Teneriffa - Kap Verde 5 - 25/11

Mot Kap Verde
Så anlände då äntligen vår besättning: Peter Johansson och Per Jensnäs – erfarna seglare från Göteborg – och vi gick och storhandlare på det stora varuhuset El Corte Ingles. Dom hade dessutom med sig en massa smått och gott till oss såsom kaviar, räkost, lakrits, Zoégas kaffe och en del ersättningsmaterial för sådant som gått sönder på båten – slitaget är hårt! Peter hade dessutom jobbat med att få till ett skeppsapotek till oss som heter duga. Nu har vi medikamenter mot i princip allt!
Vi ägnade en dag åt genomgång av säkerhetsutrustning och övriga praktiska göranden ombord och på kvällarna utvärderade vi kvalitén på Irish Coffee på Santa Cruz olika etablissemang. Peter var mycket nyfiken på fiskeutrustningen och kompletterade med egna drag från Sverige.
Vi fick också besök av elektrikern som bytte ut dubbelreläet till vår bogpropeller. Åh, vad skönt att få en bogpropeller som fungerar igen!

Peter och Per mönstrar på................................massor av frukt och grönt införskaffades


Genomgång av fiskeutrustning.........................och utvärdering av Irish coffee


Utcheckning och avsegling mot Kap Verde
Efter utcheckning hos passpolisen bar det iväg på förmiddagen i en slör, 8-10 m/s, och vi seglade med vår ”stagsegelsättning”. Vinden ökade till ca 14 m/s och inför natten tog vi ned storseglet och stagseglet och fortsatte med endast spirad genua. Det blev en rullig natt och sömnen blev sådär.

Vi har delat in oss i 3-timmars vakter dygnet runt, med en halvtimmas överlapp så mellan varje pass har vi sju timmars ledigt. Lyxigt tycker vi. Vi är två matlag som sköter maten och disken varannan dag. Sallad till lunch är populärt och den förberedda chili con carnen räckte till två middagar. Första dygnet avverkade vi 174 nautiska mil, vilket är rätt bra för vår båt och vi såg inte en enda båt på färden.

Dygn två låg vinden stadigt på 10 m/s, men ökade så småningom till 16. Sjön växte och vågorna blev besvärande, så vi revade både storen och genuan och fortsatte med stagsegelsättningen. Det blev stabilare men ändå fanns det en tendens till att hon ville lova i den höga sjön. Inför natten seglade vi på nytt med enbart spirad genua och på nytt blev det magert med sömn pga rullning. 170 M blev det dygn två.

Vi hämtar hem väderutsikter med grib-filer och får dessutom hjälp av ett norskt företag som heter Frivind. Dom skickar oss mail varannan dag med väderprognoser för just de områden vi befinner oss i och med rekommendation av vägval. Att välja väg mellan Teneriffa och Kap Verde innebär normalt inga svårigheter, men vi såg detta som en övning inför nästa etapp till Brasilien. Då kan det vara användbart med tips från Frivind om närmsta vägen genom stiltjeområdena.

Dygn tre kom vinden lite mer från sidan så vi seglade traditionell halvvindssegling med revad stor och ”lillfocken” och så fortsatte vi också på natten. På detta vis blev seglingen stabil och vi fick alla ordentlig sömn. Eftersom vi seglade ”riktigt” också på natten dygn tre lyckades vi skrapa ihop 182 M då. Inte illa!

Fiskepremiär
Dygn fyra mojnade det något och fiskespöet kom äntligen fram. Vi agnade först med en mellanstor squid (ser ut som en bläckfisk i plast) och plötsligen började linan spinna ut – länge. Jösses, det är nåt stort - säkert 15 kg - sa Peter, hur ska vi få hem den? Det behövdes dock inte – efter en kvarts kämpande stack han iväg med hela betet! Nästa försök med en mindre bläckfisk gick mycket bättre. Vi fick två fina guldmakrillar på ca 2 kg styck. Ugnen sattes på och det blev ugnsstekt fisk med ångkokt potatis och Peters goda kalla sås. Den andra sparade vi i kylen.

Segelsättningen under dygn fyra var stagsegel med två rev i storen och full genua. Detta visade sig vara den optimala segelsättningen. Nu forsade Bijou fram som ett lokomotiv i vattnet och lät sig inte lovas av varken sjö eller vind. Genom att ha full genua och stagsegel får vi lika stor läande kraft som storseglet lovar, vilket innebär full balans och all kraft verkande framåt. Vi fortsatte med denna segelsättning ända till målgången i Sal, den nordöstra ön i Kap Verde.

