Kap Verde - Salvador 3 - 16/12

Nattliv i Mindelo
Från början trodde vi att det skulle vara lite länge att ligga i Mindelo nästan två veckor, men det var lätt att fördriva tiden där. Vi gick ut och åt på kvällarna och därefter hängde vi på någon musikbar. Inne på marinan fanns också en trevlig bar på en flytande ponton. Här kunde man lätt hänga under såväl dygnets ljusa som mörka delar.
En kväll letade vi oss fram till en omtalad restaurant i utkanterna av staden – ”La Bodeguita de Mindelo”. Den var väldigt spartansk; vi satt utomhus i mörkret medan kocken lagade till en härlig middag åt oss.
Men vi åt också hemma på Bijou. Det var P & P som lagade en delikatessmiddag på färska tonfiskfiléer – ljuvligt!

Kocken lagar maten..........................................medan vi tagit plats vid borden på cementaltanen


Baren på flytpontonen i marinan......................middag ombord - tonfiskfiléer


Bussutflykt till San Pedro
Vi tog lokalbussen till grannbyn San Pedro på sydsidan av ön och gick en promenad ut till den nedlagda fyren. San Pedro var kontrasternas by – lokalbefolkningen levde under väldigt enkla förhållanden, även om de var hela och rena. Men femhundra meter därifrån vid stranden fanns en resort där turisterna levde ett liv i överflöd, uppassade av lokala människor.

Med lokalbussen till San Pedro........................där vi promenerade ut till fyren


Stigen var ganska kuperad................................San Pedro


Frukostmöte med eskaderbåtarna
Första advent var det frukostmöte med samtliga båtar i eskadern för att diskutera vägval, kommunikationstider, avgångstider mm. Det blev ett väldigt franskt möte där man spontandiskuterade i många små grupper. Men på något märkligt sätt lyckades man till slut ändå komma fram till vettiga konklusioner.
Därefter bar det iväg på en lunchutflykt till södra Sao Vicente där vi avåt en överdådig buffé och fick tillfälle att dansa till medryckande levande musik.
Väl hemkomna bjöds det på glögg och pepparkakor för Bijous besättning.

Den lokala järnhandeln..................Frukostmöte i eskadern


Överdådig lunchbuffé.......................................som avåts under levande musik


VIP-besök på kryssningsfartyget "Island Sky"
Dagen före avfärd angjorde kryssningsfartyget ”Island Sky” Mindelo och med på fartyget var dess ägare Per-Magnus Sander, tillika kompis till vår gast Per. Per-Magnus och Per hade haft mailkontakt och vi hade fått en inbjudan till rundtur med middag.
Vi blev hämtade med RIB-båt och transporterade till Island Sky där vi fick VIP-behandling. Vi blev mottagna med champagne och fick en rundtur på fartyget. På kommandobryggan förklarade den åländske kaptenen hur man arbetar på ett stort fartyg.
Vi fick också en tur till kabyssen där vi fick hälsa på chefskocken, varefter vi fick vara med om en brasiliansk dansshow på akterdäck.
Kvällen avslutades med middag på akterdäck vid Captains table och den meny chefskocken satt samman till oss var inte att leka med. Med tanke på den förstklassiga behandling vi fick måste Per-Magnus ha stått i stor skuld till Per.

Kryssningsfartyget "Island Sky".......................Vi äntrar med RIB-båt


Visning av kommandobryggan.........................Samspråk kaptener emellan :)


Avsegling mot Salvador
Den tredje december ställdes alla klockor om till UTC. Vi hade bestämt vissa tider vi skulle ha satellittelefonen på passning för eventuell kontakt mellan båtarna. VHF-n har ju bara en räckvidd på 15-20 nautiska mil och det funkade bara första dagen. Därefter blev det för långa avstånd mellan oss.
Vi kastade loss kl 13.00 och hade en lugn början med 5-7 knops fart i en slör hela natten. Nästa dag fick vi en fantastisk upplevelse i form av ett stim valar, säkert 50 stycken, som simmade framför, bakom och längs med båten ett bra tag. Dom rörde sig i mjuka rörelser strax under ytan och dök upp med jämna mellanrum.
Vi bytte segelföring till spirad genua och stagsegel vilket funkade bra hela natten. Vi såg ett och annat handelsfartyg, men för det mesta var det helt tomt på radarn.
Dag tre fick vi äntligen napp på vårt nya spö - en dorado på 3kg som blev till en god fiskgryta.

