Bora-Bora - Tonga

Den sista tävlingsseglingen för vår del i World ARC gick från Bora-Bora via Suwarrow och Niue till Tonga. Det var alltså en trebensetapp där man fick möjlighet att stanna högst tre dygn på varje mellanstation. Totala längden var ca 1500 sjömil.
Eftersom antalet ankarplatser är begränsat på mellanstationerna delades vi upp i två grupper med femton båtar i varje och med fem dagars mellanrum. Varje grupp startade samtidigt men omstarterna var individuella och vi fick sedan rapportera starttider, målgångstider och antal motortimmar.
Väderrapporterna lovade svaga vindar och vi hoppades att vår diesel skulle räcka för all eventuell motorkörning. Till en början stämde verkligheten överens med prognoserna, men snart skulle det bli andra bullar! De rådande vindarna var för det mesta svaga, men det var kaskader av squalls som bestämde hur vädret blev i verkligheten. Redan andra dagen bröt helvetet löst och squalls avlöste varandra med åska och blixtar. Vi har inga problem att hantera regn och kraftiga vindar från en squall, men då vi hamnar i områden med åska och regn känner vi oss väldigt obekväma. Ett blixtnedslag skulle ju vara fatalt.
Motorkörning ut ur squalls blandades med motorkörning i stiltje och på den första sträckan hade vi mer än 24 timmar motorgång! Vi som aldrig brukar använda motorn. En episod under den fem dygn långa etappen minns vi speciellt. Vi hade lyckats motorisera ut ur ett blixtoväder och vindarna verkade stabilisera sig, så vi bestämde oss för att segla på enbart genoan. Men eftersom vinden var i svagaste laget valde vi att spira ut den med spinnakerbommen. Efter en stund blåste det lite bättre och efter ytterligare en stund blåste det över 20 m/s och innan vi hann rulla in genoan brast genoaskotet. Seglet fladdrade fritt och bommen föll ned på mantåget. Bommen som är gjord av kolfiber klarade sig utan skador och genoan överlevde också, dock med några skönhetsfel.

Ett halvår sedan senaste säkerhetskopiering


Vi anlöper Suwarrow
Då vi närmade oss Suwarrow bröt ett nytt kraftigt oväder ut och vi fick avvakta med att gå in genom den luriga passagen tills ovädret lagt sig och tills sjön inuti atollen inte var så grov längre.
Det var underbart då vi väl hade kommit in och fått ner ankaret i det 23 m djupa vattnet. Sömnen hade ju varit dålig under överfarten och vi längtade efter att ta igen av den varan.
För säkerhets skull satte vi ankarlarmet då vi gick till sängs och mitt i natten började det tjuta. En ny kraftig squall hade dragit över ön och båtarna hade svängt 180 grader. Eftersom kättingarna lagt sig runt bummies – korallhuvuden – svingade nu båtarna helt annorlunda gentemot varandra och vi fick sitta uppe med motorn på, beredda på att flytta på oss, tills vindarna lagt sig. Så blev det med den sömnåterhämtningen!
Suwarrow erbjöd varken goda ankringsförhållanden eller skyddade vatten. Men atollen var mycket vacker och bjöd istället på utsökt snorkling, vackra vyer och mycken social gemenskap med de andra båtarna. Vi hade fått i uppdrag att gå runt ön och samla skräp för att hålla ön ren.
Ön har ju en historia att berätta. Eremiten Tom Neale bodde här ensam under sex år på 50- och 60-talet och levde sin dröm här. Han skrev boken ”An island to oneself” som är mycket läsvärd. Han är begravd på tomten till sitt bostadshus. Numera är det ett par som kallar sig park rangers som administrerar ön och bor här ca 6 månader per år.

