Tuamoto

Mot atollerna i Tuamoto
De yngsta öarna i Stilla Havet, t.ex Marquesasöarna, är vulkanöar och är höga och väldigt bördiga. Nästa steg i vulkanöars utveckling är att det växer till korallrev runt öarna och man får en vulkanö omgiven av korallrev. Exempel på detta är Tahiti och Bora-Bora. Ytterligare nästa steg är att vulkanbergarterna vittrar sönder och då återstår endast korallrevet med en lagun inuti. Dessa kallas atoller och exempel på detta är Tuamoto-arkipelagen.

Dags att lämna underbara Ua Pou i Marquesas för att segla till just Tuamoto. Oftast finns det en passage in i atollen och väl därinne har man sjölä. Vindlä saknas dock men man kan som regel skydda sig mot de oftast rådande ostliga vindarna. Eftersom det är tidvatten kan man råka ut för starka strömmar i passagen om man inte kommer vid rätt tidpunkt, dvs vid slack. Slack är det strömlösa tillstånd som inträffar då tidvattnet vänder vid hög- eller lågvatten.
Vi hade ca 530 M att segla till atollen Kauehi och valde därför att gå på morgonen med planen att komma fram drygt tre dygn senare i dagsljus. Dessutom skulle vi försöka passa in lågvattenslacket vid 15-tiden. Vi visste inte exakt när slack skulle inträffa eftersom vårt navigationssystem endast anger tidvattendata för fyra av de ca 70 atollerna i Tuamoto. Försöker man interpolera med hjälp av dessa fyra blir man bara konfunderad; det verkar inte finnas några logiska samband.
Det blåste friska vindar då vi gav oss iväg och vi forsade fram i över åtta knop det första dygnet. Vi blev nästan lite oroliga för att komma fram för tidigt då det fortfarande skulle vara mörkt, men vi visste samtidigt att vinden skulle mojna framöver. Så blev också fallet och vi fick en fantastisk segling i lugna vatten med sann vind av ca 3,5-4 m/s och Bijou flög fram i över fem knop! Hon har bråttom, den damen.
De sista timmarna dog dock vinden helt och vi fick motorisera i riktning mot passagen.
”Hur var det nu med slack här då?”, undrade vi. Vi ropade upp en båt på insidan av atollen – Gone with the Wind från Sydney – men fick ingen riktig klarhet. Men samtidigt såg vi en annan båt som gick igenom passagen och vi tänkte att det skulle nog funka för oss också.
Vi fick 3,5 knops motström och Bijou kråmade sig fram genom passagen då vi körde på höga motorvarv.

Vi fick sällskap över natten av en fågel som behövde vila ut


Soluppgångarna är nattpassens belöning


Land i sikte! - Kauehi


Vi hittade slutligen Paradiset
Byn ligger åtta sjömil norrut och vi motoriserade längs en utprickad kurslinje. Då vi kom fram försökte vi lägga ankar och efter några försök fick vi slutligen fäste. Det kan vara lurigt att ankra i korallrika vatten.
Vi var enda båt där och vi såg inget liv från byn. Efter en liten dingetur promenerade vi på byns enda gata och hälsade på de vänliga bybor vi mötte.
”Bonjour, Madame, bonjour Monsieur”.
Detta är som sagt franskt territorium och det var franska missionärer som ”frälste” infödingarna på 1800-talet. Ett tecken på detta är den ståtliga kyrka som är det första byggnadsmonument man lägger märke till i byn.
Vi var dock mer intresserade av en annan byggnad, nämligen la Poste där man kan köpa skrapkort till ett slags wifi-baserat internet. Detta wifi-nät krävde änglars tålamod eftersom det var MYCKET LÅNGSAMT. Men vi kunde i alla fall hämta våra mail och kommunicera med barnen på What´s Up.

Vi har under många års segling trott oss ha hittat Paradiset många gånger, men nu kom vi faktiskt till det riktiga Paradiset. Tystnaden vi upplevde på vår ankringsplats var öronbedövande. Det var faktiskt helt tyst! Inget plask från sjön och ingen vind som lät! Vi stannade här tre nätter och bara njöt.