Besök av valstim


In i "stiltjebältet"
Efter fem dygn närmade vi oss det område mellan femte latituden N och ekvatorn som kallas ITCZ - eller Doldrums i dagligt tal – och som är området mellan norra halvklotets nordostliga och södra halvklotets sydostliga passadvindar. Området karaktäriseras av stiltjebälten blandat med häftiga regn- och åskoväder med tillhörande kraftiga vindar i godtycklig riktning.
Det stora samtalsämnet bland atlantseglare är hur långt västerut man ska passera detta område då man går över ekvatorn. De flesta förståsigpåare rekommenderar att man går över mellan 23-25 longituden väst.
Vi hade regelbunden kontakt med ett norskt företag inom väderrouting– Frivind A/S – och de rekommenderade oss att gå över vid 29 longituden, dvs nästan rätt mot målet. Anledningen var att det inte skulle vara så turbulent där och eftersom vi inte är förtjusta i åska till havs följde vi detta råd.
Vi märkte tydligt när den klarblå himlen fylldes av moln och vi såg på radarn hur regnovädren låg framför oss. Då vinden plötsligt vred sig och blåste rakt i näsan på oss tog vi ner seglen och startade motorn. Vi kryssade sedan med hjälp av radarn genom regnovädren och fick bara någon enstaka kraftig regnskur över oss. Men det var ju bara positivt att få saltet bortspolat från Bijou.
Eftersom vi ville passera igenom doldrums så fort som möjligt gick vi för maskin i fyrtio timmar.

Himlen ändrar karaktär då vi närmar oss Doldrums


På radarn ser vi regnovädren...........................som vi så småningom får känna av


Äntligen passerar vi ekvatorn
Onsdag den elfte december kl 03.30 kom den magiska stund vi länge sett fram emot – dags att passera ekvatorn! Besättningen purrades och skumpaflaskan öppnades. Det smakade riktigt gott med lite bra skumpa efter en vecka helt utan alkohol – och vi kände oss stolta och duktiga som genomfört denna bravad.

Exakt vid ekvatorn...........................................smakade det gott med ett glas bubbel

Segling med bra vindar mot målet
Efter att vi passerat ekvatorn kom vinden från ostsydost och vi fick segla halvvind några dygn med en vindstyrka på 6-8 m/s. De sista 3-4 dygnen fick vi riktigt bra vind och kunde segla med vår stagsegelsättning i hög fart.
Det sista dygnet blev en kapplöpning med tiden eftersom vi gärna ville komma in i hamn före mörkrets inbrott. Vi hade tur med vindarna och kom in i Marina Nautico just som solen gick ner men kunde ändå förtöja utan problem.

Vi var nu nyfikna på hur en riktig brasiliansk caipirinha smakade – de tidigare vi druckit på Kap Verde gav oss en god försmak.

En äkta brasiliansk caipirinha


En behaglig översegling
Överfarten var 2105 M och vi avverkade distansen på tretton dygn och åtta timmar, dvs med en medelfart på 6,6 knop. Under vårt snabbaste dygn loggade vi 186 M genom vatten.

