Vi möttes av en värmevägg då vi klev ur planet på Grenada. Vi var något nervösa inför mötet med customs med tanke på alla reservdelar vi hade med till båten eftersom vi hört att man skall deklarera med kvitton, varpå man skall betala en mindre skatt. Vi oroade oss i onödan; efter att ha kryssat i ”no commercial items” var det bara att traska igenom.
Vi blev hämtade av Charles Rawle som hyr ut rum i sitt hus Hillcrest. Vi hade bokat en vecka med bil därtill. Boende med AC är helt nödvändigt och bil känns lyxigt för att kunna se sig omkring lite.
Bijou hade klarat sex månader på land utan anmärkning och vi jobbade flitigt varje dag med alla förberedelser och reparationer. Ismini (Mats och Anna-Lena) dök upp en dag och bjöd på nyfångad guldmakrill på deras båt. En dag gjorde vi oss lediga och tog en tur till St Georges och gick på marknaden där för att sedan åka vidare till det svenska fyrskeppet ”Västra Banken” som någon entusiast transporterat över för några år sedan. Inuti hade de ett litet museum med information om svenska fyrskepp. Lite oväntat att finna här!
Äntligen var det dags att sjösätta och vi la oss för ankare i Prickly Bay för att göra det sista innan vi skulle dra oss norrut. Oj vad skönt att ligga i vattnet på nytt!
Vi skulle ta dingen över till Mats för att få hjälp med lite mekaniska prylar och då vägrade utombordaren att starta. Roger gav den en ordentlig chans men slutligen tröttnade han och vi rodde in till skeppshandeln och köpte en ny. Den gamla fick de behålla. Den nya Tohatsun startar alltid på första draget och ett stort irritationsmoment är borta.
Vi hade ju stora problem med vår extragenerator under seglingen från Amazonas till Grenada och nu var det spännande att se om den bytta impellern skulle göra skillnad. Jodå, generatorn gick igång så fint och kylvattnet kom i stora mängder. En stor lättnad infann sig.
Utsikt över St Georges.....................................Fyrskeppet Västra Banken
Instruktiva planscher ombord........................Mats och Anna-Lena på Ismini
Kryss upp till Carriacou
Nu var det dags att sätta segel igen och vi skulle ta oss de ca fyrtio sjömilen upp till Tyrrel Bay i Carriacou. Det blåste friska vindar och vi fick segla dikt bidevind för att på slutet ta några slag. De fyrtio sjömilen blev därför i praktiken femtiosex. Då vi dessutom seglade med vår 110% fock blev det lite väl stor lutning på båten samtidigt som vi inte kunde ta tillräcklig höjd.
Kockan hade ännu inte fått tillbaka sina sjöben och aptiten drabbades därför av detta. Lunchen kom att bestå av en morot med några kex.
Då vi kom fram bytte vi till vår självslående fock som fungerar bättre på bidevind.
I Tyrrell Bay låg det ett sjuttiotal båtar och vi hittade en ankringsplats ganska långt ut i bukten. Plötsligt kom en dinge farande förbi oss och vi kände genast igen Xavier från Mat Mat – en av båtarna vi seglade med i Amazonas. Det blev drink i deras båt varefter vi gick och åt på Lazy Turtle, en trevlig restaurang driven av ett brittiskt par. Riktigt gott var det. Det är anmärkningsvärt hur goda pizzor vi blivit serverade så här långt…
Dagen efter tog vi en buss in till huvudorten Hillsborough - som ligger vackert vid vattnet - och promenerade längs dess enkla gator. Vi hittade ett bra lunchställe med god mat och internet. Vi passade också på att köpa lite frukt och grönsaker innan vi tog bussen – som nu plötsligt blivit skolbuss – tillbaka till vår Bay. Det tog lite extra tid eftersom chauffören lämnade av eleverna vid deras hem.
Vi stannade fyra nätter i Tyrrell Bay och pysslade med diverse småsaker på båten. Sedan var det dags att checka ut från detta land (Grenada) för att segla in i nästa (St Vincent & The Grenadines).