Inför femte och sista natten hade vi 8 m/s och lagom hög sjö. Land siktades vid 6-tiden och vi inväntade soluppgången innan vi tog gippen in mot ön Sal. Vi ankrade upp i Palmeiraviken bland ca 40 andra båtar och tog ett efterlängtat dopp. Här är mycket behaglig temperatur; ca 27gr i luften och 23 i vattnet.
Totala distansen på denna etapp blev 831 M, vilket vi avverkade på fem dygn minus två timmar, vilket ger 7,0 knop i snitt.

Stagsegelsättning med fulla segel.....................Elisabeth vid rodret


Vinden tilltar och vågbergen tornar upp sig


Dags att reva storen..........................................Fördäcksgasten Peter får bekänna färg


Vinden lägger sig och vi kan börja fiska............med gott resultat


Incheckning i Palmeira på ön Sal
Vi blåste upp dingen och tog oss iland i Palmeira, där allt kändes väldigt exotiskt. Människorna var långa, smala och svarta och bar saker på huvudet i stället för med armarna. Vid kajen pågick ständig fiskhandel allt eftersom de små träfiskebåtarna kom in.
Vid en frisersalong ute på gatan fick en ung man sin frisyr ordnad av hårfrisörskan.
Vi fick ordnat med våra papper; först hos sjöpolisen i byn sedan med en aluguer (typ minibus-taxi) till flygplatsen för att stämpla passen. På kvällen vankades fiskgryta på den andra fisken och vitt vin till det. Mums!

Land i sikte efter nästan fem dygn....................Vackert dekorerade hus i Palmeira


Per handlar på grönsaksmarknaden................En ung man blir friserad på gatan


Söderut mot Santa Maria
Tillgången på förnödenheter i Palmeira var mycket begränsad och eftersom vårt förråd av frukt och grönt var nästan slut seglade vi nästa morgon söderut längs ön och ankrade upp utanför Santa Maria som är en populär ort för charterturister. Här finns långa, härliga, turistglesa sandstränder och lämpliga vindar för kite- och windsurfing.

Watermakern börjar läcka - potentiell katastrof
Vi har skämt bort oss ordentligt med stor användning av sötvatten och därför har vi kört watermakern ofta. Roger tyckte att det samlats ovanligt mycket vatten i kölsvinet de sista dagarna och han ville därför se om det eventuellt fanns något läckage från watermakern. Jodå, det visade sig att en slangkoppling läckte ordentligt och det sprutade vatten ner över elektroniken till bogpropellern. Detta har säkert läckt en längre period men mer intensivt allteftersom slangkopplingen öppnat sig. Så fick vi då förklaringen till varför dubbelreläet till bogpropellern var skadat av saltvatten!
Det var inte bara att dra åt kopplingen igen eftersom installatörerna dragit den för hårt från början och skadat gängorna. Men lite gammaldags gängtätning med lin och rörkitt fixades så småningom läckan. Watermakern fungerade igen och katastrofen var avvärjd.

Dags att göra stan i Santa Maria!
Det blev nästan mörker innan vi kom in med dingen till den stora piren som var enda angöringsmöjlighet. Att gå in med dingen på stranden var omöjligt p.g.a. dyningarnas ständiga rullande.
Den stora piren visade sig vara angöring även för fiskebåtarna, så det gällde att ha en lång lina till dingen så fiskarna bara kunde putta undan den då de skulle lossa sin fångst. Stora tonfiskar lassades upp på piren och rensningsarbetet påbörjades omedelbart. Den stora piren var den stora attraktionen får både inhemska och turister; här var det fiskmarknad inför stor publik.

Vi hittade en bra restaurang och en bar med Irish Coffee och – hoppsan - ett hippt Raggae-disco där vi fick en supergod caipirinha och svängig musik. Jaja, vi hade ju haft många vita dagar till sjöss!

Vår ankringsplats var utsatt för dyningar från öster och vi rullade och guppade en hel del. Men vad skulle man göra – det var ju fotboll Sverige - Portugal dagen efter och vi hade hittat en bar som skulle visa matchen. Så det var bara att gilla läget!
Dagen ägnades åt en lång promenad längs stranden för vissa och lång lunch för andra. Vi hittade faktiskt en butik med simkort för internet så nu fick vi fixat det också.