Eremiten Tom Neale´s gravmonument


Vi gick en strandpromenad och plockade upp skräp


Därefter blev det en sundowner på stranden


Ankringsplatsen sedd från land i solnedgången


Vi var nu samtliga femton båtar uppankrade och det visade sig att det vi gått igenom tillsammans svetsat samman gruppen på ett starkare sätt än tidigare. Det faktum att vi nu bara var femton båtar gjorde dessutom att vi kunde få bättre kontakt och möjlighet att lära känna varandra ännu bättre.
En av kvällarna var det fest på ”Shepherd Moon” för att fira en i besättningen som fyllde år. Alla båtarna var på plats och den stora Hallberg-Rassyn var full med folk.
Den nya gemenskapen yttrade sig på andra sätt också; en i besättningen på den australienska katamaranen ”Spirit of Catherine” visade sig vara en fena på fridykning och han erbjöd båtarna att dyka ner och lägga till rätta alla kättingar som låg ringlade runt bummies efter första nattens oväder. Tjugotre meter utan dykutrustning var inga problem för honom. Och han vägrade ta emot den ersättning vi ville ge honom.
”Ser jag fattig ut?”, sa han.

Ungdomarna på Shepherd Moon har gjort en slänggunga


Cleaning station för mantor
På reven strax utanför ankringsplatsen fanns s.k. cleaning stations för mantor. De låg stilla och svävade medan småfisk dammsög och gjorde rent dem. Naturen är fantastisk. Tyvärr fick vi ingen bild på detta.

Etapp två till Niue
Seglingen till Niue tog 3,5 dagar och började igen med åska och blixtar, men när vi väl tagit oss igenom detta blev det en härlig seglats.
Utanför Alofi som huvudstaden heter är det bojar som gäller. Dessa var de finaste vi sett, stora med en lina som det var enkelt att greppa tag i med båtshaken. Dessutom hade de reflexer ifall man skulle anlända nattetid.
Om det var enkelt att ta upp en boj så var det desto svårare att hantera dingen i land. Det gick inte att förtöja dingen vid bryggan utan man var själv tvungen att hissa upp den på kajen med en lyftkran. Väl uppe på kajen lyfte man upp den på en kärra och drog den till en parkeringsplats för dingar.

Lyftkranen för dingar i Alofi, Niue


Här hissas dingen upp och läggs på vagn för vidare transport


Niue är ett självständigt land, men har en stark koppling till Nya Zeeland. Invånarantalet har uppgått till 6000, men efter återkommande orkaner har många flyttat till Nya Zeeland och det är idag bara ca 1600 bofasta. Det gör Niue till världens näst minsta land.
Det var skönt att få lite internet igen och så fanns faktiskt en tax-free butik så vi passade på att fylla förråden lite. Vi hyrde bil och åkte runt ön och upplevde de många kalkstensgrottor som havet ätit ur berget. Husen i de byar vi passerade såg vindpinade och ibland övergivna ut och vi såg inte många människor. Men det påstods att locals höll sig inomhus mitt på dan på grund av hettan.
Vi slogs av hur de begravde sina döda. Här och var alldeles intill vägrenen var det små begravningsplatser med bara en eller några stycken gravar.
På ön finns det endast en resort, ett lyxhotell med fantastisk utsikt över havet. Vi passerade där lagom till lunch och fick en god måltid.

Havet äter sig in i berget och skapar grottor och blow-holes


Sceneriet är mäktigt


Jättestalaktiter inne i kalkstensgrotta


Små begravningsplatser vid vägkanten


Utsikt från landets enda resort, där vi åt lunch


Mottagning på konsulatet
En kväll var hela ARC-gänget bjudna på en mottagning hos den Nyzeeländske konsuln. Det bjöds på vin och nibbles och vi fick oss till livs lite mer historia om Niue. Med på mottagningen var två män i flyguniform som utgjorde piloterna på det räddningsplan som Nya Zeeland opererar i dessa vatten. Det var intressant att höra hur de jobbar och betryggande att få veta att det faktiskt finns räddningsplan om man skulle råka riktigt illa ut. De berättade att de under de senaste fem åren genomfört femton räddningar av besättningar i nöd!
När mottagningen var slut tog vi farväl av dem och uttryckte vår önskan att vi aldrig skulle ses igen. Dagen efter då vi seglade från Niue blev vi uppropade på VHF-radion av dessa flygare som sa att de skulle passera genom vårt gäng om en liten stund. Och efter någon minut flög de in över oss på låg höjd i sitt räddningsplan.

