn slutade fungera. Nu var allting förändrat på nytt! Strömmen skulle räcka högst tre-fyra dygn och en segling direkt till Grenada var nu direkt farlig utan autopilot och navigationsinstrument de sista dagarna. Vi bestämde oss för att istället gå till en ankringsplats vid Iles du Salut, drygt ett dygns segling bort, och att där ligga för ankar den tid det skulle ta för oss att få motorn lagad. Iles du Salut ligger mitt ute i havet utanför Franska Guyana, men det går ganska frekvent turistbåtar dit.
Under hela vår problemperiod hade vi haft kontakt med Mike på Sylher som ställt upp för oss och lovat att vara standby i närheten om vi skulle behöva bogsering eller annan hjälp. Mike lovade att ligga i Iles du Salut den tid vi behövde hans hjälp.
Paul får en idé
Nästa morgon då vi druckit vårt morgonkaffe fick Paul en idé som visade sig vara briljant. Varför inte koppla saltvattenpumpen till kylningen till generatorn? Vi visste ju att kylningen till generatorn var problemet och då vi provade denna idé visade sig kylningen bli tillräckligt bra för att generatorn skulle kunna fungera igen! Lycka! Nu ombestämde vi oss igen och satte kurs mot Grenada. Vi hade också nöjet att kunna ropa upp Mike på VHF-en och delge honom det glädjande beskedet.
Nu blev plötsligt seglingen mot Grenada njutningsfull!
Tryggt ankrade på Grenada
Vi släppte ankaret i Prickly Bay på södra Grenada vid lunchtid drygt sex dygn efter vår avresa från Afua. En räddningsbåt från marinan bogserade in Bijou och vi anlände precis lagom till Happy hour i marinans trevliga bar, där vi trötta men nöjda kunde skåla i vår första rompunsch.
Efter två dagars arbete med städning och efterarbete mönstrade Paul och Carl-Håkan av för att turista några dagar på Grenada före deras hemfärd.
Räddningsbåten bogserar oss in till marinan...Paul och Carl-Håkan mönstrar av
Biltur på Grenada
I väntan på reservdelar till motorn tog vi också lite semester, hyrde bil och bekantade oss med det gröna och fräscha Grenada. Det visade sig finnas många fina ankarvikar som vi hoppas kunna bekanta oss med nästa säsong.
Efter en vecka kom den efterlängtade mekanikern och bytte motorreläet – ett standardfel på Volvo Pentas motorer – och motorn startade som vanligt igen. Härligt!
Nu kunde vi motorisera bort till Spice Island´s Marina och lyfta Bijou ur vattnet efter ett helt års segling.
Vackra scenerier från Grenada
Mekanikern byter motorreläet........................Restauranten i Spice Island Marina
Efter lite hårt (och varmt!) arbete kunde vi säga farväl och tacka Bijou som tryggt tagit oss över de mäktiga haven. Vi ses i november!
Bijou har gått i ide över sommaren