Det finns mataffärer här, men utbudet är väldigt dåligt. Vi kom hem med lite frukt, tomater och hemmalagad yoghurt.

På den stora piren landade fiskarna sin fångst..och den blev omedelbart rensad


Här ägde också fiskmarknaden rum..........och smågrabbarna satt och metade


Fotbollslandskamp på "Chill out"
Äntligen var det dags för Matchen och vi bänkade oss tillsammans med några andra svenskar framför storbilds-TV:n på ”Chill out”. Framför oss satt en kille från Stockholm som visste precis hur våra svenska spelare skulle göra för att lyckas och han försökte också coacha dem genom att skrika högt hela tiden. På slutet var han så uppspelt att han var tvungen att gå därifrån.

Efter Sveriges förlust gick vi ut för att trösta oss med en bit mat och en pilsner på en enkel restaurant med bord på gatan. Just som vi gjort vår beställning släntrar en äldre dam fram till vårt bord, presenterar sig som Guntan från Stockholm, hämtar en stol och slår sig ner. Guntan var väldigt pratsam och underhöll oss genom att berätta sin livshistoria – första gången var intressant och underhållande men andra och tredje gången blev lite för mycket. Då maten kom in sa Per att det kanske skulle bli lite trångt på bordet, men denna finkänsliga kommentar var ingenting som bet på hårdhudade Guntan. Hon satt kvar tills vi lämnade restauranten.

En uppvärmningspilsner före matchen............Guntan underhåller oss med sin livshistoria


Vidare mot Sao Nicolao
Nu var Matchen avverkad och vi kunde lämna Sal och segla vidare mot nästa ö västerut – Sao Nicolao. Vi planerade att lägga oss för ankar utanför Tarrafal, den lilla fiskebyn på öns sydvästra sida. Distansen skulle vara drygt 100 M, för långt för en dagstur, så vi gav oss iväg vid 17-tiden för att komma fram i dagsljus dagen därpå.
Vi startade med slör och fullt ställ i 7-8 m/s men vinden ökade strax till 13-14 m/s och vi tog två rev i storen.
Inför natten tog vi ner storen och seglade enbart på genuan. Det blev en rullig natt med dålig sömn för oss alla, men det handlade ju bara om en natt innan vi var framme. Eftersom det gick undan ganska ordentligt befarade vi att vi skulle anlända Tarrafal under mörker, men vinden la sig nästan helt på morgonkulan, så vi kom fram efter solens uppgång.

Det låg ett tjugotal båtar på svaj, men vi hittade genast en bra ankarplats och tog dingen in till stranden för att bekanta oss med byn. Då vi närmade oss stranden såg vi att ett gäng småpojkar vinkade och tjoade och ville hjälpa oss i land. Detta var dinghe-boys som tävlade om att få bli den utvalde som skulle se efter vår dinge medan vi var iland. Priset var 200 Esc – ca 15 SEK. Till en början tyckte vi det var lite jobbigt att behöva välja bara en, men efter några dagar kom vi på hur det skulle gå till. Peter blev ledare och körde en utslagstävling med en sten i ena handen och den andra tom. Valde man rätt hand gick man vidare till nästa omgång. Grabbarna tyckte att det var ett rättvist sätt, för de accepterade utfallet utan tjafs. Då vi kom tillbaka fanns alltid den utvalde pojken där, hjälpte oss ut och fick sin peng.

Nattsegling mot Sao Nicolao.............................Ankarplatsen i Tarrafal sett från stranden


Här avgörs vem av alla dinghe-boys som ska få uppdraget att vakta vår dinge


Utflykt till huvudorten Ribeira Brava
Dagen efter gjorde vi en utflykt till ”huvudstaden” Ribeira Brava som ligger mitt på ön. Vi tog en aluguerbuss och gav oss iväg hyfsat tidigt. Det visade sig att Ribeira Brava var ett ganska påvert ställe med slitna hus och tilltufsade människor. Folk lever under små förhållanden men alla var ändå rent och färgglatt klädda.
Vi åt lunch på en trevlig restaurant som hade endast en rätt på menyn – tonfiskpudding – men Roger lyckades förhandla sig till en omelett med pommes. Tonfiskpuddingen visade sig vara en riktig delikatess enligt de övriga tre.

