Sunday 14 December 2014

Grenada - St Lucia 15/11 - 14/12

Tillbaka i Grenada
Vi möttes av en värmevägg då vi klev ur planet på Grenada. Vi var något nervösa inför mötet med customs med tanke på alla reservdelar vi hade med till båten eftersom vi hört att man skall deklarera med kvitton, varpå man skall betala en mindre skatt. Vi oroade oss i onödan; efter att ha kryssat i ”no commercial items” var det bara att traska igenom.
Vi blev hämtade av Charles Rawle som hyr ut rum i sitt hus Hillcrest. Vi hade bokat en vecka med bil därtill. Boende med AC är helt nödvändigt och bil känns lyxigt för att kunna se sig omkring lite.
Bijou hade klarat sex månader på land utan anmärkning och vi jobbade flitigt varje dag med alla förberedelser och reparationer. Ismini (Mats och Anna-Lena) dök upp en dag och bjöd på nyfångad guldmakrill på deras båt. En dag gjorde vi oss lediga och tog en tur till St Georges och gick på marknaden där för att sedan åka vidare till det svenska fyrskeppet ”Västra Banken” som någon entusiast transporterat över för några år sedan. Inuti hade de ett litet museum med information om svenska fyrskepp. Lite oväntat att finna här!
Äntligen var det dags att sjösätta och vi la oss för ankare i Prickly Bay för att göra det sista innan vi skulle dra oss norrut. Oj vad skönt att ligga i vattnet på nytt!
Vi skulle ta dingen över till Mats för att få hjälp med lite mekaniska prylar och då vägrade utombordaren att starta. Roger gav den en ordentlig chans men slutligen tröttnade han och vi rodde in till skeppshandeln och köpte en ny. Den gamla fick de behålla. Den nya Tohatsun startar alltid på första draget och ett stort irritationsmoment är borta.

Vi hade ju stora problem med vår extragenerator under seglingen från Amazonas till Grenada och nu var det spännande att se om den bytta impellern skulle göra skillnad. Jodå, generatorn gick igång så fint och kylvattnet kom i stora mängder. En stor lättnad infann sig.

Utsikt över St Georges.....................................Fyrskeppet Västra Banken


Instruktiva planscher ombord........................Mats och Anna-Lena på Ismini


Kryss upp till Carriacou
Nu var det dags att sätta segel igen och vi skulle ta oss de ca fyrtio sjömilen upp till Tyrrel Bay i Carriacou. Det blåste friska vindar och vi fick segla dikt bidevind för att på slutet ta några slag. De fyrtio sjömilen blev därför i praktiken femtiosex. Då vi dessutom seglade med vår 110% fock blev det lite väl stor lutning på båten samtidigt som vi inte kunde ta tillräcklig höjd.
Kockan hade ännu inte fått tillbaka sina sjöben och aptiten drabbades därför av detta. Lunchen kom att bestå av en morot med några kex.
Då vi kom fram bytte vi till vår självslående fock som fungerar bättre på bidevind.

I Tyrrell Bay låg det ett sjuttiotal båtar och vi hittade en ankringsplats ganska långt ut i bukten. Plötsligt kom en dinge farande förbi oss och vi kände genast igen Xavier från Mat Mat – en av båtarna vi seglade med i Amazonas. Det blev drink i deras båt varefter vi gick och åt på Lazy Turtle, en trevlig restaurang driven av ett brittiskt par. Riktigt gott var det. Det är anmärkningsvärt hur goda pizzor vi blivit serverade så här långt…

Dagen efter tog vi en buss in till huvudorten Hillsborough - som ligger vackert vid vattnet - och promenerade längs dess enkla gator. Vi hittade ett bra lunchställe med god mat och internet. Vi passade också på att köpa lite frukt och grönsaker innan vi tog bussen – som nu plötsligt blivit skolbuss – tillbaka till vår Bay. Det tog lite extra tid eftersom chauffören lämnade av eleverna vid deras hem.
Vi stannade fyra nätter i Tyrrell Bay och pysslade med diverse småsaker på båten. Sedan var det dags att checka ut från detta land (Grenada) för att segla in i nästa (St Vincent & The Grenadines).