Den obligatoriska kyrkan ligger på första parkett i byn


Den var liten, men sparsamt och vackert utformad


Vyerna från byn mot lagunen var läckra


En dam tar sig fram på sin trehjuling


Barnen poserade villigt


Gärdsgårdar av kokosnötsskal


På Kauehis södra ankringsplats
Efter denna återhämtning gick vi ned till atollens södra sida, till en härlig ankringsplats vi blivit tipsad om av Gone with the Wind. Här var det gott om plats och fastän vi låg här fyra båtar fick vi full privacy.
Vi snorklade tillsammans med Liam på Gone with the Wind och betraktade fascinerat hur han jagade fisk med harpungevär. Han gick verkligen in för det men hade ingen fiskelycka denna gång. Liam lärde oss dock att svartfenade korallhajar är ofarliga och sådana fanns det gott om runtomkring.
På kvällen tog vi en sundowner i land tillsammans med Liam och Annie, det trevliga paret som varit ute i tretton år.

Ett övergivet hus på stranden


Snäckskal av den typ som ger black pearls


Fakarava - driftsnorklingens paradis
Är man i Tuamoto skall man inte missa atollen Fakarava. Den har två passager, en norrut och en söderut. Elisabeth hade läst på och ville gärna gå till den södra passagen, trots att det var längre och trots att byn ligger vid den norra passagen. Som oftast visade sig hennes val vara det riktiga. Vi gick in genom passagen och strax till höger låg flera ARC-båtar.
Detta är en av världens fem bästa divingspots. Huvudattraktionen är att driftdyka alternativt driftsnorkla genom södra passagen då tidvattnet är på väg in. Då solen stod högt tog vi dingen ut mitt i passet, hoppade i och band ett rep till dingen. Vi kunde nu majestätiskt driva genom passagen och bland de vackra korallformationerna se massor av korallfiskar samt ett femtiotal svartfenade korallhajar. Det var magiskt!

Små bungalows vid stranden på södra Fakarava


Driftsnorkling i passagen på södra Fakarava


De svartfenade korallhajarna kollade in oss


Stora stim av groupers


Ytterligare hajar


Ett nytt Paradis
Byn på södra ändan av ön var en gång huvudstad för hela Tuamoto men nu var den nästan övergiven. Det finns ett dykcenter/restaurang samt en slags enklare resort där man också kan bli serverad pizza. Men på båda ställena var man tvungen att boka flera dagar i förväg så att de kunde planera leverans av råvaror från byn på norra ändan av ön. Och det var båttransport som gällde; här fanns inga bilvägar. En av våra kompisbåtar hade ätit på pizzerian, men de hade varit tvungna att ta med egen lök.
Friska nordliga vindar utlovades och vi hittade en fin vik femton sjömil norrut i atollen med skydd för dessa vindar. Märkligt nog fick vi ligga ensamma här och vi njöt på nytt av naturupplevelsen. Ännu ett Paradis och vi tog dingen in till stranden och tog en liten promenad vid strandkanten. Det blåste 12-13 m/s och vi fick bekräftelse på vårt beslut då vi på VHF-en hörde att flera ARC-båtar hade det jobbigt på ankringsplatsen på södra sidan av Fakarava.
Nu behövde vi fylla på i skafferierna och seglade de ca femton sjömilen upp till byn Rotoava på norra sidan av atollen. Här är det riktigt civiliserat med matbutiker, restauranger, bar med wifi, dykshop, post, yachtservice mm. Vi provade på allt förutom dykning; efter vår driftsnorkling på södra delen av Fakarava kände vi att det inte skulle kunna gå att toppa.
Sortimentet i de två matbutikerna var helt ok och vi hittade bl.a mycket frysta köttvaror från Nya Zealand som vi sedan tidigare vet är av bästa kvalitet. Ölen i baren liksom de matiga crêpes, kallade galettes, vilka vi fick till lunch smakade utmärkt även om deras wifi i princip var obefintligt.
På kvällen lyxade vi till det och dingade in till restaurangen Rotoava Grill, då Roger fick sig en köttbit med pommes. Elisabeth valde fantasilöst en svärdfisk.