Diversehandel av gammalt stuk i Ribeira Grande.....Per betalar lunchen


Kraftiga fallvindar får dingen att kapsejsa
Då vi kom tillbaka till Bijou hade det börjat blåsa kraftiga fallvindar – i byarna kunde det bli upp till 20 m/s. Vi förtöjde dingen bakom båten med lite för lång lina och vips – vinden tog tag i dingen och vände den upp och ner, med utombordare och allt!
”Detta måste vara dödsstöten för utombordaren”, tänkte Roger och fick vissa förhoppningar om att äntligen få köpa en ny utombordare som lättare skulle starta. Mest för syns skull började han rengöra utombordaren och försöka få den att starta. Efter att – som sista åtgärd – tillsatt den bränsletillsats vi använder till dieseln spann motorn igång genast. Efter denna incident startar utombordaren numera på första rycket och spinner som en katt!

Ankarlarmet sattes på inför natten
Vi hade bra ankarfäste men kände ändå en viss osäkerhet inför natten och därför satte vi ett ankarlarm på plottern och la dessutom ett spår som skulle visa hur båten rörde sig. På morgonen var det intressant att se hur Bijou rört sig i den hårda vinden.
Vi sov alla mycket bra med vetskapen om att utifall vi skulle dragga skulle larmet gå. Men ankarfästet visade sig hålla även för dessa fallvindar.

Plottern visar hur Bijou rört sig under natten


Returmatch mot Portugal
Det började dra ihop sig till returmatch mot Portugal och även i denna lilla håla fanns det en restaurant där man skulle visa Sverige – Portugal. Vi hade tagit vår kvällspilsner på denna krog flera kvällar innan och också provat deras Caiperinha som inte var riktigt lika god som den vi fick på reggaebaren i Santa Maria. Man fick också vänta väldigt länge på maten, men servitrisen var trevlig och toaletterna inbjudande!

Matchkvällen satt vi tillsammans med några portugiser och andra inhemska människor och tittade på matchen och det var ingen tvekan om vilket lag de andra höll på. Återigen tvingades vi bita i det sura äpplet! Trist!

Blandad publik på returmatchen......................och en inbjudande toalett på näringsstället


Inblåsta i Tarrafal
På grund av hårda vindar blev vi liggande i Tarrafal några extra dagar innan vi kunde ta den sista etappen till Sao Vicente med dess huvudstad Mindelo.

Angöringen mot Mindelo.................................och marinan sedd från land


Ingen fiskelycka denna gång
Vi hade förhoppningar om att få upp en tonfisk eller två på vägen eftersom detta lär vara riktigt bra fiskevatten. Vi hissade därför bara genuan för att inte segla för fort. Fiskelyckan stod oss inte bi, men vad gör det? – på Mindelos fiskmarknad finns det ett stort utbud av både tonfisk och annan läcker fisk.

Fiskmarknaden i Mindelo...............där det också torkas fisk


Återsamling i eskadern
Första kvällen samlades fem av de nio eskaderbåtarna runt ett långbord. Det var himla kul att träffas och höra vilka hamnar eller ankringsställen de besökt.

Gemensam middag med eskadergänget


Musik!!!!!
Mindelo är Kap Verdes kulturhuvudstad och vi hade stora förväntningar på vilka musikupplevelser vi skulle få vara med om - och vi har inte blivit besvikna! Kap Verde har en rik musiktradition och på varje restaurant med självaktning bjuder man på levande musik till maten.

Varje kväll har vi fått minst två musikgrupper till livs. Vi får musik till maten och sen vandrar man bara vidare till nästa ställe. Fantastiskt! Dom spelar huvudsakligen inhemsk musik som har väldigt gott gung eller är lite sentimental. Alla kan texterna och det är en fröjd att se hur alla sjunger med, gammal som ung.
Ibland blir det en liten svängom dessutom!

Livemusik på en av alla barer i Mindelo...........En svängom för Elisabeth


En utflykt med en Kap Verdisk göteborgare
Folk är väldigt vänliga och hjälpsamma, men man bör naturligtvis ha koll på plånboken liksom i alla större städer.
Vi hade nöjet att komma i samspråk med José, som är född här. Han talar flytande svenska då han har bott i Göteborg i 33 år och känner staden nästan bättre än vi. Han hade vänligheten att följa med oss på en tur till byn Baia där det hålls en stor musikfestival i augusti varje år. Han berättade att det kan komma upp emot 80 000 pers som tältar och hänger där i en vecka.
Nu var byn väldigt lugn och kändes nästan öde. Men man förstår att det finns potential att bygga ut turismen på denna ö och även andra öar. Här ser nog väldigt annorlunda ut om tio år.