Pittoresk restaurang i Tyrrell Bay...................Färgglatt hus i Hillsborough


Målarmästaren dekorerar..............................Skolbuss tillbaka till Tyrrell Bay


Union Island
De sexton sjömilen till Union Island fick vi härlig kryss med den lilla focken och nu betedde sig Bijou på ett mycket bättre sätt med bra höjd, mindre lutning och god fart.
Vi skulle ta oss in till staden Clifton för att checka in och la oss därför mellan reven utanför. Det var en mycket speciell känsla att ankra mellan rev; man går upp så nära revet man vågar och släpper ankaret. Sedan hoppas man att vinden inte vänder, för då går man ju upp på revet. Det är alltså inte svajankring i vanlig mening. Men vinden blåser ju alltid österifrån, så det skall nog vara tryggt…

Vi tog dingen in till bryggan och möttes genast av personer som ville hjälpa till. Den ene hade som uppgift att bevaka dingarna och den andre ville hjälpa oss med att byta vår tomma gasflaska. Vi tvekade att lämna gasflaskan ifrån oss men till slut gav vi med oss. Mannen lovade att redovisa kostnaden med ett kvitto.
En timme senare fick vi vår fyllda gasflaska (som var ovanligt tung) men inget kvitto. Vår hjälpreda begärde ett alltför högt pris men då Roger exploderade lugnade han sig och accepterade det pris vi erbjöd honom. Vi blev säkert lurade ändå, men lite skulle han väl ha för besväret…

Vi kom in till incheckningskontoret en stund efter de hade stängt och blev istället hänvisade till kontoret ute vid flygplatsen som visade sig ligga tio minuters promenad därifrån. Vi fick en välbehövlig promenad och incheckningen gick snabbt och effektivt.
På vägen dit träffade vi ytterligare en man som ville hjälpa till. Vi hade en tom bensindunk med oss och han erbjöd sig att gå och tanka för oss. Vi förhörde oss om det förväntade priset och det var lägre än vad vi trott, så vi slog till. Han rekommenderade dessutom en restaurang som vi testade på kvällen. Riktigt gott var det och vi fick tillbaka vår fyllda bensindunk.

Uppe på revet i anslutning till ankringen har en entusiast byggt en liten ö – Happy Island – med bar och restaurang. Ursprungligen var den byggd av snäckor, men numera kompletterad med betong och det växer tom palmer där. Man kan endast nå ön med dinge men där var ändå många bargäster den kväll vi låg där.

Vi tog också en promenad upp till en utsiktspunkt där vi fick en härlig överblick över ankringsplatsen. Det ser väldigt märkligt ut med ankring mellan rev.

Ankring mellan rev utanför Clifton.................Den konstgjorda ön Happy Island


Mayreau
Nästa besök blev på västsidan av ön Mayreau. Detta är närmsta ankringsplats för de stora kryssningsfartygen som vill se ö-gruppen Tobago Cays och där fanns en lång fin badstrand som passagerarna skeppades in till. Det kom ett par stora kryssningsfartyg medan vi var där.
Vi lockades också av att köpa nyfångad hummer och då vi fick den både kokt och delad slog vi till. Det blev en härlig supé med vitlöksbröd och en sparkling Cava som vi hade kvar från Spanien.

En eftermiddag ägnade vi åt att testa våra dykutrustningar inför de dyk vi har inplanerade tillsammans med våra barn och deras flickvänner i Tobago Cays på julafton. Det kändes tryggt och välbekant att vistas under ytan ett tag.

Den underbara stranden på Mayreaus västsida dit också kryssningsfartyg kom


Lobstern levereras kokt och delad och blir till en läcker supé


Paradiset Tobago Cays
Dagen därpå förflyttade vi oss ut till Tobago Cays som består av fem små öar med ett stort skyddande rev utanför (horse-shoe reef). Vi låg mest i vattnet och snorklade då det var i princip vindstilla och mycket varmt. Vattnet var härligt turkost och vi dingade ut på revet där man kunde se massa fina fiskar i skarpa färger. Här fanns också gott om sköldpaddor och deras små runda huvuden stack upp lite överallt.
Vi bokade in oss på grillad hummer på beachen och det var en fantastisk upplevelse. Vid dukade bord på sandstranden under palmerna med endast lyktor (stora petflaskor) och en full måne som belysning bjöds vi grillad hummer, vitlökspotatis, stekta grönsaker samt plaitaner (jättebananer).

Havet ligger lugnt i Tobago Cays.....................där vi dingade ut till en sandö


Vattnet var sensationellt klart.........................På kvällen åt vi lobstersupé igen


Motorgång till Bequia
Härifrån blev det motorgång och fiskespöet kom ut. Rätt som det var hördes ritsch/ratsch/pang - ett ljud som kändes obekant – det var en fläktrem som gick av. Då båten är utrustad med en numera skicklig mekaniker var detta inget större problem. Vi låg och drev i godan ro och Roger dök upp efter ett tag – helt drypande blöt av svett – ja, då var det fixat! Han var värd ett dopp!

Vi ankrade upp i Friendship Bay på ön Bequia. Då vi läst i boken att här skulle ligga ett svenskt hotell blev vi nyfikna och vandrade dit längs stranden. Det var ett stort komplex med pool, restaurant och bar. Wifi hade dom såklart så det blev ett par rom-punsch där och lite kontakt med omvärlden.