Den tredje delsträckan till Vavau, Tonga var bara drygt 250 sjömil, men då det skulle vara svaga vindar satsade vi på att gå på förkvällen på fredagen och komma fram på dagen efter två nätter. Det blev en tråkig etapp med mycket motorgång, men hellre det än squalls och åskoväder.
Vi kom nu till Kungariket Tonga som är i samma tidszon som Fiji, där 180:e longituden passeras. Det innebar för vår del att istället för att vara tretton timmar efter Sverige blev vi där tio timmar före, dvs vi tappade en dag. Vi gav oss alltså iväg på fredagen, seglade två dygn och kom fram på söndagen som inte fanns utan det var då måndag. Klurigt!

Vi angör Tonga med sina höga och platta öar


Dags att växla till sig av den tongesiska valutan TOP


En av besättningsmännen i ARC-en hade sin födelsedag på denna ”tappade” dag och det var väl kanske tur för denna person. Det hör nämligen till att man bjuder alla båtarna på något gott att dricka på sin födelsedag. På Bora-Bora bjöd australiensiske Steve hela gänget på champagne vid en gemensam middag. Och i Tonga bjöd Dieter på Christine hela gänget på happy hour och servitörerna var mycket ambitiösa med att servera alla så mycket påfyllning man ville ha. Det blev nog ett stort hål i Dieters plånbok.
Efter att vi checkat in tog vi dingen till Mango Bar, en trevlig bar och restaurang där hela gänget träffades och delade med sig av sina upplevelser sedan sist.
ARC-en arrangerade en utflykt till Eneio Botanical Garden där den ambitiöse grundaren bjöd oss på en promenad genom sin skapelse. Över 700 olika träd och växter fanns i hans trädgård. Efteråt fick vi se hur de använde naturmaterial till att väva mattor och textilier på ett traditionellt sätt.
Vi fick också smaka på deras nationaldryck, kava, som har en bedövande och rogivande inverkan. Vi kände dock ingen effekt på den lilla klunk vi fick, förutom kanske en viss förlamning i läpparna.

Grundaren av Eneio Botanical garden guidade oss runt


och hans medarbetare visade hur traditionellt hantverk går till


Vackra växter fick vi se; såsom ingefära


och orkidé


Kollegerna visade hur man vävde mattor av gräs


och vi fick smaka på nationaldrycken kava


Ankring i Tongas vackra skärgård
Efter lite tvätt och påfyllning i skafferierna utforskade vi Tongas vackra skärgård. Öarna här är höga och platta med mycket vegetation och det finns många öar att välja på.
Vi låg några dygn i Port Maurelle, en härlig liten skyddad bay med kristallklart vatten. Här kan man ta dingen bort till en grotta som är så stor att man kan köra in och se sig omkring. Första natten var vi sju båtar men dagen efter lämnade alla de andra och vi fick vara för oss själva några dagar. Härligt! Vi tog också en promenad i land och passerade då en liten by.