Fyra göteborgare på utflykt


Nu ligger vi kvar här en vecka och gör lite utflykter runt omkring. Den 3 december är det planerat att vi skall börja vår långa segling via ekvatorn till Salvador. Så nästa resebrev lär komma från Brasilien.

Madeira – Kanarieöarna 30/9 – 31/10

Funchal - igen
Vi gjorde en ny utflykt till Funchal för att ta linbanan upp till byn Monte och med en anslutande linbana vidare ner till Botanical Garden. Det var vederkvickande för både kropp och själ att strosa omkring där några timmar och betrakta de exotiska växterna.
Om man var upplagd för spänning kunde man välja att åka släde med trämedar nedför sluttningarna tillbaka till Funchal, men det kändes lite väl turistiskt i vår smak, så det fick bli linbana tillbaka också.

Vi promenerade senare genom gamla stan i Funchal, i gränderna med sina typiska dörrar målade i olika motiv.

Linbanan upp till Monte...................................och ned igen med släde


Exotiska växter i Botanical Garden


Konstnärliga dörrar i gränderna i Funchals gamla stadsdelar


Dags att lämna Madeira
Nu var det snart dags att lämna det härliga Madeira och vi påbörjade förberedelserna för överseglingen. Kvällen före avsegling blev det avseglingsdrink med hela gänget på baren, då vi gick igenom praktikaliteter.

Fantastisk segling till Lanzarote
Överseglingen till Lanzarotes sydspets var ca 280 M som vi beräknade skulle ta oss ca två dygn. Vi gav oss iväg kl 13 för att vara säkra på att komma fram under dygnets ljusa timmar med marginal åt båda håll. Det visade sig dock att vi fick så fina seglingsförhållanden att vi var framme redan 04.30 på morgonen, dvs åtta timmar före plan, med en snitthastighet genom vattnet på 7,3 knop! Bijou seglar bra i halvvind.
Det var beckmörkt och vi valde att lägga oss för ankare i en liten vik strax öster om Marina Rubicon. Där blev vi kvar två nätter eftersom vi var sugna på att bada och njuta av stillheten efter över en vecka i marina.

Återsamling i Marina Rubicon
Till slut gick vi in i Marina Rubicon där alla båtar i vår grupp låg vid samma ponton och våra vänner tog emot oss vid tilläggningen. Här skulle vi alla återsamlas och ligga några dagar innan var och en gav sig ut på individuella äventyr bland Kanarieöarnas alla öar.
Marina Rubicon är en stor och välkomnande marina med många restauranger, affärer samt bra möjligheter att få reparationer utförda. Vår grupp blev väldigt väl bemötta; vi bjöds av marinan på lunch med drinkar och tilltugg på en av restaurangerna. Man talar bra engelska och tre av personalen talade även svenska!
Marinan ligger strax invid byn Playa Blanca som är en lugn turistort med bra strand och restauranger samt goda shoppingmöjligheter för de som är på det humöret. Publiken var mogen/äldre och vi märkte inga tendenser till hårt nattliv.

Biltur på ön
I vanlig ordning hyrde vi bil för att ta en närmre titt på Lanzarote som liknar ett månlandskap. Den begränsade växtlighet som man lyckats få till skyddar man med små murar för att den inte ska försvinna under erosionens framfart. Man odlar ett mycket gott vitt vin (Vega de Yuco – Malvasia) som vi fick tillfälle att smaka vid ett annat tillfälle samt kaktusar(!) som man gör kaktuslikör av.
Vi for genom ökenlandskapet till norra änden av Lanzarote där det finns en utkikspunkt mot Isla Graciosa, en liten sandö alldeles norr om Lanzarote. Det finns en ankringsvik och en liten hamn på ön, men man måste begära tillstånd för att gå dit. Några av båtarna i vår grupp planerade att gå dit efter Lanzarote men vi var nöjda med att få en glimt från vår utkikspunkt. Det är ju både vind och sjö i näsan för att gå upp till Isla Graciosa från södra Lanzarote.
Vi besökte också en stor underjordisk grotta som tillkommit p.g.a. lavaströmmar som rusat genom berget. Själva grottan var 6km lång och vi fick utforska 1km med hjälp en inspirerande guide. I en av salarna brukar man arrangera konserter.

