Sunday 20 March 2016

Puerto Rico 21/2 - 18/3

Vi hade redan fått smaka på Puerto Rico (PR) via Culebra och Vieques, som brukar kallas för Spanish Virgin Islands, men som ju ingår i Puerto Rico. Vi gillade vad vi fått uppleva så här långt och såg fram emot ”mainland” Puerto Rico. Vi hade tänkt oss att tillbringa ca en månad på PR och våra förväntningar var höga.

Roger sliter med att få upp extraankaret           En liten strandpromenad på Sun Bay, Vieques

Solnedgång över Esperanza, Vieques                 Båtparkering i Fajardo, PR


Puerto Rico (rik hamn) befolkades ursprungligen av indianer, men som överallt annars blev de utrotade av de vita. Blev de inte skjutna så dog de av alla sjukdomar de vita hade med sig och som de saknade immunitet mot.
Det var i samband med Columbus ankomst som ön blev spansk på 1500-talet och den förblev spansk ända till 1898 då ön övergick till USA efter spansk-amerikanska kriget. Den är idag ett självstyrande amerikanskt territorium. Spanska är det officiella språket men många talar också lite engelska.

Det bar iväg från Sun Bay, Vieques, i 6-7 m/s slör mot Palmas del Mar. Detta är en marina som ligger i en resort, dvs ett område som är isolerat från omvärlden och där man är tvungen att köra igenom passager typ Checkpoint Charlie för att nå det ”riktiga” PR.
Vi hade bokat plats i marinan men insåg då vi kom dit att detta var helt onödigt eftersom marinan endast var belagd till ca 15%. En förklaring till detta kan vara att det saknas effektiva vågbrytare och det blir därför lite rulligt och ryckigt då sjön ligger på. Men i övrigt finns det inget att klaga på. Som alltid i Puerto Rico är man väldigt tillmötesgående, och detta gäller inte bara för de som har något att tjäna på oss turister utan även vanligt folk och enkla människor. Och nivån på marinan är hög i alla avseenden.

Eftersom vi nu låg i en ”trygg” marina (nåja, det rullade ju faktiskt en hel del) vågade vi lämna båtarna och gav oss som första aktivitet iväg på en golfrunda. Vi spelar ju alla fyra golf och inom resorten finns två mästerskapsbanor att välja bland. Eftersom ingen av oss hade någon golfutrustning med sig på båtarna blev det till att hyra både det ena och det andra, men det visade sig att priset för vad vi fick uppleva var högst rimligt.
Banan var vacker, omväxlande och välskött och vi tyckte det var den bästa bana vi någonsin spelat på. Det var reducerade greenfees efter kl 13, vilket innebar att vi kom in ganska sent och hela golfanläggningen var stängd. Hur skulle vi komma hem nu då? Jodå, ett telefonsamtal till marinamanagerns mobiltelefon och han kom personligen och hämtade oss. Riktigt bra service!

Palmas del Mar Marina                                              Golf på den vackra mästerskapsbanan


Bilutflykter i Puerto Rico
Vi hyrde bil ett par dagar och drog iväg till Bacardi - världens största romtillverkare - som ligger i utkanterna av Puerto Ricos huvudstad San Juan. Bacardi visade sig vara en stor processkemisk industri och vi deltog i en trevlig rundtur som också innehöll en liten kurs i Mixology, dvs vi fick lära oss att blanda till våra egna romdrinkar.
Upprymda av dessa nya kunskaper köpte vi naturligtvis med oss ett ”kit” med flaskor så vi skulle kunna tillämpa våra nya kunskaper på båtarna. Och drinkarna har smakat gott där också.

Välkomstdrink på Bacardi                                      Bacardis produktionsanläggning


Här kokas det                                                               Mixology - läran om drinkblandning


Gamla stan i San Juan
Vi passade också på att besöka gamla stan i San Juan. Denna ligger i en väl skyddad bukt på norra PR och har därför varit föremål för många bataljer mellan de stora sjönationerna i Europa.
En gigantisk borg bevakar inloppet till hamnen. Gamla stan är vacker och fräsch och vi kan rekommendera ett besök där. Det var intressant att se den välbevarade borgen.