Vi känner oss väldigt nöjda med överfarten. Vi hade bra segling utan incidenter och det var väldigt skönt att ha hjälp av Per och Peter. Det är stor skillnad på att sova två och en halv timmar jämfört med de sju timmars sömn vi nu fick njuta av.
Man kommer efter några dygn in i en trygg rutin där man endast har sina vakter och sitt ansvar för mat och disk att tänka på. Vi hade nog kunnat tänka oss att fortsätta ett tag till…

Efter att vi passerat ekvatorn var seglingen så snabb att vi inte kunde fiska längre, men innan dess fick vi napp på en Blue Marlin som vi kämpade med i en halvtimme innan den överlistade oss och lyckades få av reven. Vi tyckte nog alla att det var ganska skönt eftersom det kanske hade varit en väl stor utmaning att få ombord och ihjäl den. Den hade ett elakt svärd i nosen också…

Det lutade en del under segling bidevind..........så man fick röra sig försiktigt


Båtarnas positioner plottades in......................Den Blue Marlin som överlistade oss


En nöjd besättning närmar sig hamn...............inseglingen till Salvador


Tilläggning just vid mörkrets inbrott...............Marina Nautico sett från gamla stan


Salvador - stad som ger ett blandat intryck
Nu har övriga båtar kommit in och vi har lite sociala aktiviteter samt bekantar oss med miljonstaden Salvador. Vi har fått ett blandat intryck av staden; mängder av tungt beväpnade militärpoliser överallt gör att man börjar fundera över säkerhetsläget här. Det är taxi som gäller på kvällarna…
Nu ska vi fira både jul och nyår här i Salvador innan vi den andre januari kastar loss igen och seglar norrut mot Joao Pessoa, då med Anders, Berit och Filip som ny besättning.

Teneriffa - Kap Verde 5 - 25/11

Mot Kap Verde
Så anlände då äntligen vår besättning: Peter Johansson och Per Jensnäs – erfarna seglare från Göteborg – och vi gick och storhandlare på det stora varuhuset El Corte Ingles. Dom hade dessutom med sig en massa smått och gott till oss såsom kaviar, räkost, lakrits, Zoégas kaffe och en del ersättningsmaterial för sådant som gått sönder på båten – slitaget är hårt! Peter hade dessutom jobbat med att få till ett skeppsapotek till oss som heter duga. Nu har vi medikamenter mot i princip allt!
Vi ägnade en dag åt genomgång av säkerhetsutrustning och övriga praktiska göranden ombord och på kvällarna utvärderade vi kvalitén på Irish Coffee på Santa Cruz olika etablissemang. Peter var mycket nyfiken på fiskeutrustningen och kompletterade med egna drag från Sverige.
Vi fick också besök av elektrikern som bytte ut dubbelreläet till vår bogpropeller. Åh, vad skönt att få en bogpropeller som fungerar igen!

Peter och Per mönstrar på................................massor av frukt och grönt införskaffades


Genomgång av fiskeutrustning.........................och utvärdering av Irish coffee


Utcheckning och avsegling mot Kap Verde
Efter utcheckning hos passpolisen bar det iväg på förmiddagen i en slör, 8-10 m/s, och vi seglade med vår ”stagsegelsättning”. Vinden ökade till ca 14 m/s och inför natten tog vi ned storseglet och stagseglet och fortsatte med endast spirad genua. Det blev en rullig natt och sömnen blev sådär.

Vi har delat in oss i 3-timmars vakter dygnet runt, med en halvtimmas överlapp så mellan varje pass har vi sju timmars ledigt. Lyxigt tycker vi. Vi är två matlag som sköter maten och disken varannan dag. Sallad till lunch är populärt och den förberedda chili con carnen räckte till två middagar. Första dygnet avverkade vi 174 nautiska mil, vilket är rätt bra för vår båt och vi såg inte en enda båt på färden.

Dygn två låg vinden stadigt på 10 m/s, men ökade så småningom till 16. Sjön växte och vågorna blev besvärande, så vi revade både storen och genuan och fortsatte med stagsegelsättningen. Det blev stabilare men ändå fanns det en tendens till att hon ville lova i den höga sjön. Inför natten seglade vi på nytt med enbart spirad genua och på nytt blev det magert med sömn pga rullning. 170 M blev det dygn två.