En av badstränderna i Playa Blanca..................Bilvägen genom vulkanlandskapet


Vin- och kaktusodling med skyddande stenmurar


Isla Graciosa med sin ankringsvik....................Underjordiska grottgångar


Middag med hela gänget
När vi kom tillbaka till båten fick vi veta att det var gemensam middag en halvtimme senare, så det var bara att ta en raggardusch och hänga på. Mike – skepparn på den belgiska deltagarbåten – hade redan på Madeira beklagat sig lite lätt över sin fot. Han hade trampat snett och vrickat den, trodde han. Eftersom värken inte försvunnit uppsökte han läkarvård på Lanzarote och kom tillbaka med gipsad fot, rullstol och instruktioner om sängläge och att absolut inte belasta foten.
Mike är inte den som går miste om en trevlig middag, så det blev rullstolstransport till restaurangen.

Mike får eskort.................................................till den gemensamma middagen


Individuell segling – för vår del till La Gomera
Efter fem trevliga dagar i Marina Rubicon var det skönt att hissa segel igen. Tillsammans med två andra båtar – Pegase Rider, en Moody 45 och Lazy Jack, en Allures 45 – gav vi oss iväg längs Fuerteventuras kust. Vi fick på nytt en härlig slör till marinan Gran Tarajal på södra Fuerteventura där det fanns gott om plats och vi fick god hjälp vid tilläggningen. Hamnavgiften kunde vi också leva med; det kostade 12,9 €, vilket ju är billigare än i Sverige för tjugo år sedan!
Efter en övernattning i marinan i Morro Jable gick vi via Gran Canaria till Playa de las Tejitas på södra Teneriffa där vi svajade två nätter. Vi längtade på nytt efter våra morgondopp och hade dessutom lite underhåll på båten att ta itu med. Framför allt skulle vi hitta en slutgiltig lösning på vår läckande gummiflotte. Fastän vi har bytt båda ventilerna under sommaruppehållet läckte halva dingen fortfarande långsamt.
Vi gjorde en omfattande felsökning; först med flotten i sjön och cyklopen på för att ev. se några luftbubblor. Elisabeth höll på att stryka med på kuppen – hon tog endast cyklop, ej snorkel, och drog sen reflexmässigt ett djupt andetag. Hon låg länge och hostade i sittbrunn. Dingen fick fortsätta felsökas ombord och vi lyckades till slut hitta läckan och laga den!!

Under sommaruppehållet förlängde vi vår sextio meter långa ankarkätting med fyrtio meter lina för att kunna ankra på lite större djup. Vi följde de instruktioner om grovlek på lina som skulle vara passande för vårt ankarspel. Nu skulle lösningen testas i verkligheten, så vi matade ut hela kättingen och delar av linan. Det såg bra ut, så vi stoppade matningen för att ta in den igen men då märker vi att linan bara fortsätter att mata ut. Vi matar hem på ankarspelet men linan bryr sig inte om det utan bara fortsätter att rinna ut!
Vi fick istället använda Roger som ankarspel och det blev dagens fysträning för honom att mata in linan med sextio meter kätting hängande efter.

Reparation av läckande gummiflotte................Fuerteventuras södra kuststräcka


La Gomera – en annorlunda plats
Nu hade vindarna tagit paus några dagar och vi gick för motor till La Gomera. Från havet såg vi staden San Sebastian med dess vackra hus i olika färger. Vi gick in i Marina La Gomera och möttes vid pontonen av en hjälpsam marinero.
På nytt visade det sig vara festligheter med religiös bakgrund dit vi kom. Man hade under några dagar firat sitt skyddshelgon Guadalope och nu återstod endast sista dagen i detta firande. Därefter skulle skyddshelgonet transporteras med båt vidare till de andra öarna runt Kanarieöarna, där festligheterna skulle fortgå lång tid framöver.
En stor scen hade byggts upp och under kvällen skulle det bli uppträdande av musiker och sångare. Vi hade varit ute och ätit en pizza och släntrade förbi scenen på väg hem till båten. Det var fullsatt i publiken – uteslutande inhemsk befolkning – och på scenen framfördes hänförande musik på gitarr och timple (en femsträngad minigitarr som låter som en mandolin), Kanarieöarnas nationalinstrument, av två stillsamma män. Det var snudd på förtrollande att lyssna på dessa fantastiskt duktiga musiker som spelade någon blandning av jazz och flamenco. Dom framförde t o m en komposition av Chick Corea till Rogers stora förtjusning. Vi blev kvar där hela kvällen. Vi fick också höra prov på den säregna ”visslingen” som var kommunikationen mellan avlägsna platser på ön långt före vår sms-tid.