Dagen därpå flyttade vi runt hörnet till Admirality Bay där själva stan ligger. Här finns allt tänkbart att handla, men kött, skinka och kyckling var frysförvarade. Här låg vi ett par nätter och handlade lite av varje samt sysslade med diverse reparationer. Konstigt, man har alltid en lista på typ trettio saker att fixa och denna lista blir aldrig kortare…

Sista kvällen blåste det upp ordentligt och vi ville inte gärna lämna båten. Då vi inhandlat två nya kortlekar i den lilla fina bookshopen ägnade vi kvällen åt en trevlig form av tvåmans-patiens som vi lärt av Ismini. Elisabeth var som vanligt svårslagen.

Havsbotten bestod av död korall med ett tunt lager sand, så vi kunde inte förvänta oss det bästa ankarfästet. Vi satte därför på vårt ankarlarm som varnar om vi draggar. På morgonen då vi kikade upp låg vi på exakt samma plats, men den amerikanska segelbåt som kvällen innan låg femtio meter framför oss låg nu femtio meter bakom. Tur att han inte slog i oss under sin draggning utåt…
Skepparn på den båten såg lite frustrerad ut då han klev upp och såg vad som hänt. Han tog genast upp ankaret och gav sig iväg.

Ett fartyg tog en ödesdiger genväg..................Blomstercollage i gamla bildäck


Brädlappshus i Bequia...................................Den mysiga bookshopen i byn


Blue Lagoon
Vi fick en tight bidevindsegling över till St. Vincent där vi ville kolla in nåt som hette Blue Lagoon. Inloppet till själva lagunen bestod av en ränna som varierade mellan 5 och 7 feet (1.50 – 2.10 m). Vi sticker 1.90 så det blev ju spännande. Vi frågade på VHF.n om någon kände till läget just då och samma amerikanare från inatt svarade att dom just hade kommit in på 7 ft.
Det gick fint och vi la oss vid en boj långt in i den turkosblå lagunen omgärdad av ett rev. Vi tog en svettig promenad in till den lilla byn Calliaqua där vi kom i samspråk med Don Martin som var en finurlig gubbe som varit kartritare och adviser till Chris Doyle som skrivit en massa pilotbooks. Havet är mitt allt sa han – fast tanten ville hellre driva restaurant. Kalla öl hade dom i alla fall.

Den skyddade lagunen Blue Lagoon................Elisabeth ror oss in till kajen


Den vilda naturen i St Vincent
Vi var noga med att gå ut vid samma tid som vi kom för att känna oss säkra och fick sedan en blandad segling längs kusten till Cumberland Bay. Nu hade vi verkligen kommit på pirat-mark. Delar av The Pirates of Caribbean spelades in just här.
Här låg man med ankare utåt och en lång lina in till en palm i land och männen kom långt ut i sina små båtar och ville hjälpa till. Bäst att vara tillmötesgående tänkte vi så det blev både hjälp med linan, fruktinköp och köp av diverse handicrafts. Mannen som sålde hantverket presenterade sig med ”I am the rastaman”.

Här hade vi bestämt träff med LazyJack (en av de franska båtarna i Amazonas-eskadern) och det blev ett kärt möte. Många trevliga minnen dök upp under middagen som intogs på den lilla lokala krogen ”Mojito”. Mycket speciell miljö bland alla dessa svarta rasta-människor.

Incheckning-utcheckning – ibland en krånglig historia
LazyJack hade lite bråttom upp till Martinique där de bokat tid på ett varv och låg därför bara en natt. Vi njöt så mycket av den vilda naturen i Cumberland Bay att vi ville stanna en natt till. Men vi var tvungna att ordna med utcheckning från St Vincent innan vi kunde ge oss iväg.

Vi hade avtalat med Charlie (han som hjälpte oss med landlinan) att han skulle komma vid halv femtiden och köra oss till Walillabou som har customs och immigration och som är öppet mellan 17 och 18(!). Han dök inte upp och istället tog vi oss in till land och försökte hitta en taxi själva. Det dök då upp en kille som skulle kunna hjälpa oss men han insisterade på att vi istället skulle välja Chateaubelair (som låg en bit längre bort) som skulle vara ett bättre ställe. Ok, tänkte vi – han vet väl vad han talar om.
Efter en scenisk biltur på typ alpvägar kom vi så småningom fram till Chateaubelair, men det var mörkt i huset där customs skulle ligga. De lokala gubbarna som spelade volleyboll på kajen upplyste oss om att hon (den kvinnliga tulltjänstemannen) var ute på havet. Men hon borde ju snart vara tillbaka eftersom det höll på att mörkna. Vi bestämde oss för att vänta och se och plötsligt varde ljus i huset. Det visade sig dock vara hennes fästman som inte hade en aning om var hon höll hus. (Han var för övrigt upptagen med att leverera svartsprit till konstiga typer som drev runt deras hus).