Pittoresk restaurang i Tyrrell Bay...................Färgglatt hus i Hillsborough
Målarmästaren dekorerar..............................Skolbuss tillbaka till Tyrrell Bay
Union Island
De sexton sjömilen till Union Island fick vi härlig kryss med den lilla focken och nu betedde sig Bijou på ett mycket bättre sätt med bra höjd, mindre lutning och god fart.
Vi skulle ta oss in till staden Clifton för att checka in och la oss därför mellan reven utanför. Det var en mycket speciell känsla att ankra mellan rev; man går upp så nära revet man vågar och släpper ankaret. Sedan hoppas man att vinden inte vänder, för då går man ju upp på revet. Det är alltså inte svajankring i vanlig mening. Men vinden blåser ju alltid österifrån, så det skall nog vara tryggt…
Vi tog dingen in till bryggan och möttes genast av personer som ville hjälpa till. Den ene hade som uppgift att bevaka dingarna och den andre ville hjälpa oss med att byta vår tomma gasflaska. Vi tvekade att lämna gasflaskan ifrån oss men till slut gav vi med oss. Mannen lovade att redovisa kostnaden med ett kvitto.
En timme senare fick vi vår fyllda gasflaska (som var ovanligt tung) men inget kvitto. Vår hjälpreda begärde ett alltför högt pris men då Roger exploderade lugnade han sig och accepterade det pris vi erbjöd honom. Vi blev säkert lurade ändå, men lite skulle han väl ha för besväret…
Vi kom in till incheckningskontoret en stund efter de hade stängt och blev istället hänvisade till kontoret ute vid flygplatsen som visade sig ligga tio minuters promenad därifrån. Vi fick en välbehövlig promenad och incheckningen gick snabbt och effektivt.
På vägen dit träffade vi ytterligare en man som ville hjälpa till. Vi hade en tom bensindunk med oss och han erbjöd sig att gå och tanka för oss. Vi förhörde oss om det förväntade priset och det var lägre än vad vi trott, så vi slog till. Han rekommenderade dessutom en restaurang som vi testade på kvällen. Riktigt gott var det och vi fick tillbaka vår fyllda bensindunk.
Uppe på revet i anslutning till ankringen har en entusiast byggt en liten ö – Happy Island – med bar och restaurang. Ursprungligen var den byggd av snäckor, men numera kompletterad med betong och det växer tom palmer där. Man kan endast nå ön med dinge men där var ändå många bargäster den kväll vi låg där.
Vi tog också en promenad upp till en utsiktspunkt där vi fick en härlig överblick över ankringsplatsen. Det ser väldigt märkligt ut med ankring mellan rev.
Ankring mellan rev utanför Clifton.................Den konstgjorda ön Happy Island
Mayreau
Nästa besök blev på västsidan av ön Mayreau. Detta är närmsta ankringsplats för de stora kryssningsfartygen som vill se ö-gruppen Tobago Cays och där fanns en lång fin badstrand som passagerarna skeppades in till. Det kom ett par stora kryssningsfartyg medan vi var där.
Vi lockades också av att köpa nyfångad hummer och då vi fick den både kokt och delad slog vi till. Det blev en härlig supé med vitlöksbröd och en sparkling Cava som vi hade kvar från Spanien.
En eftermiddag ägnade vi åt att testa våra dykutrustningar inför de dyk vi har inplanerade tillsammans med våra barn och deras flickvänner i Tobago Cays på julafton. Det kändes tryggt och välbekant att vistas under ytan ett tag.
Den underbara stranden på Mayreaus västsida dit också kryssningsfartyg kom
Lobstern levereras kokt och delad och blir till en läcker supé
Paradiset Tobago Cays
Dagen därpå förflyttade vi oss ut till Tobago Cays som består av fem små öar med ett stort skyddande rev utanför (horse-shoe reef). Vi låg mest i vattnet och snorklade då det var i princip vindstilla och mycket varmt. Vattnet var härligt turkost och vi dingade ut på revet där man kunde se massa fina fiskar i skarpa färger. Här fanns också gott om sköldpaddor och deras små runda huvuden stack upp lite överallt.