Vi hämtar hem väderutsikter med grib-filer och får dessutom hjälp av ett norskt företag som heter Frivind. Dom skickar oss mail varannan dag med väderprognoser för just de områden vi befinner oss i och med rekommendation av vägval. Att välja väg mellan Teneriffa och Kap Verde innebär normalt inga svårigheter, men vi såg detta som en övning inför nästa etapp till Brasilien. Då kan det vara användbart med tips från Frivind om närmsta vägen genom stiltjeområdena.

Dygn tre kom vinden lite mer från sidan så vi seglade traditionell halvvindssegling med revad stor och ”lillfocken” och så fortsatte vi också på natten. På detta vis blev seglingen stabil och vi fick alla ordentlig sömn. Eftersom vi seglade ”riktigt” också på natten dygn tre lyckades vi skrapa ihop 182 M då. Inte illa!

Fiskepremiär
Dygn fyra mojnade det något och fiskespöet kom äntligen fram. Vi agnade först med en mellanstor squid (ser ut som en bläckfisk i plast) och plötsligen började linan spinna ut – länge. Jösses, det är nåt stort - säkert 15 kg - sa Peter, hur ska vi få hem den? Det behövdes dock inte – efter en kvarts kämpande stack han iväg med hela betet! Nästa försök med en mindre bläckfisk gick mycket bättre. Vi fick två fina guldmakrillar på ca 2 kg styck. Ugnen sattes på och det blev ugnsstekt fisk med ångkokt potatis och Peters goda kalla sås. Den andra sparade vi i kylen.

Segelsättningen under dygn fyra var stagsegel med två rev i storen och full genua. Detta visade sig vara den optimala segelsättningen. Nu forsade Bijou fram som ett lokomotiv i vattnet och lät sig inte lovas av varken sjö eller vind. Genom att ha full genua och stagsegel får vi lika stor läande kraft som storseglet lovar, vilket innebär full balans och all kraft verkande framåt. Vi fortsatte med denna segelsättning ända till målgången i Sal, den nordöstra ön i Kap Verde.

Inför femte och sista natten hade vi 8 m/s och lagom hög sjö. Land siktades vid 6-tiden och vi inväntade soluppgången innan vi tog gippen in mot ön Sal. Vi ankrade upp i Palmeiraviken bland ca 40 andra båtar och tog ett efterlängtat dopp. Här är mycket behaglig temperatur; ca 27gr i luften och 23 i vattnet.
Totala distansen på denna etapp blev 831 M, vilket vi avverkade på fem dygn minus två timmar, vilket ger 7,0 knop i snitt.

Stagsegelsättning med fulla segel.....................Elisabeth vid rodret


Vinden tilltar och vågbergen tornar upp sig


Dags att reva storen..........................................Fördäcksgasten Peter får bekänna färg


Vinden lägger sig och vi kan börja fiska............med gott resultat


Incheckning i Palmeira på ön Sal
Vi blåste upp dingen och tog oss iland i Palmeira, där allt kändes väldigt exotiskt. Människorna var långa, smala och svarta och bar saker på huvudet i stället för med armarna. Vid kajen pågick ständig fiskhandel allt eftersom de små träfiskebåtarna kom in.
Vid en frisersalong ute på gatan fick en ung man sin frisyr ordnad av hårfrisörskan.
Vi fick ordnat med våra papper; först hos sjöpolisen i byn sedan med en aluguer (typ minibus-taxi) till flygplatsen för att stämpla passen. På kvällen vankades fiskgryta på den andra fisken och vitt vin till det. Mums!