Den imponerande borgen i San Juan                       


Mysig stadsbebyggelse i San Juan´s gamla stad


Mysig snärta med matchande hus


Tropisk regnskog
Nästa dag gav vi oss iväg till en tropisk regnskog i ett naturskyddsområde – El Yunque – och hikade på välpreparerade stigar. Det var faktiskt cementerade ”stigar” så det gick fint att byta vandringskängorna mot flip-flops om man kände för det.
Vi bjöds på mäktiga scener i ett prunkande regnskogslandskap med mängder av växter och djur som sades vara specifika för denna plats. Det fanns också ett vattenfall med en damm där man kunde svalka sig med ett bad. Och det var det många som gjorde, bland andra Marco och Béné.

Hiking i El Yunque - den tropiska regnskogen


Marco och Béné svalkar sig i dammen               medan Elisabeth betraktar alla badande



Ut på havet igen
En vecka i marinan gick förvånansvärt fort och Elis och Roger som inte är marinamänniskor började få hamnröta och längtade ut på böljorna igen.
Nästa viktiga mål var Salinas och dit seglade vi via två naturhamnar. Den senare heter Bahia de Jobos och beskrivs i vår seglingsguide som en trevlig, skyddad inre havsbassäng innanför ett rev.
Vi gick dit med viss förväntan men det visade sig vara ett oskyddat blåshål med halvdåligt ankarfäste. Som om detta inte räckte visade det sig ligga ett gigantiskt oljekraftverk vid land som tände sin belysning på natten. Det stod det inget om i guiden… Vi var de enda båtarna där.

Det blåste ganska mycket och Pegase Rider draggade och fick lägga ut ett andra ankare. Marco envisas med att behålla sitt Deltaankare medan vi bytte ut vårt för ett par säsonger sedan mot ett Rocnaankare. Den principiella skillnaden mellan dessa ankare är att Rocnaankaret gräver ner sig medan Deltaankaret plogar.
Efter flertalet nya draggningar för Pegase Rider i de gyttjebottnar som härjar här har de nu bestämt sig för att byta till Rocna. Sent ska syndaren vakna…

Upp med seglen igen


Salinas Bay är en lagun med en liten marina en god promenad från staden Salinas. De flesta väljer att ligga för ankar i lagunen och det gjorde också vi.
Ett litet problem med att komma in i lagunen är att man måste passera en grund passage med djupet 2,1 m enligt sjökortet. Men vem vet hur länge sedan detta sjömättes och hur mycket dy som byggts på sedan dess?
Vi ville dock gärna komma hit och valde då att gå under högvatten, dvs 0,2 m högre än vad som anges på kortet. Högvatten inträffade på morgonen vid åttatiden och eftersom vi båda njuter bäst av morgnar i sängen var det ändå en fördel med att ha legat i Bahia de Jobos endast ca fem sjömil från Salinas.
Det var helt stilla på morgonen och vi gick för motor en knapp timma och njöt av de naturscener vi bjöds på.

Motorgång mot Salinas med vackra naturscener


Det var inga problem att gå upp i den grunda passagen och vi kom in i lagunen med mängder av båtar för ankare. Det såg ut att vara mest långliggare och vi såg inte en enda katamaran och garanterat ingen charterbåt. Detta gör upplevelsen mer genuin även om vi naturligtvis är och upplevs som turister av den lokala befolkningen.
Det finns en bra dingebrygga vid marinan och också en trevlig bar med bra internet, så vi kunde skypa med barnen. Vi trivdes väldigt bra här och hade lite svårt att lämna Salinas.
Vi tog en promenad in till stan där vi köpte en mobiltelefon med tillhörande förbetalt abonnemang för en månad för det facila priset av 17 USD. Det var inte direkt någon Iphone av senaste snitt, men det gick utmärkt att ringa inom PR och Dominikanska Republiken.
Eftersom man måste ringa myndigheterna i PR och anmäla då man lämnar de olika regionerna i landet kan ett sådant samtal med svenskt abonnemang lätt springa upp i ett par hundra kronor, så det var en investering med pay-back redan efter första samtalet.

Dingebryggan i Salinas                                             och restaurangen


Musikunderhållning till maten
En kväll gick vi ut och åt på en fiskrestaurang - El Dorado - nära hamnen. Det var ett populärt ställe med massor av folk, mest lokalbefolkning, och vi njöt av vällagad färsk lobster. Roger beställde french fries till sin!
Rätt som det var kom det in två män med gitarrer och började spela och sjunga fantastiskt bra. Det var sånger av spansk karaktär som vi aldrig hört tidigare men som alla i publiken kände till och glatt sjöng med i.