Vackra hus i San Sebastian...............................Skyddshelgonet Guadalope transporteras vidare


Vandring i urskogen
Dagen efter bokade vi en hyrbil för att utforska denna annorlunda ö bland Kanarieöarna. La Gomera har liksom Lanzarote och Fuerteventura gott om vulkanlandskap, men tvärtemot de andra öarna har den dessutom en prunkande växtlighet. Europas äldsta urskog finns på La Gomera med många unika växter och vi besökte deras nationalpark och vandrade på en av många vandringsleder i denna urskog. Luften var härligt syrerik och synintrycken var trolska. I slutet av ”vår” vandringsled dök det plötsligt upp ett litet kapell i en glänta, där vi intog vår medhavda fika.

Under vår biltur for vi genom vackra platser med hänförande utsikt.

San Sebastian med Teneriffa i bakgrunden......Bergsformationer på La Gomera


Utsikt mot La Gomeras västra del....................Vackra rotsystem i urskogen


Tät växtlighet längs vår vandringsled................och plötsligt dyker ett litet kapell upp


En riktig Dry Martini
Bara några platser bredvid oss på bryggan låg en annan båt med svensk flagg. Det visade sig vara Jonas och Ann-Sofie på Amel 53-an Lady Annila som vi varit i kontakt med tidigare. Vi gick bort till dem och hälsade och blev snabbt inbjudna på en pilsner i sittbrunn. När vi gick därifrån hade vi fortfarande mycket att prata om, så vi inviterade dem till en drink hos oss dagen därpå.
Jonas tackade ja till en GT och blev nöjd med vad han fick. Det visade sig att han var ginälskare och något av specialist på Dry Martinis. ”Då använder du väl bara Hendricks Gin”, sa Roger. ”Hendricks???”, sa Jonas.
Roger redogjorde då för detta märkes förträfflighet just till Dry Martinis och nämnde i förbifarten att vi råkar ha en liter med oss. ”Det var ju synd att ni ska gå imorgon”, sa Roger. ”Annars kunde ni fått prova den då”.
”Vi stannar en natt till”, sa Jonas direkt.
Dagen efter kom Ann-Sofie och meddelade att det vankades middag i deras sittbrunn efter provsmakningen av den nya Dry Martinin.
Provsmakningen föll i god jord och de skulle omedelbart införskaffa Hendricks. Tänk vad lätt det är att få kontakt med andra människor i denna miljö!

Strulande bogpropeller och minimala spanjorer
Sedan några dagar hade vi haft problem med att vår bogpropeller endast fungerar åt styrbords sida. Vi hade sett att det eventuellt skulle finnas elektriker i La Gomera, så vi talade med marinan om detta. Det visade sig att en av båtarna i marinan hade en kapten som var marinelektriker och han lovade försöka hitta felet.
Nu hör det till saken att elmotorn till bogpropellern sitter längst ner i den främre luckan och det är ganska trångt. Nåväl, tysken kröp ner i utrymmet och försökte se vad som var fel, men efter en stund kom han genomsvettig upp och beklagade att utrymmet var omöjligt att jobba i. Vi konstaterade dock snabbt att det var hans stora mage som förhindrade honom från att se motorn.
Då fick vi försöka hitta en elektriker på Teneriffa och Roger fick tag på ett varv som lovade försöka avhjälpa felet då vi låg i Marina San Miguel.
”Jag skickar en mekaniker imorgon bitti”, sa Jamie som är ägaren.
”Skicka den minste du har”, sa Roger. ”Då kommer Enriques”, sa Jamie.

Enriques visade sig vara av samma storlek som en ordinär svensk trettonåring och han försvann nästan helt då han gick ner i bogpropellerregionerna. Han visade sig dessutom kunna sitt yrke och lokaliserade snabbt felet; ett relä måste bytas och det måste flygas in från Barcelona. Det ser ut som om det kommer att bli ordnat innan vi avseglar mot Kap Verde.

På vägen till Marina San Miguel såg vi vad vi trodde var tre stora delfiner. Det visade sig vid en närmre granskning istället vara valar! Inga blåvalar, utan en mindre typ.