Den mäktiga grottan invid Port Maurelle


som vi åkte in i med dingen


Hälsoupplysning i Tonga sker med stora reklamskyltar


En liten gris spatserade lös inne i byn


Man tog till vara av solenergi i denna by


Nästa ankringsplats var i Tapana Bay, en lite större lagun. Vi pratade med en fransman som låg ankrad där och vi undrade om han seglade ensam.
”Ja, min hustru tröttnade för några veckor sedan och reste hem. Hon tyckte det räckte att ligga i Tonga ett år”.
Han hade alltså cruisat i Tonga ett helt år men nu skulle han röra på sig lite. Han kanske ville få tillbaka hustrun ombord…
Vi tyckte mycket om Tonga och hade med lätthet kunnat stanna en längre period, men schemat i World ARC är tight och nya mål väntade.
Efter en middag med prisutdelning var det dags att segla till Fiji, till Lao Group, den östra delen av landet. Hur gick tävlingen då? Jodå, vi vann även den sista multilegetappen och kan alltså stoltsera med att ha vunnit fyra av fem tävlingsben och att ha blivit tvåa i det femte. Inte så illa med tanke på att vi aldrig tävlingsseglat tidigare. Men Bijou har ju alltid bråttom!!

Män och kvinnor bär det traditionella höftskynket som används både till högtid och vardag 


Rotfrukter på marknaden i Neiafu, Tonga. Vi hittade dock ingen kava.


En biljardturnering anordnades en av kvällarna


Vår WARC-ledare Stefano blev bortgift med en liten tonganesiska under jubel!

Sällskapsöarna - maj 2018

Den sista delen av Franska Polynesien - Sällskapsöarna
Sällskapsöarna utgörs av den västra delen av Franska Polynesien och består av ett knappt tiotal öar med Tahiti i öster och Maupiti i väster. Vid sidan av Tahiti är kanske Bora-Bora och Moorea de mest kända öarna här.
Gemensamt för Sällskapsöarna är att de är medelgamla, dvs de är tillräckligt gamla för att dess vulkanberg skall ha blivit omslutna av korallrev men inte så gamla att vulkanbergen i mitten vittrat sönder och bildat atoller. Det är fantastiskt speciellt att gå in i en öppning i korallrevet för att därefter kunna segla runt den centrala delen av ön i skydd från revet. Härlig segling med sjölä på samma vis som vi upplevde på Exumas i Bahamas.
Vi hade nu kommit till Papeete som är huvudorten på Tahiti och här skulle vi ligga i den nya Papeete Marina med toaletter, dusch, landström, färskvatten vid bryggan och allt vi varit utan sedan Panama City ca tre månader tidigare. Lyxigt! Vi såg dessutom fram emot att kunna åka till en gigantisk Carrefourbutik med varor vi längtat efter länge såsom Comtéost och goda franska viner.
Vi skulle proviantera för tre veckor och blev inte besvikna på urvalet. Vi gick vilt fram bland hyllorna med var sin kundvagn och lyckades fylla båda till brädden. Notan var den största vi någonsin tidigare sett från matinköp!
Vi hade dessutom avtalat tid med en firma som skulle laga vår watermaker. Efter att ha haft flera mailkonversationer med tillverkarens (Spectra Watermakers) tekniska support var diagnosen att motorn till watermakerns feed pump gick varm och därför tappade i kapacitet efter några timmars produktion. Denna motor skulle således bytas eller lagas. Reparatören monterade loss hela pumpen och tog den med sig. Han meddelade sedan att han lämnat den till en elektrisk firma för översyn. Ett par dagar senare kom han och satte tillbaka den renoverade pumpen. Borstarna och några andra delar var bytta. Vi provade watermakern som gav ifrån sig ett metalliskt missljud och därefter blev helt tyst. Vi hade alltså gått från en icke helt ok fungerande watermaker till en helt död sådan. Det framgick att de inte använt originaldelar vid renoveringen.
Eftersom vi skulle lämna Tahiti dagen efter uttryckte jag min starka önskan att han skulle laga motorn under kvällen och komma tillbaka, men det stämde inte överens med hans planer för kvällen. Så vi fyllde våra vattentankar och gav oss iväg nästa morgon med restriktioner på färskvattenförbrukningen ombord. Vi letade dessutom fram vår water collector som vi använt dagligen under seglingen i Amazonas några år tidigare.
Efter några dagar fick vi per mail en faktura på reparationen. Vi var inte imponerade av deras arbete och förklarade att vi istället hade ett krav på dem eftersom vi nu skulle bli tvungna att köpa en helt ny feed pump. Vi hörde aldrig av dem efter detta.
Papeete var en stad med högt tempo, mycket biltrafik och folk som skyndade fram. Vi brydde oss inte om att göra någon rundtur på Tahiti eftersom ön var alldeles för exploaterad för att vi skulle bli sugna på det. Vi besökte dock den stora marknadsplatsen där man kan köpa allt från grönsaker och frukt till souvenirer och smycken. Svarta pärlor är den stora grejen i Franska Polynesien och såväl Elisabeth som Roger fick en släng av dessa. ARC-en arrangerade en kväll en mottagning hos borgmästaren med drinkar och snacks samt traditionell dansuppvisning.