Vi möter Gone with the Wind under segling i Fakarava


Hus med brygga vid Fakaravas lagun


Konstnärligt utformad dörr till toalett


Den lilla baren med galettes och obefintligt wifi


Ytterligare en atoll - Toau
Vi ville uppleva en atoll till innan vi skulle segla till Tahiti och det fick bli Toau som ligger tre timmars segling väster om Fakarava. Denna atoll har två passager; den ena på sydöstra sidan och den andra på nordvästra. Vi gick in i den sydöstra passagen och motoriserade sedan fem sjömil upp till ett ankringsområde med både vind- och sjölä.
Det var helt obebott förutom tusentals krabbor som bodde i sanden eller träden. Elisabeth ville väldigt gärna att Roger skulle fånga några stycken till middag, men hon fick inget gensvar. De hade kraftiga klor; så kraftiga att de kan öppna kokosnötter med dem!
Inte en båt så långt ögat kunde se och vi fick på nytt revidera vår uppfattning om var det Verkliga Paradiset ligger. Här låg vi ensamma några dagar och gjorde utflykter in till stranden samt svalkade oss med bad i det kristallklara vattnet.

En coconut crab med starka klor


och en liten eremitkräfta


Även här patrullerade de svartfenade korallhajarna


Erosionen gör det kämpigt för vissa träd


Bijou ligger tryggt och väntar på oss


medan vi gör utflykt på stranden


Även här finns det övergivna hus


Roger öppnar en kokosnöt med ett hugg av machetan från Amazonas


och suger i sig av den söta drycken


Watermakern bråkar med oss
Vi har fått problem med vår watermaker och Roger har varit i kontakt med Teknisk support hos tillverkaren Spectra i Kalifornien. Roger får hela tiden små uppdrag för att de ska kunna komma på exakt vad som är fel. Till slut fick vi kontaktadressen till deras representant i Tahiti. Nu fick vi vara sparsamma med vattnet och använda oss av den watercollector som vi skaffade i Amazonas.
Efter några dagars nedvarvning ville vi gå till atollens nordvästra passage och då var vi tvungna att göra det på utsidan av den. Efter 4-5 timmars segling gick vi in i den lilla bassäng som är ankringsområdet och släppte ankaret. Vi låg bara några meter från korallområdet – ja, egentligen mitt i – och det var bara att snorkla direkt från båten.
På kvällen kom svarta moln österifrån och vi fick bråttom att rigga vår watercollector. Strax därefter kom ett kraftigt regn som fortsatte hela kvällen och fyllde halva vår stora vattentank. Tur ska man ha!
Vid denna lilla bassäng bor atollens enda två invånare och de driver en liten familjerestaurang som vi provade kvällen därpå. Vi fick en meny bestående av focaccia med sardiner, friterad fisk, poisson cru (nationalrätten) med ris, coconut crab och slutligen vitlöksgrillad lobster. Så fick Elisabeth sin krabba i alla fall!
Dryck fick vi själva ta med. Allting var MYCKET gott och det förväntade vi oss med tanke på det höga priset – ca 320 SEK/pers. Det är mycket pengar i den delen av världen och betydligt mer än de spottstyvrar de får för att leverera copra, dvs torkade skärvor av kokosnötter för oljetillverkning.

Vi fick nytta av vår watercollector igen


Fiskfälla med avslutande labyrint


Festligt uppdukat i familjerestaurangen


Grillad lobster insmord med vitlökssmör


Coconut crab 


Översegling till Tahiti
Tidigt nästa morgon – 06.00 – tog vi upp ankaret för att hinna de 220 sjömilen till Tahiti före mörkrets inbrott dagen därpå. Vi höll tummarna för att kättingen eller ankaret inte skulle sitta fast i korallhuvuden och efter lite krångel kom vi loss.
Vi fick stagsegla några timmar innan vinden tog slut och vi var tvungna att motorisera 24 timmar. Eftersom vi inte skulle hinna till marinan som stängde 16.00 (!) ankrade vi i en fin vik – Point Venus - och gick in dagen därpå.
Nu var vi i Tahiti!

Marquesas

Ingen rast, ingen ro
Efter drygt sjutton dygn till havs har man behov av att landa, men det var fortsatt högt tempo och inte tid för det ännu.
Eftersom vi kommit till ett nytt land måste vi göra inklarering och ARC-en hjälpte oss med detta. Vi bussades redan nästa morgon till en lyxresort på ön där en agent skulle hjälpa oss med pappersexercisen. Vi var kanske tio båtar med och det tog en stor del av dagen. En liten lunch slank ner också.
På eftermiddagen skulle vi åka till gendarmeriet, där vi skulle få stämpel i passet. Vi tackade dock nej till den happy hour som skulle gå av stapeln senare på kvällen. Vi längtade nog lite till mans efter slafen och en hel natts sömn och efter en enkel måltid på Bijou blev det så.