Whalewatching på väg till San Miguel


Återsamling på Teneriffa efter en gungig natt
Vi motoriserade från San Miguel norrut längs Teneriffas östkust till Marina Santa Cruz, med stopp för övernattning i en liten ankarvik – Bahia de Abona. Eftersom det var torsdag serverade Casa Elisabeth ärtsoppa med fläskpannkaka!
Vinden och svallet som under kvällen kommit från havet behagade spela oss ett spratt under natten. Plötsligt fick vi landbris, men eftersom svallet inte ändrade riktning låg Bijou nu med häcken mot svallet. Detta åstadkom smällar mot akterskrovet varje gång en större dyning kom, och det blev dessutom lite ”rulligt”. Det lät som om Bijou stod och hoppade på ett grund och nattsömnen blev väl sådär…
Det blåste hårt då vi gick mot Santa Cruz och även inne i Marinan märkte man av vinden. Med en bogpropeller som bara fungerar åt ena hållet får man tänka till en extra gång innan man lägger till vid en trång plats i sidvind. Till slut fick vi med hjälpande händer, från bryggan, Bijou oskadd på plats; för ovanlighetens skull med fören mot pontonen.

Flera av båtarna i eskadern var redan på plats och det var kul att träffa dem igen.

Huvudstaden på Teneriffa
Santa Cruz är huvudstaden på Teneriffa och det känns som ”en stor stad”. Både den kommersiella hamnen och marinan är viktiga delar av staden och det är därför lätt att få tag på utrustning till båten. Vid en promenad hittade vi fyra välsorterade marinaffärer och vi fann mycket som vi tidigare förgäves sökt. De allra flesta båtar i marinan är på väg över Atlanten, så det blir dessutom en speciell stämning här.

Biltur till San Andrés och vulkanen Teide
Vid vår traditionsenliga biltur for vi norrut till en liten by – San Andrés – som har en strand där man täckt den svarta sanden med mängder av importerad sand från Sahara. Vi åt en god lunch i byn och fortsatte sedan över bergkammen till Puerto de la Cruz, den stora charterorten. Vackra vyer igen! Ibland är det svårt att hålla ögonen på vägen med så mycket vackert runtomkring.

Dagen efter hade vi vikt åt att besöka huvudattraktionen på Teneriffa – vulkanen Teide som är 3718 m hög. Tyvärr blåste det kraftigt då vi kom dit så linbanan upp till absoluta toppen var avstängd. Vi tog istället en promenad på en av många vandringsleder vid foten av vulkanen.

Playan i San Andrés med Santa Cruz bakom berget..Vulkanen Teide


Fågellik buske


Shopping
Sista dagen vi hade bil var det dags för shopping. Vi åkte till Lidl och Carrefour för att köpa bulkvaror inför överseglingen till Kap Verde. Vi tittade också in till IKEA för att handla nödvändiga varor (sill, glögg, pepparkakor, skumgodis, lingonsylt mm) till julbordet som ju i år kommer att avätas i Salvador, Brasilien. Vi provade köttbullarna också och de visade sig smaka precis som hemma i Sverige.
När vi kom fram med vår bricka till spanjoren som skulle lägga upp köttbullarna frågade han på klingande svenska om vi var från Göteborg. Javisst, men hur kunde du veta det, sa vi.
"Stockholmare säger tio och göteborgare säger tie", sa han då. Han hörde förmodligen att Elisabeth sa att hon ville ha en portion med tie köttbullar.
Det är märkligt med IKEA-butiker utomlands. De ser exakt likadana ut och man får illusionen att man är hemma.

Sist men inte minst skulle vi handla fiskeutrustning. Vi hade fått tips om en specialaffär för detta, Blanco Pesca, och letade oss fram dit. Vi såg genast att vi hade hamnat på rätt ställe; här fanns allt man kunde tänkas behöva.
Vi frågade om ägaren pratade engelska, men han kunde inte ett ord. Jaha, tänkte vi. Men vi lyckades via en dator och Google Translator kommunicera allt som behövdes. Vi fick riktigt bra vägledning och gick därifrån med en utrustning som kändes rätt.
När köpet var klart hämtade han T-shirts med sitt företagsnamn på och ville ta kort på oss. Han lovade att maila kortet till oss – och det gjorde han samma kväll. Han hade dessutom lagt in oss på sin fb-sida.

Glada nya ägare till fiskeutrustning


Vi ligger fortfarande i Santa Cruz i väntan på Peter och Per som mönstrar på Bijou tisdagen den 5 november och som ska vara med hela vägen till Salvador. Vi planerar att segla mot Kap Verde den 7 november.