Efter ytterligare en stunds väntan bad vi fästmannen hälsa henne att vi skulle komma förbi nästa morgon med Bijou, lägga henne på svaj i viken och försöka ta oss in med dingen. (Det såg ut att kunna vara lite besvärligt att landa dingen på stranden pga dyningar). Chauffören tog hos hem till Cumberland Bay och vi fick en efterlängtad middag. Vi tog det hela med ro eftersom vi i alla fall fick en fantastisk sight-seeing.

Men det är inte slut ännu!
Nästa morgon gick vi upp tidigt eftersom vi hade en lång seglats framför oss samt en utcheckning som vi inte visste hur lång tid den skulle ta. Strax innan vi skulle kasta loss kom chauffören från gårdagen ut till Bijou och informerade om att tulltjänstemannen hade ringt och sagt att hon istället skulle kom till oss ”early”. Det lät ju lite märkligt, men de vet väl vad de talar om, tänkte vi. Vi började då pyssla med lite småsaker i någon timme tills chauffören åter kom ut till oss och lät meddela att hon inte skulle komma hit trots allt, utan nu fick vi gå in med Bijou enligt ursprungliga planen.
Nåväl, lite irriterade var vi över de timmar vi kastat bort med vår väntan och lite spända var vi inför landningen eftersom tulltjänstemannen låtit hälsa att vi skulle vara försiktiga vid landstigningen eftersom sjön var lite ”rough”.
Då vi kom fram till Chateaubelair Bay möttes vi av en dinge med stor utombordsmotor som mot en betalning av 20 EC$ lovade köra Roger in och ut igen medan Elisabeth låg och drev med Bijou. Nu gick allting som smort och slutet gott allting gott. Men visst kan saker bli lite märkliga ibland…

Vi fick en härlig bidevindsegling till St Lucia som vi angjorde på luciadagen den trettonde december och som naturligtvis var deras nationaldag. Det blev vi snart varse med högtalarraggie som dånade över hela viken.

Charlie åkte och kom aldrig igen....................Här ligger man förtöjd i en palm


I am the rastaman!.........................................LazyJack låg bredvid oss


Slutligen önskar vi er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

En vacker driftwoodgran

Friday 11 April 2014

Ut ur Amazonas

Dags att vända
Efter 3,5 veckor inåt i Amazonas-floden var det dags att vända utåt igen. Nu hade vi strömmen med oss och det var lätt att göra 10 knop över grund.
Efter lite kylskåpsinventering, då vi fann en burk ansjovis, bjöds det på Jansson med öl och snaps vid vår nästa ankarplats – inte dumt!

Vi hade nöjet att få besöka en liten by som var uppbyggt runt ett sågverk – Serraria. Där jobbade man mycket med kroppen; först med att samla ihop stockarna i floden och sedan med handpåläggning vid de olika sågnings- och kapningsmomenten. Personlig skyddsutrustning var ett okänt begrepp här; mannen som drog fram de massiva stockarna till sågen jobbade barfota.
Arbetarbostäderna som låg i anslutning var av mycket enkel art och fyllda av kvinnor och barn.
På kvällen bjöds det på ”caipi” och grillmat i deras gemensamhetslokal. Det blev härlig stämning med mycket dans. Elisabeth blev väldigt nöjd med den långdans hon startade upp med alla 30 barnen i en lång svans.

Träden flottas till sågverket..............................där de dras in för uppsågning


Arbetarbostäderna var av enklaste slag...........En ung kvinna tvättar sin bebis


Afua - Amazonas Amsterdam
Sista anhalten inne i Amazonas var Afua, där vi skulle ligga några dagar för att proviantera och bunkra inför överseglingen till Iles de Salut och vidare till Surinam. Det visade sig senare att seglingsplanerna skulle förändrades dramatiskt.
Afua är en charmerande stad med ca 40 000 invånare. Staden är uppbyggd på pontoner och saknar helt bilar och motorcyklar. Istället finns det en uppsjö av cyklar – tysta och fina cyklar!
Arkitekturen är också vacker i motsats till de flesta andra städer i Amazonas som i vissa fall verkar vara i avsaknad av någon sådan. Dessutom underhåller man sina hus istället för att bara låta de förfalla. Anledningen till detta är sannolikt att man är en välmående stad som har levt gott på handel mellan Amazonas och omvärlden.
Vi fann oss väl tillrätta här och det blev lite av en favoritplats för oss. Vi hittade också en trevlig lunchrestaurant och en pizzeria som dessutom gjorde läckra caipirinhas.