Land i sikte efter nästan fem dygn....................Vackert dekorerade hus i Palmeira


Per handlar på grönsaksmarknaden................En ung man blir friserad på gatan


Söderut mot Santa Maria
Tillgången på förnödenheter i Palmeira var mycket begränsad och eftersom vårt förråd av frukt och grönt var nästan slut seglade vi nästa morgon söderut längs ön och ankrade upp utanför Santa Maria som är en populär ort för charterturister. Här finns långa, härliga, turistglesa sandstränder och lämpliga vindar för kite- och windsurfing.

Watermakern börjar läcka - potentiell katastrof
Vi har skämt bort oss ordentligt med stor användning av sötvatten och därför har vi kört watermakern ofta. Roger tyckte att det samlats ovanligt mycket vatten i kölsvinet de sista dagarna och han ville därför se om det eventuellt fanns något läckage från watermakern. Jodå, det visade sig att en slangkoppling läckte ordentligt och det sprutade vatten ner över elektroniken till bogpropellern. Detta har säkert läckt en längre period men mer intensivt allteftersom slangkopplingen öppnat sig. Så fick vi då förklaringen till varför dubbelreläet till bogpropellern var skadat av saltvatten!
Det var inte bara att dra åt kopplingen igen eftersom installatörerna dragit den för hårt från början och skadat gängorna. Men lite gammaldags gängtätning med lin och rörkitt fixades så småningom läckan. Watermakern fungerade igen och katastrofen var avvärjd.

Dags att göra stan i Santa Maria!
Det blev nästan mörker innan vi kom in med dingen till den stora piren som var enda angöringsmöjlighet. Att gå in med dingen på stranden var omöjligt p.g.a. dyningarnas ständiga rullande.
Den stora piren visade sig vara angöring även för fiskebåtarna, så det gällde att ha en lång lina till dingen så fiskarna bara kunde putta undan den då de skulle lossa sin fångst. Stora tonfiskar lassades upp på piren och rensningsarbetet påbörjades omedelbart. Den stora piren var den stora attraktionen får både inhemska och turister; här var det fiskmarknad inför stor publik.

Vi hittade en bra restaurang och en bar med Irish Coffee och – hoppsan - ett hippt Raggae-disco där vi fick en supergod caipirinha och svängig musik. Jaja, vi hade ju haft många vita dagar till sjöss!

Vår ankringsplats var utsatt för dyningar från öster och vi rullade och guppade en hel del. Men vad skulle man göra – det var ju fotboll Sverige - Portugal dagen efter och vi hade hittat en bar som skulle visa matchen. Så det var bara att gilla läget!
Dagen ägnades åt en lång promenad längs stranden för vissa och lång lunch för andra. Vi hittade faktiskt en butik med simkort för internet så nu fick vi fixat det också.

Det finns mataffärer här, men utbudet är väldigt dåligt. Vi kom hem med lite frukt, tomater och hemmalagad yoghurt.

På den stora piren landade fiskarna sin fångst..och den blev omedelbart rensad


Här ägde också fiskmarknaden rum..........och smågrabbarna satt och metade


Fotbollslandskamp på "Chill out"
Äntligen var det dags för Matchen och vi bänkade oss tillsammans med några andra svenskar framför storbilds-TV:n på ”Chill out”. Framför oss satt en kille från Stockholm som visste precis hur våra svenska spelare skulle göra för att lyckas och han försökte också coacha dem genom att skrika högt hela tiden. På slutet var han så uppspelt att han var tvungen att gå därifrån.

Efter Sveriges förlust gick vi ut för att trösta oss med en bit mat och en pilsner på en enkel restaurant med bord på gatan. Just som vi gjort vår beställning släntrar en äldre dam fram till vårt bord, presenterar sig som Guntan från Stockholm, hämtar en stol och slår sig ner. Guntan var väldigt pratsam och underhöll oss genom att berätta sin livshistoria – första gången var intressant och underhållande men andra och tredje gången blev lite för mycket. Då maten kom in sa Per att det kanske skulle bli lite trångt på bordet, men denna finkänsliga kommentar var ingenting som bet på hårdhudade Guntan. Hon satt kvar tills vi lämnade restauranten.