Marknaden i Papeete


Fotografering vid mottagning hos borgmästaren


Fokus ger resultat
Det är märkligt vilka resultat man kan uppnå om man verkligen fokuserar. Vi var naturligtvis lite oroliga för hur vi skulle klara oss utan watermaker. Skulle vi behöva hämta färskvatten vid bryggorna med 20-liters dunkar? Var kunde vi köpa sådana dunkar? Kunde man kanske lägga till vid någon kaj där vatten fanns som var drickbart?
Nu ändrade vi vårt förbrukningsmönster så att vi använder färskvatten endast till att dricka, till kaffekokning, sköljning av glas och rostfritt vid diskning, tandborstning samt i undantagsfall en sköljning vid hårtvätt. Till allt övrigt använder vi vår saltvattenpump eller havet. Vi tar också tillvara regnvatten då vi ligger still.
Tidigare brukade en tank på 180 liter (vi har två) räcka fem till sex dagar för oss två. Vi har nu varit utan watermaker en månad och vi kan knappt se på mätaren att det fattas något i den ena tanken. Den andra är helt full. Vi hade lite hjälp häromdagen då det kom ett riktigt skyfall, men huvudsakligen är det vår förbrukning som drastiskt minskat. Slutsatsen är att det inte alls är ett måste med watermaker, även om det är väldigt bekvämt. Har man gäster ombord kanske det blir svårt att tillämpa dessa hårda regler.

Mot Huahine
Vi fick ett tips från våra vänner Ulla och Pelle på s/y Loupan att vi borde besöka ön Huahine; detta är deras favorit bland Sällskapsöarna. Det skulle bli ett avstånd lämpligt för en nattsegling och vi passade på att lägga oss för ankar några timmar före avfärd på Moorea. Vi hade egentligen velat stannat längre på Moorea men förseningen orsakad av våra watermakerproblem gjorde att vi fick öka takten.
Vi fick en härlig översegling till Huahine och hade besök av ett stort stim delfiner.

Ett fiskande par på Moorea


Lekfulla delfiner följer oss på vägen


Rundtur på Huahine
Vi kom fram på morgonen och fick till slut fast ankaret efter några försök. En äldre fransk gentleman i en annan segelbåt guidade oss till ankarplatsen med tydligt kroppsspråk. Vi förstod senare att han inte var så mycket gentleman eftersom han skrek på sin stackars hustru oavbrutet. Han var förmodligen en ”grumpy old man”.
Vi hade stora ambitioner med denna ö och ordnade med en guide som transporterade oss runt Huahine dagen därpå. Vår guide heter Roman och är en kille född i Nice som under sin militärtjänstgöring i Franska Polynesien mötte sin kärlek på Huahine. Han är väldigt intresserad både av öns historia och dess tillgångar i form av djur och natur. Han hade ett speciellt intresse för dess medicinalväxter och undanhöll inga hemligheter.
Hans svärmor var en berömd medicinkvinna och Roman tog det som sin uppgift att skriftligt dokumentera alla fakta runt medicinalväxterna.