Alla båtarna i eskadern låg uppankrade precis utanför kajen och det var ganska grunda vatten – 3-5 m. Detta innebar att tidvattenströmmarna var starka och många träd och flytande öar kom emot båtarna i hög fart. Vi var många båtar som fick oönskad fångst i våra ankarkättingar.

Sista kvällen med gänget
Sista kvällen i Afua hade Nicolas ordnat med en avslutningsfest med mat, dansuppvisning av stadens tredjegeneration samt slutligen en show med transvestiter. Ett kul och annorlunda inslag.
Det blev en mycket trevlig kväll och enormt känslosam då vi skulle ta farväl av varandra. Vi har ju seglat ihop i ett halvår och haft otroligt mycket skoj ihop samt stöttat varandra i besvärliga situationer. Det har varit ett fantastiskt rally med alla upplevelser och underbara människor vi träffat.

Avslutningsparty med transvestitshow............och gruppfoto på eskadermedlemmarna


Afua sett från vår ankarplats...........................med gator utan bilar


Vår favvis lunchrestaurant..............................Paul och C-H rensar bort träd från ankarkättingen

Minieskader ut ur amazondeltat
Efter eskaderns upplösning i Afua hade båtarna olika planer, men vi var fyra båtar som skulle gå i riktning mot Karibien och därför slog vi följe som en trygghet för alla. Det skulle bli drygt ett dygns motorgång i det norra amazonasdeltat innan vi var ute på havet igen och deltat kan vara lite lömskt med sandbankar som flyttar på sig över tid.
Vi gav oss iväg i samlad tropp i gryningen och allting flöt på bra. Vi passerade ekvatorn från andra hållet men avstod från champagnen denna gång.

Minieskadern motoriserar ut från Afua...........och vi passerar ekvatorn söderifrån


Potentiell katastrof!!!!
Framåt 23-tiden kände vi att farten plötsligt gick ner några knop. Vi verkade ha kört in i lite ”sallad” och fått någonting i propellern. Detta hade vi varit med om förut och medicinen då var att lägga motorn i friläge och därefter backa lite. Denna gång hjälpte inte detta utan vi provade då att stänga foldingpropellern genom att stänga av motorn och lägga drevet i backläge. Då vi startade motorn igen hände ingenting – absolut ingenting! Detta har vi också varit med om tidigare och då har det hjälpt att stänga av och sätta på huvudströmbrytaren till motorn. Då vi provade detta hände fortfarande ingenting. Motorn var helt död! Mitt i natten i amazondeltat i ett svårnavigerat avsnitt.
Vi meddelade de andra båtarna att vi hade problem och fick efter en stund hjälp från den duktigaste teknikern på de andra båtarna– Dominique. Vi hissade genast segel och drejade bi medan vi sjösatte dingen och Paul åkte och hämtade Dominique som dessvärre inte kunde hjälpa oss denna gång.
Nu återstod inget annat än att försöka segla ut ur deltat och det skulle innebära kryss eftersom vi hade vinden i näsan. Tur i oturen var att vi hade strömmen med oss just då, vilket gjorde att kryssningen blev väldigt effektiv ända tills strömmen vände och vi åkte bakåt igen!

Förändrade planer
Vi ändrade nu våra planer och bestämde oss att segla direkt mot Grenada eftersom en mellanlandning i Surinam var omöjlig då vi inte hade någon motor. Detta skulle innebära ca sex dagars segling istället för de två vi tidigare varit inställda på.

Nattens segling gick ganska bra och vi var nu nära att komma ut i Atlanten då vi fick ett nytt bakslag – extrageneratorn slutade fungera. Nu var allting förändrat på nytt! Strömmen skulle räcka högst tre-fyra dygn och en segling direkt till Grenada var nu direkt farlig utan autopilot och navigationsinstrument de sista dagarna. Vi bestämde oss för att istället gå till en ankringsplats vid Iles du Salut, drygt ett dygns segling bort, och att där ligga för ankar den tid det skulle ta för oss att få motorn lagad. Iles du Salut ligger mitt ute i havet utanför Franska Guyana, men det går ganska frekvent turistbåtar dit.
Under hela vår problemperiod hade vi haft kontakt med Mike på Sylher som ställt upp för oss och lovat att vara standby i närheten om vi skulle behöva bogsering eller annan hjälp. Mike lovade att ligga i Iles du Salut den tid vi behövde hans hjälp.