En uppvärmningspilsner före matchen............Guntan underhåller oss med sin livshistoria


Vidare mot Sao Nicolao
Nu var Matchen avverkad och vi kunde lämna Sal och segla vidare mot nästa ö västerut – Sao Nicolao. Vi planerade att lägga oss för ankar utanför Tarrafal, den lilla fiskebyn på öns sydvästra sida. Distansen skulle vara drygt 100 M, för långt för en dagstur, så vi gav oss iväg vid 17-tiden för att komma fram i dagsljus dagen därpå.
Vi startade med slör och fullt ställ i 7-8 m/s men vinden ökade strax till 13-14 m/s och vi tog två rev i storen.
Inför natten tog vi ner storen och seglade enbart på genuan. Det blev en rullig natt med dålig sömn för oss alla, men det handlade ju bara om en natt innan vi var framme. Eftersom det gick undan ganska ordentligt befarade vi att vi skulle anlända Tarrafal under mörker, men vinden la sig nästan helt på morgonkulan, så vi kom fram efter solens uppgång.

Det låg ett tjugotal båtar på svaj, men vi hittade genast en bra ankarplats och tog dingen in till stranden för att bekanta oss med byn. Då vi närmade oss stranden såg vi att ett gäng småpojkar vinkade och tjoade och ville hjälpa oss i land. Detta var dinghe-boys som tävlade om att få bli den utvalde som skulle se efter vår dinge medan vi var iland. Priset var 200 Esc – ca 15 SEK. Till en början tyckte vi det var lite jobbigt att behöva välja bara en, men efter några dagar kom vi på hur det skulle gå till. Peter blev ledare och körde en utslagstävling med en sten i ena handen och den andra tom. Valde man rätt hand gick man vidare till nästa omgång. Grabbarna tyckte att det var ett rättvist sätt, för de accepterade utfallet utan tjafs. Då vi kom tillbaka fanns alltid den utvalde pojken där, hjälpte oss ut och fick sin peng.

Nattsegling mot Sao Nicolao.............................Ankarplatsen i Tarrafal sett från stranden


Här avgörs vem av alla dinghe-boys som ska få uppdraget att vakta vår dinge


Utflykt till huvudorten Ribeira Brava
Dagen efter gjorde vi en utflykt till ”huvudstaden” Ribeira Brava som ligger mitt på ön. Vi tog en aluguerbuss och gav oss iväg hyfsat tidigt. Det visade sig att Ribeira Brava var ett ganska påvert ställe med slitna hus och tilltufsade människor. Folk lever under små förhållanden men alla var ändå rent och färgglatt klädda.
Vi åt lunch på en trevlig restaurant som hade endast en rätt på menyn – tonfiskpudding – men Roger lyckades förhandla sig till en omelett med pommes. Tonfiskpuddingen visade sig vara en riktig delikatess enligt de övriga tre.

Diversehandel av gammalt stuk i Ribeira Grande.....Per betalar lunchen


Kraftiga fallvindar får dingen att kapsejsa
Då vi kom tillbaka till Bijou hade det börjat blåsa kraftiga fallvindar – i byarna kunde det bli upp till 20 m/s. Vi förtöjde dingen bakom båten med lite för lång lina och vips – vinden tog tag i dingen och vände den upp och ner, med utombordare och allt!
”Detta måste vara dödsstöten för utombordaren”, tänkte Roger och fick vissa förhoppningar om att äntligen få köpa en ny utombordare som lättare skulle starta. Mest för syns skull började han rengöra utombordaren och försöka få den att starta. Efter att – som sista åtgärd – tillsatt den bränsletillsats vi använder till dieseln spann motorn igång genast. Efter denna incident startar utombordaren numera på första rycket och spinner som en katt!