Vi bokade in oss på grillad hummer på beachen och det var en fantastisk upplevelse. Vid dukade bord på sandstranden under palmerna med endast lyktor (stora petflaskor) och en full måne som belysning bjöds vi grillad hummer, vitlökspotatis, stekta grönsaker samt plaitaner (jättebananer).
Havet ligger lugnt i Tobago Cays.....................där vi dingade ut till en sandö
Vattnet var sensationellt klart.........................På kvällen åt vi lobstersupé igen
Motorgång till Bequia
Härifrån blev det motorgång och fiskespöet kom ut. Rätt som det var hördes ritsch/ratsch/pang - ett ljud som kändes obekant – det var en fläktrem som gick av. Då båten är utrustad med en numera skicklig mekaniker var detta inget större problem. Vi låg och drev i godan ro och Roger dök upp efter ett tag – helt drypande blöt av svett – ja, då var det fixat! Han var värd ett dopp!
Vi ankrade upp i Friendship Bay på ön Bequia. Då vi läst i boken att här skulle ligga ett svenskt hotell blev vi nyfikna och vandrade dit längs stranden. Det var ett stort komplex med pool, restaurant och bar. Wifi hade dom såklart så det blev ett par rom-punsch där och lite kontakt med omvärlden.
Dagen därpå flyttade vi runt hörnet till Admirality Bay där själva stan ligger. Här finns allt tänkbart att handla, men kött, skinka och kyckling var frysförvarade. Här låg vi ett par nätter och handlade lite av varje samt sysslade med diverse reparationer. Konstigt, man har alltid en lista på typ trettio saker att fixa och denna lista blir aldrig kortare…
Sista kvällen blåste det upp ordentligt och vi ville inte gärna lämna båten. Då vi inhandlat två nya kortlekar i den lilla fina bookshopen ägnade vi kvällen åt en trevlig form av tvåmans-patiens som vi lärt av Ismini. Elisabeth var som vanligt svårslagen.
Havsbotten bestod av död korall med ett tunt lager sand, så vi kunde inte förvänta oss det bästa ankarfästet. Vi satte därför på vårt ankarlarm som varnar om vi draggar. På morgonen då vi kikade upp låg vi på exakt samma plats, men den amerikanska segelbåt som kvällen innan låg femtio meter framför oss låg nu femtio meter bakom. Tur att han inte slog i oss under sin draggning utåt…
Skepparn på den båten såg lite frustrerad ut då han klev upp och såg vad som hänt. Han tog genast upp ankaret och gav sig iväg.
Ett fartyg tog en ödesdiger genväg..................Blomstercollage i gamla bildäck
Brädlappshus i Bequia...................................Den mysiga bookshopen i byn
Blue Lagoon
Vi fick en tight bidevindsegling över till St. Vincent där vi ville kolla in nåt som hette Blue Lagoon. Inloppet till själva lagunen bestod av en ränna som varierade mellan 5 och 7 feet (1.50 – 2.10 m). Vi sticker 1.90 så det blev ju spännande. Vi frågade på VHF.n om någon kände till läget just då och samma amerikanare från inatt svarade att dom just hade kommit in på 7 ft.
Det gick fint och vi la oss vid en boj långt in i den turkosblå lagunen omgärdad av ett rev. Vi tog en svettig promenad in till den lilla byn Calliaqua där vi kom i samspråk med Don Martin som var en finurlig gubbe som varit kartritare och adviser till Chris Doyle som skrivit en massa pilotbooks. Havet är mitt allt sa han – fast tanten ville hellre driva restaurant. Kalla öl hade dom i alla fall.
Den skyddade lagunen Blue Lagoon................Elisabeth ror oss in till kajen
Den vilda naturen i St Vincent
Vi var noga med att gå ut vid samma tid som vi kom för att känna oss säkra och fick sedan en blandad segling längs kusten till Cumberland Bay. Nu hade vi verkligen kommit på pirat-mark. Delar av The Pirates of Caribbean spelades in just här.
Här låg man med ankare utåt och en lång lina in till en palm i land och männen kom långt ut i sina små båtar och ville hjälpa till. Bäst att vara tillmötesgående tänkte vi så det blev både hjälp med linan, fruktinköp och köp av diverse handicrafts. Mannen som sålde hantverket presenterade sig med ”I am the rastaman”.