Paul får en idé
Nästa morgon då vi druckit vårt morgonkaffe fick Paul en idé som visade sig vara briljant. Varför inte koppla saltvattenpumpen till kylningen till generatorn? Vi visste ju att kylningen till generatorn var problemet och då vi provade denna idé visade sig kylningen bli tillräckligt bra för att generatorn skulle kunna fungera igen! Lycka! Nu ombestämde vi oss igen och satte kurs mot Grenada. Vi hade också nöjet att kunna ropa upp Mike på VHF-en och delge honom det glädjande beskedet.
Nu blev plötsligt seglingen mot Grenada njutningsfull!

Tryggt ankrade på Grenada
Vi släppte ankaret i Prickly Bay på södra Grenada vid lunchtid drygt sex dygn efter vår avresa från Afua. En räddningsbåt från marinan bogserade in Bijou och vi anlände precis lagom till Happy hour i marinans trevliga bar, där vi trötta men nöjda kunde skåla i vår första rompunsch.

Efter två dagars arbete med städning och efterarbete mönstrade Paul och Carl-Håkan av för att turista några dagar på Grenada före deras hemfärd.

Räddningsbåten bogserar oss in till marinan...Paul och Carl-Håkan mönstrar av


Biltur på Grenada
I väntan på reservdelar till motorn tog vi också lite semester, hyrde bil och bekantade oss med det gröna och fräscha Grenada. Det visade sig finnas många fina ankarvikar som vi hoppas kunna bekanta oss med nästa säsong.

Efter en vecka kom den efterlängtade mekanikern och bytte motorreläet – ett standardfel på Volvo Pentas motorer – och motorn startade som vanligt igen. Härligt!
Nu kunde vi motorisera bort till Spice Island´s Marina och lyfta Bijou ur vattnet efter ett helt års segling.

Vackra scenerier från Grenada


Mekanikern byter motorreläet........................Restauranten i Spice Island Marina


Efter lite hårt (och varmt!) arbete kunde vi säga farväl och tacka Bijou som tryggt tagit oss över de mäktiga haven. Vi ses i november!

Bijou har gått i ide över sommaren

Thursday 27 March 2014

Mera Amazonas

Lazy Jack får sig en smäll
Då vi gick från Portel hade vi fem dagars färd framför oss innan vi skulle komma fram till nästa större samhälle – Porto do Moz. Det skulle bli långa dagar för maskin och med ankring i flodfåror dessemellan.
Vår eskaderledare Nicolas provade en ny flodfåra som skulle vara en genväg men han hade inte gjort sin hemläxa ordentligt. Det visade sig att man sedan sist hade byggt kraftledningar som korsade flodfåran och Lazy Jack´s mast visade sig vara något för hög för dessa. Masten gick som tur var inte mot ledningarna, men väl VHF-antennen. Hade masten gått emot ledningarna hade det antagligen slutat med en katastrof eftersom båten är byggd av aluminium och är elektriskt ledande. Nu blev det ”bara” en förstörd dator, radio, VHF och AIS.
Det blev naturligtvis tvärstopp för alla båtarna och vi vände om för att ta en säkrare väg. Då bar det sig inte bättre än att Pegase Rider gick på grund, dock inte värre än att ledarbåten kunde dra av henne från sandbanken.

Philippe och Francoise på Lazy Jack blev av naturliga skäl chockade av det som hände och de har fortfarande stora problem med att gå under kraftledningar – även om den seglingsfria höjden skulle vara femtio meter och deras mast bara tjugo. ”Båten vill inte gå under kraftledningar, den bara stannar”, säger Philippe

Eskadern går under kraftledningar..................och Lazy Jack blev vingklippt!


Vi ankrade i Liverpool!!!!
Färden gick längs trånga flodfåror mest hela dagen och det låg tätt med boningshus vid strandkanten och vi blev uppmärksammade av många barn i kanoter som hoppades få presenter. Godis var uppskattat av många men pennor, radergummin och anteckningsblock var väl så populärt. Man stoppar in gåvan i en plastpåse som blåses upp och tillsluts.

Vi ankrade utanför en samling hus längs flodkanten som hette Liverpool efter en båtbyggare som varit här. Idag lever byn på att bygga fina träbåtar. De hade precis byggt en ny skola och var tacksamma för allt slags skolmateriel. Husen stod på stolpar i leran så man levde helt enkelt på bryggan.

Vi blev uppvaktade av barn i kanoter................som får små presenter av båtarna


Vi ankrar utanför Liverpool.............................där hela samhället ligger vid en brygga


I Liverpool finns ett litet båtbyggeri..................och man odlar sina grönsaker


Prunkande växtlighet
Det finns längs floden många fina träd och växter som växer väldigt tätt. Det är en blandning av palmer, lövträd, vattenväxter och allehanda grönska. Den ena vackra vyn efter den andra spelas upp och det är svårt att se sig mätt.
Vattnet skiftar färg ibland då en biflod ansluter och regnvädren kommer ofta, men är oftast väldigt kortvariga. Efter ett intensivt regnoväder kommer ofta ”flytande öar”, stockar och annan bråte flytande. Ofta får vi då ha en utkik i fören.