Vår guide Roman och Elisabeth



Huahine är, liksom de flesta vulkanöar vi sett, grönt och frodigt och det växer alla tänkbara frukter vilt. Här skall ingen behöva svälta, eller som Roman sa: If you have feet you can eat.

Huahine är frodigt, storslaget och vackert


Vi fick se blåögda ålar som håller till i en speciell å och som återvänder dit varje säsong. Dessa ålar betraktas av locals som heliga och får inte ätas.
Besök på en pärlodling för black pearls stod också på programmet liksom vaniljodling och fiskfällor anno dazumal. Idén med fiskfällorna bygger på att fisken kommer in med högvattnet och fastnar på tillbakavägen i de sinnrika labyrinter byggda av stenar som träder i funktion vid lågvatten. Dessa fällor är flera hundra år gamla men fortfarande i bruk.
Vi besökte också en Marae, dvs en offerplats där man offrade människor till gudarna för att få krigslycka. Vi var väldigt nöjda med guidningen och uppskattade verkligen Huahines vackra och ibland dramatiska natur.

Befolkningen fiskade mha fiskfällor


Heliga blåögda ålar, minsann


Vacker plats för pärlodling


Vanilj odlar man också


Vid denna Marae offrades människor i utbyte mot krigslycka



Tillbaka på den lilla yachtklubben åt vi en lunch som sköljdes ner med den lokala ölen. Man kan förvänta sig en hel del regn och det svalkar gott mot det varma och fuktiga klimatet. Vi monterade upp vår water collector och fick påfyllning i vattentanken.

Magnifik regnbåge efter skuren


Korrupta politiker
Vi förvånades över att denna lilla ö har en supermarket som är gigantisk. Hur man kan ha underlag för ett sådant stort sortiment är svårt att förstå. Supermarketen ägs av öns borgmästare och han hade tydligen beviljat sig själv tillstånd för verksamheten.
Det var val under den period vi besökte Huahine och vår guide Roman berättade att den nuvarande borgmästaren delade ut paket med frusen kyckling till alla mot att de röstade på honom.
Nästa ö som skulle besökas var Raiatea och vi motorseglade dit. Huvudattraktionen där är att ankra längst in i en vik som heter Baie Faaroa och sedan ta dingen in i en liten flod som ringlar sig inåt landet. Det var grönt och lummigt och vi fick känslan av Indian River på Dominica.

En tur med dingen


in i den lummiga floden





En välskött botanisk trädgård
Långt in i flodens vindlingar kom vi fram till en liten botanisk trädgård där vi välkomnades av mannen som ägde och förvaltade odlingarna. Han visade oss stolt runt bland sina växter och vi såg aubergin, banan, ingefära, pinoccioblomma och mycket annat.

Så här växer aubergin


och pinoccioblomma


Mannen som förvaltar trädgården


Storbladiga växter av oklart slag


Vackra Tahaa
Nästa morgon seglade vi till den norra grannön Tahaa där vi gick in genom det östra passet och ankrade upp innanför reven på 3-4 m djup. Vattnet är så klart att det känns som om man står på grund.
Vi tog dingen till en liten sandö – Motu Mahea - med palmer som var tillrättalagd (ön alltså) för turister med behov av att ligga på en solstol och sluka böcker. Den stora faran på ön verkar vara fallande kokosnötter och det varnar man också för.

Varning för fallande kokosnötter


från höööga palmer


Driftsnorkling i passet genom korallrevet
I passet in till Tahaa finns mycket koraller och vi försökte driftsnorkla där med dingen i ett rep efter oss. Men strömmen tog oss ut mitt i passagen och vi flyttade oss istället längre in vid land. Vackra koraller, fina fiskar samt en manta blev attraktionen där.
På norra sidan av Tahaa finns en berömd coral garden och vi seglade upp dit innanför reven följande dag. Vi ankrade upp otäckt nära reven bakom oss och bad en stilla bön om bra ankarfäste.
Vi snorklade i denna coral garden som var rik på koraller och korallfiskar men tyckte att vattnet var besvärande grunt. Man fick dra in magen för att inte skrapa emot korallerna. Efteråt förstod vi att det hade varit bättre att snorkla vid högvatten istället för vid lågvatten som vi gjorde.