Ankarlarmet sattes på inför natten
Vi hade bra ankarfäste men kände ändå en viss osäkerhet inför natten och därför satte vi ett ankarlarm på plottern och la dessutom ett spår som skulle visa hur båten rörde sig. På morgonen var det intressant att se hur Bijou rört sig i den hårda vinden.
Vi sov alla mycket bra med vetskapen om att utifall vi skulle dragga skulle larmet gå. Men ankarfästet visade sig hålla även för dessa fallvindar.

Plottern visar hur Bijou rört sig under natten


Returmatch mot Portugal
Det började dra ihop sig till returmatch mot Portugal och även i denna lilla håla fanns det en restaurant där man skulle visa Sverige – Portugal. Vi hade tagit vår kvällspilsner på denna krog flera kvällar innan och också provat deras Caiperinha som inte var riktigt lika god som den vi fick på reggaebaren i Santa Maria. Man fick också vänta väldigt länge på maten, men servitrisen var trevlig och toaletterna inbjudande!

Matchkvällen satt vi tillsammans med några portugiser och andra inhemska människor och tittade på matchen och det var ingen tvekan om vilket lag de andra höll på. Återigen tvingades vi bita i det sura äpplet! Trist!

Blandad publik på returmatchen......................och en inbjudande toalett på näringsstället


Inblåsta i Tarrafal
På grund av hårda vindar blev vi liggande i Tarrafal några extra dagar innan vi kunde ta den sista etappen till Sao Vicente med dess huvudstad Mindelo.

Angöringen mot Mindelo.................................och marinan sedd från land


Ingen fiskelycka denna gång
Vi hade förhoppningar om att få upp en tonfisk eller två på vägen eftersom detta lär vara riktigt bra fiskevatten. Vi hissade därför bara genuan för att inte segla för fort. Fiskelyckan stod oss inte bi, men vad gör det? – på Mindelos fiskmarknad finns det ett stort utbud av både tonfisk och annan läcker fisk.

Fiskmarknaden i Mindelo...............där det också torkas fisk


Återsamling i eskadern
Första kvällen samlades fem av de nio eskaderbåtarna runt ett långbord. Det var himla kul att träffas och höra vilka hamnar eller ankringsställen de besökt.

Gemensam middag med eskadergänget


Musik!!!!!
Mindelo är Kap Verdes kulturhuvudstad och vi hade stora förväntningar på vilka musikupplevelser vi skulle få vara med om - och vi har inte blivit besvikna! Kap Verde har en rik musiktradition och på varje restaurant med självaktning bjuder man på levande musik till maten.

Varje kväll har vi fått minst två musikgrupper till livs. Vi får musik till maten och sen vandrar man bara vidare till nästa ställe. Fantastiskt! Dom spelar huvudsakligen inhemsk musik som har väldigt gott gung eller är lite sentimental. Alla kan texterna och det är en fröjd att se hur alla sjunger med, gammal som ung.
Ibland blir det en liten svängom dessutom!

Livemusik på en av alla barer i Mindelo...........En svängom för Elisabeth


En utflykt med en Kap Verdisk göteborgare
Folk är väldigt vänliga och hjälpsamma, men man bör naturligtvis ha koll på plånboken liksom i alla större städer.
Vi hade nöjet att komma i samspråk med José, som är född här. Han talar flytande svenska då han har bott i Göteborg i 33 år och känner staden nästan bättre än vi. Han hade vänligheten att följa med oss på en tur till byn Baia där det hålls en stor musikfestival i augusti varje år. Han berättade att det kan komma upp emot 80 000 pers som tältar och hänger där i en vecka.
Nu var byn väldigt lugn och kändes nästan öde. Men man förstår att det finns potential att bygga ut turismen på denna ö och även andra öar. Här ser nog väldigt annorlunda ut om tio år.

Fyra göteborgare på utflykt


Nu ligger vi kvar här en vecka och gör lite utflykter runt omkring. Den 3 december är det planerat att vi skall börja vår långa segling via ekvatorn till Salvador. Så nästa resebrev lär komma från Brasilien.