Blandad växtlighet längs floderna


Flodfåror möts med olika vatten......................Oväder och vackert väder i en salig blandning


Porto do Moz
Efter fyra dagars motoriserande var det spännande att komma fram till ett större samhälle igen.
Vi ankrade utanför byn och efter Carl-Håkans excellenta caipirinha tog vi dingen in till bryggan där vår ledarbåt var förtöjd. Det var en lång brygga där också många husbåtar med stora familjer låg. Om man kikade in i dessa båtar kunde man se mängder av hängmattor med många barn i.

Direkt innanför bryggan låg marknaden där man kan köpa färsk frukt, grönsaker, grillad kyckling mm. Bekvämt!
Vi hittade resten av gänget där vi förväntade oss att hitta dem – på den närmsta baren – och tog en pilsner tillsammans med dem innan vi gick till byns Churrascaria för ett skrovmål. Det är en buffé där man tar för sig av ris, sallad mm innan man vid grillen får välja vilken köttbit eller korv man vill ha. På de enklare churraskarias väger man sedan tallriken och betalar per hekto. På de dyrare betalar man ett högt, fast pris och äter tills man är nöjd.
Denna var av enklaste sort och varje portion gick lös på ca 10-15 SEK. Men smaken är förträfflig och korven bättre än vad man någonsin kan få hemma i Sverige.

Mottagning till vår ära
Det hör inte till vanligheterna att det kommer vita män (eller kvinnor för den delen) till Porto do Moz och framför allt inte seglandes. Vi blev därför mycket väl mottagna och till vår ära arrangerades en mottagning. Vi samlades i byns kulturcentrum och erbjöds köpa något att dricka.
Efter en stund var det dags för kvällens huvudnummer. Tystnad äskades och in i lokalen tågade tjugofem äldre människor – eller ”in the third age” som Nicolas presenterade dem – klädda i vackra, färgglada kläder. De började dansa samba till högljudd musik (i Brasilien finns överallt gigantiska högtalare) med en glädje och stolthet jag inte sett hos så många tredjegenerationsmänniskor i Sverige.
Rätt som det var bjöd en av kvinnorna upp Roger och snart var hela eskadergänget uppbjudna. Det är helt klart att musik, dans och rytm är något som betyder allt i Brasilien – hela livet.

Uppbjudna till sambadans


Utflykter
I Porto do Moz skulle vi tillbringa fem dagar och Nicolas hade arrangerat två utflyktsdagar och en strandlunch. Dessutom skulle vi ta del av karnevalen.
Den första utflykten gick till en gård som en familj drev och där man gjorde maniokmjöl, Acai-jos, hade höns, kor och en fiskfarm. Vi transporterades dit på ett lastbilsflak ungefär som man gjorde i lumpen. Det var intressant att se hur de lever och driver sin verksamhet.

Uppsittning på lastbilen


Man odlar bananer och papaya


Av acaibären gör man en jos............................och man odlar dessutom fisk!


Paul tog sig en tupplur i en hängmatta.............och Roger lånade en papegoja


Upp i masten!
Nästa dag var det dags att skicka upp Roger längst upp i masten för att fixa linan till dirken som hade kilat in sig mellan två fallskivor. Efter några turer upp och ned i masten och med hjälp av en pilotlina lyckades vi slutligen lösa problemet.

Buffelfarm!
Utflykt nummer två gick till en buffelfarm och vi blev transporterade dit med båt. Tre familjer lever här helt isolerade tillsammans med sina bufflar. På natten får bufflarna vara i sina bås, men på dagarna simmar de omkring i det omgivande vattnet. Djuren tycktes trivas väldigt bra på farmen.
Nu under regnperioden sades vattennivån vara 8-10 meter högre än under sommaren. Det skulle vara intressant att se hur det ser ut då, då husen står på styltor flera meter över marken.

Vy över buffelfarmen.......................................Manuell mjölkning av bufflarna


"Buffelherden" driver bufflarna till rätt plats


Provsmakning av olika buffelostsorter.............i ett av hemmen...


...där modern ammar sitt minsta barn och de övriga ställer upp sig för fotografen


Många små söta barn har bryggan som sin lekplats


Villa Maripi - grundad av frigivna slavar
Vi fick smaka på deras variant av Mozzarellaost innan det var dags att åka till en grannby – Villa Maripi - och äta lunch. Vi blev där välkomnade av småbarn samt av byäldsten, Umbelina, som sades vara 110 år och tog oss alla i hand.
Villa Maripi var en by som grundats av slavar som blivit fria 1860 då slavhandeln upphörde. Man lever här på det naturen har att erbjuda och man brukar marken på ålderdomligt sätt. Det kändes som i Sverige för över hundra år sedan.