Ankringsplatsen på Hiva Oa


Lyxresorten där vi klarerade in


Påfyllning i skafferierna
Även om vi hade en hel del kvar i skafferierna behövde vi göra en påfyllning. Det finns två bra butiker på Hiva Oa och vi hittade mycket gott! Maten är lite dyrare här, men något annat vore väl märkligt; vi är ju mitt i South Pacific!
Elisabeth och Roger tog en halvtimmes promenad in till byn för detta ärende och där träffade de Per och Mardy som varit inne och arrangerat sina hemresor. Per som hade mest hemlängtan ordnade ett flyg som gick redan dagen därpå och han missade därför en del av Marquesas. Mardy hade inte fullt lika bråttom utan stannade några dagar till och kunde åka med på den rundtur på ön som vi gjorde några dagar senare.

Stjärnfrukt växer vilt på Hiva Oa


Hemlängtande Per kommunicerar med sin saknade hälft


Rundtur på Hiva Oa
Lyxresorten erbjuder mot betalning en heldags rundtur på Hiva Oa och det var stort intresse för detta. Tre fulla bilar satte iväg längs de smala och krokiga vägarna. Till en början var det anlagda vägar men efter ett litet tag blev det grusvägar – dirt roads - som ibland mest liknade flodfåror.
Huvudattraktionen var att se de olika Tikis som finns runt om på ön. En Tiki är en Gud eller Warrior som kan hjälpa till vid olika slags behov. Det finns t.ex Tikis som skyddar mot sjukdomar, som botar barnlöshet, som ger krigslycka mm. En Tiki är en stenfigur som föreställer en liten dvärgliknande varelse och denna tro härstammar från ca 500 f.kr.
Det finns t.o.m en smiling Tiki, men vad denna hjälper mot är oklart, den kanske hjälper mot dåligt humör! Vi fick se många hänförande utsikter under denna dagstur och bjöds också på en god och trevlig lokal lunch.
Hiva Oa är en bördig ö med mängder av frukter som växer vilt. Guiden skördade några pamplemousse som vi fick med oss hem. Detta är en jättegrapefrukt som är mycket sötare än den vanliga grapefrukten. Den håller sig länge och är därför perfekt vid långa överseglingar.
Guiden berättade vidare att på ön finns det många vildsvin vilka är helt lovliga för vem som helst att skjuta. Vi såg att på många flak på deras jeepar låg det faktiskt skjutvapen. Hönor och tuppar är också vilda och går fridfullt runt överallt. Även dessa kan man alltså nacka till en god middag eller plocka deras ägg till en omelett. Här behöver ingen gå hungrig!

En smiling Tiki och två farliga seglare


En Tiki som botar barnlöshet


Hänförande utsikt från Hiva Oas höjder











Vi poserar tillsammans med Mardy


Pamplemousse - den stora och söta grapefrukten


Våra guider plockar några pamplemousse


Så här stora är de


Tatueringarnas land
Franska Polynesien och kanske speciellt Marquesas har en stark tradition av tatueringar. Efter några år av tillbakagång har det nu blivit populärare än någonsin.
Vi såg många fantasifulla och vackra tatueringar och det hör till undantagen att någon inte är tatuerad.

Tattoo Studios


Här finns det inte mycket plats kvar på kroppen till nya tatueringar


En lite mer diskret variant


Mardy mönstrar av
På kvällen bjöd Elisabeth på avskedsmiddag för Mardy som skulle lämna oss nästa morgon. Han var mycket sugen på att följa med till Tuamoto men han jobbar ju fortfarande och fick därför bita i det sura äpplet.
Efter att Roger dingat in Mardy lämnade vi Hiva Oa och gick till en liten vik på grannön Tahuata. Här finns en vit sandstrand (som vi aldrig gick iland på) och härligt vatten att svalka oss i. Nu var det äntligen dags att pusta ut och det gjorde vi under flera dagar!
Vi pysslade dock lite med Bijou också, men härligt nog var det inga stora saker som hänt henne under den långa passagen från Galapagos till Marquesas. De flesta andra båtar hade skörat segel, fått fall avslitna, fått problem med watermakers mm. Roger upptäckte dock vid en inspektion under Bijou att anoderna på S-drevet var helt bortfrätta efter bara fyra månader. Det återstod endast en bult. Det blev för Roger att ta på dykargrejorna och sätta på nya anoder.
Vi passade också på att lufta en madrass på däck och då den inte var ordentligt säkrad åkte den i vattnet vid en häftig vindby. Det blev till att skölja med rikligt med sötvatten och torka på däck igen – denna gång ordentligt fastsurrad! Det verkar som om det inte blir någon större skada på madrassen.