Vi såg en norsk flagga på en av båtarna i marinan och gick och hälsade på. Det var ett ungt norskt par som hade tagit ett sabbatsår och seglat Vikingrutten, dvs från Oslo via Island och Grönland till USA´s östkust och sedan ner via Florida till Bahamas. Eftersom vi skall till Bahamas fick vi lite bra tips och vi köpte en seglingspilot av dem. De skulle flyga tillbaka från St Martin och låta någon annan segla hem båten.

Skönsjungande gitarrister                                    Stilla morgnar i Salinas lagun


Coffin Island
Efter fyra härliga dygn i Salina Bay tuffade vi iväg mot Isla Caja de Muertos (Coffin Island) några timmar därifrån och det var så stilla att vi vågade låta dingen hänga i vattnet efter Bijou.
Sägnen säger att det var en portugisisk sjörövare som förälskade sig i en dam från Curacao. Hon blev dödad strax efter deras bröllop och han begravde henne på denna ö för att kunna besöka henne ofta. Han lät balsamera henne och täcka kistan med en glasskiva.
På västsidan av Coffin Island finns en skyddad ankringsplats och vi lät våra ankare sjunka ner i sanden och tog sedan dingen in för en promenad upp till fyren. Vi gick genom kaktusvegetation upp till den förfallna fyren med dess härliga utsikt. Det var en småregnig dag, men det var nästan skönt i värmen.

Vi angör Isla Caja de Muertos                               vandrar längs kaktusstigar


upp till den gamla fyren                                           och får belöning i form av härlig utsikt


Barracuda och tonfisk
Ofta försöker vi dryga ut matförrådet med färsk fisk och de här dagarna hade vi fiskelycka. Först fick vi upp en firre som vi identifierade som en barracuda, så den fick åka tillbaks i spat. Vi har visserligen tidigare fångat och ätit barracuda som smakat härligt, men samtidigt varnar man för att den kan vara farlig, dels genom att den i grumliga vatten kan attackera människor, men den största faran med barracudan sägs vara de matförgiftningar den ofta orsakat de som mumsat på dem.
Vi fick dock snart kompensation genom att en tonfisk fastnade på kroken och lät sig bli upphalad. Den blev till en härlig middag samma kväll med Marco och Béné som gäster.

En barracuda som åkte tillbaka i spat                samt en tonfisk i kotlettform


Ponce
Drygt en timmes gång från Coffin Island ligger nästa viktiga plats, Ponce. Detta är den södra regionens huvudstad, grundad 1692, och en stad med riktig stadsbebyggelse.
Vi såg med speciell förväntan fram mot att komma hit eftersom IKEA har ett varuhus här och vi drömde om att handla Kalles kaviar, knäckebröd, sill, ansjovis mm och introducera sill och potatis samt Janssons frestelse för våra franska kompisar.

Båthamnen ligger en bra bit utanför Downtown Ponce och med vår lokala telefon fick vi tag på en taxi som efter lite språkförbistringar körde oss till IKEA. Då vi skulle betala visade det sig att han inte hade någon växel – han visade upp sin plånbok som var helt tom! – och Roger fick springa in på IKEA för att växla. Han frågade var de sålde mat och blev oerhört besviken då de berättade att de i Puerto Rico inte hade mat i sitt sortiment.
Det blev att fortsätta med taxin till Walmart där man väl skulle hitta mat. Det visade sig att de hade mycket som vi behövde och hela taxigubbens bagage blev fyllt av alla små plastkassar vi fått maten i.

Mycket smått och gott från Walmart


Privattaxi
Taxichauffören sa till oss att vi kunde ringa honom när som helst och var som helst och efter tio minuter skulle han vara på plats. Så gjorde vi de dagar vi var i Ponce och han svek oss aldrig.
En dag åkte vi in till Downtown Ponce och betraktade alla statyer på lejon som verkar vara någon slags maskotdjur för staden. På det stora torget finns en fontän som det sägs att man inhandlat på Världsutställningen i New York 1939 och även en vacker kyrka som bjöd på svalka och ro.