Byäldsten Umbelina hälsar oss välkomna........och en av de yngre med sin skörd av acaibär


Byns tvättmaskin.............................................Elisabeth får en liten kompis


Underhållning till lunchen...............................uppläggningsplats för en pirog


Lunch på beachen
Naturen runt Porto do Moz är annorlunda än det vi sett tidigare. Det är inte lika igenvuxet längs stränderna och här fanns t.o.m en beach! Här hade Nicolas ordnat en eftermiddag med lunch för eskadergänget och vi gav oss dit med vår dinge.
En fransk lunch (hela eskadergänget är ju franska eller franskspråkiga) tas på stort allvar och vi börjar känna igen mönstret nu. Man sammanstrålar, kindpussas och småpratar lite medan man svalkar sig med några pilsner och kanske en caipirinha. Detta pågår drygt en timma, varefter buffén dukas upp.
Här fick vi smaka lite exotiska, lokala rätter, eller vad sägs om sköldpadda och krokodil. Just dessa rätter visade sig smaka alldeles förträffligt; möra och goda i smaken.
Vi fick också svalkat oss med ett dopp i floden och Jean-Pierre och Roger hade ett förtroligt samtal i strandkanten. De märkte inte ens att det börjat regna. De var ju blöta ändå…

Så småningom var det dags att dra sig hemåt och det var inte bara vi som var trötta. Vår utombordare vägrade att starta och vi fick begära bogsering. Inte sista gången vi blev bogserade för övrigt. Mer om det i nästa brev.

En drink på beachen följt av exotisk buffé


Jean-Pierre och Roger vid strandkanten..........Hembogsering av dinge med trött motor


På väg hem från restauranten en av kvällarna passerade vi genom karnevalsområdet. Det var fullt av folk, hög musik och riktigt hög stämning. Vi sparade oss dock eftersom vi skulle gå till Almeirim följande dag och där skulle karnevalsfirandet vara mer omfattande med ett stort karnevalståg.

Almeirim
Almeirim visade sig vara en layed-back stad men med ett imponerande karnevalståg. Vi letade oss fram till en riktigt bra pizzeria och satt på första parkett då karnevalståget gick förbi. Fantasin hade inga begränsningar och vi fick en suggestiv upplevelse under kvällen.

Blandade intryck från karnevalståget i Almeirim




Amazonas sista utflykt
Hela resans sista utflykt gick med snabbgående båt in i träsklandskapet utanför Almeirim. Vi kom fram till en liten by som tidigare legat vid Amazonfloden, men som nu låg lite ”off” eftersom floden ändrat sin sträckning. Här bodde ca fyrahundra personer.
Dagens fysiska övning var att bestiga det lokala berget som var 370 m. Det låter ju inte speciellt arbetsamt, men det var faktiskt lite brant och lerigt och dessutom hade alla myggor bestämt sig för att också deltaga.
Utsikten vid toppen var dock värd ansträngningen.

Vi besteg den "branta" kullen...........................och var mycket nöjda efteråt


Kanotfärd i träsklandskapet
Efter en trevlig lunch fick vi åka på upptäcksfärd i små piroger (kanoter). Nu kom vi nära träsklandskapet och fick se några vadarfåglar.

Färd i de snabba pirogerna


Novo Horisonte
Nu var vi nästan klara med vårt amazonasäventyr. Endast en plats återstod att besöka – Novo Horisonte. Detta är en liten by som ligger längs flodkanten i en liten biflod till Amazonas.
Alla båtarna ankrade upp i flodfåran och vi tog dingarna in till byn som ligger längs en 1,3 km lång brygga. Detta var bygatan och that was it! Längs bryggan strosade grisar, höns, ankor, getter, hundar och katter.

Vi var inviterade till både lunch och middag i en liten samlingslokal på bryggan och här bjöds på gris- och ankkött. Att grisköttet var färskt visste vi eftersom vi tidigare på morgonen hade hört grisens skrik vid slakten. Vi avstod nogsamt från att bada i floden efter att vi sett den nyfångade krokodilen ligga på bryggan.

Båtarna ankrade upp i floden vid Novo Horizonte och vi tog en promenad på huvudgatan


Här hade man bananplantage..........................och djuruppfödning

Här slaktas krokodilfångsten...........................Resterna efter morgonens grisslakt


Tillagning av lunchen.......................................Ett nöjt kaptenspar på Bijou