Här hade vi bestämt träff med LazyJack (en av de franska båtarna i Amazonas-eskadern) och det blev ett kärt möte. Många trevliga minnen dök upp under middagen som intogs på den lilla lokala krogen ”Mojito”. Mycket speciell miljö bland alla dessa svarta rasta-människor.
Incheckning-utcheckning – ibland en krånglig historia
LazyJack hade lite bråttom upp till Martinique där de bokat tid på ett varv och låg därför bara en natt. Vi njöt så mycket av den vilda naturen i Cumberland Bay att vi ville stanna en natt till. Men vi var tvungna att ordna med utcheckning från St Vincent innan vi kunde ge oss iväg.
Vi hade avtalat med Charlie (han som hjälpte oss med landlinan) att han skulle komma vid halv femtiden och köra oss till Walillabou som har customs och immigration och som är öppet mellan 17 och 18(!). Han dök inte upp och istället tog vi oss in till land och försökte hitta en taxi själva. Det dök då upp en kille som skulle kunna hjälpa oss men han insisterade på att vi istället skulle välja Chateaubelair (som låg en bit längre bort) som skulle vara ett bättre ställe. Ok, tänkte vi – han vet väl vad han talar om.
Efter en scenisk biltur på typ alpvägar kom vi så småningom fram till Chateaubelair, men det var mörkt i huset där customs skulle ligga. De lokala gubbarna som spelade volleyboll på kajen upplyste oss om att hon (den kvinnliga tulltjänstemannen) var ute på havet. Men hon borde ju snart vara tillbaka eftersom det höll på att mörkna. Vi bestämde oss för att vänta och se och plötsligt varde ljus i huset. Det visade sig dock vara hennes fästman som inte hade en aning om var hon höll hus. (Han var för övrigt upptagen med att leverera svartsprit till konstiga typer som drev runt deras hus).
Efter ytterligare en stunds väntan bad vi fästmannen hälsa henne att vi skulle komma förbi nästa morgon med Bijou, lägga henne på svaj i viken och försöka ta oss in med dingen. (Det såg ut att kunna vara lite besvärligt att landa dingen på stranden pga dyningar). Chauffören tog hos hem till Cumberland Bay och vi fick en efterlängtad middag. Vi tog det hela med ro eftersom vi i alla fall fick en fantastisk sight-seeing.
Men det är inte slut ännu!
Nästa morgon gick vi upp tidigt eftersom vi hade en lång seglats framför oss samt en utcheckning som vi inte visste hur lång tid den skulle ta. Strax innan vi skulle kasta loss kom chauffören från gårdagen ut till Bijou och informerade om att tulltjänstemannen hade ringt och sagt att hon istället skulle kom till oss ”early”. Det lät ju lite märkligt, men de vet väl vad de talar om, tänkte vi. Vi började då pyssla med lite småsaker i någon timme tills chauffören åter kom ut till oss och lät meddela att hon inte skulle komma hit trots allt, utan nu fick vi gå in med Bijou enligt ursprungliga planen.
Nåväl, lite irriterade var vi över de timmar vi kastat bort med vår väntan och lite spända var vi inför landningen eftersom tulltjänstemannen låtit hälsa att vi skulle vara försiktiga vid landstigningen eftersom sjön var lite ”rough”.
Då vi kom fram till Chateaubelair Bay möttes vi av en dinge med stor utombordsmotor som mot en betalning av 20 EC$ lovade köra Roger in och ut igen medan Elisabeth låg och drev med Bijou. Nu gick allting som smort och slutet gott allting gott. Men visst kan saker bli lite märkliga ibland…
Vi fick en härlig bidevindsegling till St Lucia som vi angjorde på luciadagen den trettonde december och som naturligtvis var deras nationaldag. Det blev vi snart varse med högtalarraggie som dånade över hela viken.
Charlie åkte och kom aldrig igen....................Här ligger man förtöjd i en palm
I am the rastaman!.........................................LazyJack låg bredvid oss
Slutligen önskar vi er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
En vacker driftwoodgran