Fyra lejon och en lejoninna i Ponce                    samt en brandsoldat


Lejonfontänen i Ponce                                               och lite stadsmiljö


Boqueron - staden där det händer
Efter ett par nätter vid Gilligan´s Island för ankare för att invänta rätt vindar seglade vi runt Puerto Rico´s sydvästra udde mot Boqueron. I vår reseguide beskrivs Boqueron som ett vattenhål för den långt större staden Mayaguez med dess universitet samt en turiststad i största allmänhet. Vi hade också läst att det här fanns möjlighet att lyssna på live latinomusik, vilket Roger såg fram emot som en av de stora attraktionerna i PR.
Vi hade ytterligare ett ärende att uträtta i Boqueron; vi hade upptäckt att GPS-pucken till vårt PC-baserade navigationssystem Open CPN inte var kompatibel med Windows 8 och vi hade försökt att hitta en ny sådan i alla tänkbara butiker med anknytning till elektronik, datorer eller skeppshandel ända sedan säsongens start, men utan framgång.
Sedan vi fick specialkort över Bahamas blev det ytterligare viktigt och vi tog en chans och beställde en ny GPS-puck från Amazon med leverans Poste Restante till Boqueron. Skulle detta fungera?
Vi skulle inte bli besvikna på någon av nämnda punkter. Boqueron är verkligen en turiststad, men på ett originellt och mysigt sätt. Vi fann en bar som gjorde utmärkta mojitos, en restaurang med god seafood, live latino music och sist men inte minst ett paket på posten. Till yttermera visso gick det lätt att installera GPS-pucken på Open CPN.
Vi stötte också på Puerto Ricos sjöraggare som istället för gamla amerikanare använde sig av moderna jetskis.

Barhäng med Marco                                                  Live latino music!!


Elis och Roger praktiserar sina salsasteg           Jetskiraggarna drar iväg


Mayaguez - ett trist ställe
Det var nu dags att lämna PR för att segla ca 24 timmar över det beryktade Mona Passage till Samana, Dominikanska Republiken. Tyvärr är Boqueron inte en utklareringshamn, vilket innebar att vi var tvungna att gå till Mayaguez för att checka ut.
Mayaguez var snäppet värre tråkigt än vad vår guidebok beskrivit. Vi låg på svaj i en stor bukt som var en industrihamn, men det var helt dött; inga fartyg, inga människor. Det var bara vi och några andra segelbåtar som också varit tvungna att ta sig hit för att checka ut. Dessutom regnade det hela tiden, vilket det ofta gör på västsidan av PR.
Vi tog dingen in till en dingebrygga och försökte hitta någon att fråga efter telefonnummer till taxi. Efter en kortare promenad hittade vi några farbröder som just satt sig ner för att dricka drinkar. De hade en säck med is, jos och rom i stora lass.
Marco frågade lite försynt om de visste hur man kunde få tag på en taxi eller någon annan som kunde köra oss till Immigration och efter en stund förstod vi att två av gubbarna skulle följa med oss i deras bil. Den ene körde bilen och den andre satte sig i bagageutrymmet och var tolk.
De tog oss till Immigration, väntade medan vi fick våra papper klara och körde oss sedan tillbaka.

- Vad kostar detta, frågade vi.
- Det kostar ingenting, sa tolken.

Då gav vi dem mycket mer än vad som var rimligt. Man blir ju så positivt påverkad av all denna vänlighet. Eller var de så beräknande? Nej, vi tror inte det.

Vi hade höga förväntningar på Puerto Rico men de har verkligen infriats och mer därtill. Vi återkommer säkert hit.
Nästa morgon seglade vi mot Dominikanska Republiken, fick en härlig seglats och fick uppleva Mona Passage från dess allra trevligaste sida. Just nu ligger vi på nytt i marina och lever den typen av liv. Men vi tröstar oss med att det är bra för våra batterier med landström. Och det är skönt med Air Conditioning i båten!

Hur har det då gått med vår teori om det totala antalet fel på båten? Jodå, teorin verkar fungera. Vår VHF-högtalare i sittbrunn slutade ju fungera för länge sedan och istället för att laga den använder vi vår hand-VHF. Nu har den också gått sönder, men för att antalet fel skall vara konstant har kättingräknaren till ankarspelet börjat fungera. Fina grejer! Det verkar vara ett självreglerande system.

Vår färd längs södra Puerto Rico