Upptäckter i coral garden på norra Tahaa








Närgångna båtar på ankringsplatsen
En stor katamaran med tysk flagg ankrade upp bredvid oss och kom vänligt fram med dingen och frågade om det var ok. Vi hade synpunkter på hur nära de låg med tanke på att de inte hade kätting till ankaret utan bara lina. De flyttade då på sig utan några hard feelings. Det skulle senare visa sig att vi träffade på dessa trevliga människor på varje ny plats vi kom till. De hade uppenbarligen samma tempo och resplan som vi.
En stund senare kom en gigantisk charterkatamaran och upptäckte platsen bredvid/bakom oss och ankrade upp. Roger försökte göra dem uppmärksamma på det olämpliga i deras valda ankarplats, men utan framgång. Det blev en nervös natt men allt gick bra. Problem kan uppstå om det blir vindstilla, för då börjar båtarna röra sig okontrollerat och då behövs stora säkerhetsavstånd.

Den kanske mest berömda och mytomspunna ön bland Sällskapsöarna är Bora-Bora. Det sägs att hela befolkningen där är verksamma inom turistnäringen. Efter att ha ankrat upp innanför reven på 28 m djup, med hela vår hundra meter långa kätting ute (alla bojar var upptagna), dingade vi in till yachtklubben som var ett trevligt ställe med bar, restaurang och ok wifi. Vi ordnade med hyrbil för dagen därpå och tog en pilsner tillsammans med de andra ARC-båtarna.

Vi närmar oss Bora-Bora


Vi ankrade upp innanför reven


och tog dingen in till Bora-Bora Yachtklubb


Lokalt tillverkade pareos
På vår biltur runt ön besökte vi en liten lokal tillverkning av pareos – växtfärgade tygstycken att svepa om sig på väg till och från stranden. Elisabeth hittade en som föll henne i smaken.

Färggranna pareos


Växtfärgning med mönstermallar


Rester från andra världskriget
Nästa stopp blev för att gå en stig till de amerikanska kanoner som är kvar sedan andra världskriget då Bora-Bora var en viktig militärbas för USA.

Roger poserar vid en mastig kanon


Bora-Boras magnifika natur


Kändiskrogen Bloody Mary
Men det kanske viktigaste av allt var att besöka den berömda restaurangen ”Bloody Mary” och inta en lunch där. Vid ingången finns en lista över alla celebriteter som ätit här och vi kände igen många av namnen.
Mat och dryck var bra, priserna inte hutlösa och miljön spännande, så vi förstår restaurangens framgångssaga. Vi drack dock ingen av deras paraddrink Bloody Mary eftersom vi ju åt en lunch. Någon måtta får det vara!

Entrén till Bloody Mary


Den smakfulla matsalen


Man förväntades signera en dollarsedel och placera på en tavla


Många celebriteter har besökt denna restaurang


Undangömde resorts
Vi hade förväntat oss att det skulle ligga mängder av resorts runt ön, men det visade sig att resortsen var byggda på reven runt ön och i form av bungalowsgrupper. Det passar naturligtvis perfekt för superkändisar som vill vara ostörda och slippa bli fotograferade stup i kvarten.

Smakfullt utplacerade bungalows utgjorde resorts


Dags för start i nästa tävlingsben
En gemensam middag för ARC-båtarna hann vi med innan det var dags för Skipper´s briefing inför tävlingsbenet från Bora-Bora via Suwarrow (Cook Island) och Niue till Tonga, sträckor på ca 700+600+230 sjömil med några dygns vila på de två delmålen.

Mer om det i nästa inlägg!