Efter några dygn här hade vi laddat våra batterier och kände oss redo att fortsätta seglatsen. ARC-en skulle återsamlas på Nuku Hiva några dagar senare och vi tog ett skutt på väg dit via en ankringsnatt på ön Ua Pou. Vi hade valt en skyddad vik på öns västra sida och då vi närmade oss Ua Pou fick vi en hänförande utsikt över ön. Detta är en vulkanö och utseendet är lika dramatiskt som bildandet för länge sedan måste ha varit. Höga pelare reser sig mot himlen och de vulkaniska bergarterna skimrar i olika nyanser.
Vi var båda överens om att detta är den vackraste ö vi någonsin sett.

Vi närmar oss Ua Pou


och ön ser dramatisk ut


Höga berg men också mycket grönska och bördig jord





Kalle får en wahoo på kroken
Då vi närmade oss ankringsplatsen hörde vi över VHF att den unge, danske gasten Kalle på båten le Aum fått ordentligt napp vid fiske och undrade om någon av oss andra båtar kunde säga vilken sort han fångat. Han beskrev den och det var en stor rackare! Han fick svar av några duktiga amerikanare på en annan båt som också hjälpte honom att ta ur den.
Väl vid ankringsplatsen fick vi besked om att komma och hämta vår beskärda del av fångsten eftersom le Aum inte har frys ombord och fångsten var för stor för dem att själv hantera. Vi dingade över och togs emot av Kalle som stoltserade med det som var kvar av den stora Wahoon.
Vi fick mat till tre middagar och det smakade riktigt läckert! Tack, Kalle!

Kalle stoltserar med sin stora fångst


Återsamling i Nuku Hiva
Nåväl, ankringsplatsen var inte fullt så skyddad som vi trott och vi drog vidare redan nästa morgon mot Nuku Hiva. Vi var tyvärr inte uppe i ottan och missade därför, enligt en av de andra båtarna, att ett hundratal delfiner lekt runt vår båt. Mycket delfiner har vi sett, men så stora stim har vi aldrig hört talas om.
Vi fick en härlig sträckbog till Nuku Hiva och njöt av propagandasegling. Här ankrar man i en stor vik på öns sydsida och det var kul att se alla kompisbåtarna i ARC-en omkring oss igen. Här skulle vi återsamlas för lite olika aktiviteter samt middag med prisutdelning för etappen Galapagos – Marquesas.

Ankringsplatsen på södra Nuku Hiva


ARC-en ordnar lokala aktiviteter
Aktiviteterna bestod av en uppvisning i traditionell krigsdans, lokalt hantverk samt provsmakning av exotiska frukter. Dansarna genomförde sitt långa program med stor inlevelse och de såg lite farliga ut.

Traditionell krigsdans


till ackompanjemang av suggestivt trumspel


Lite farliga men också mycket vänliga


Här tillverkas det halsband


och så här fina blev de


Elisabeth poserar med en annan av de vänliga damerna



På nytt handlade vi mat och urvalet var mycket gott i de två butiker som låg bredvid varandra. Vi hittade t.o.m långbröd av typ pumpernickel och tömde hyllan. Vi hittade till Rogers stora förtjusning också Gordon´s Dry Gin och Tonic Water! Eftersom det var osedvanligt dyrt köpte vi bara det vi behövde för vårt (läs Rogers) omedelbara behov.
I den lilla verksamheten Yacht Services kunde en seglare långt hemifrån få hjälp med det mesta av sina behov. Här satt Roger många timmar för att lägga ut det förra blogginlägget. Nätet var alltså LÅNGSAMT, men det var trots allt ett nät. Som väl var använde vi oss inte av deras laundry service. Det visade sig nämligen att de fullständigt blandat ihop tvätten för alla de som hoppats på att få sina kläder rena tillbaka.
Middagen bjöd också på krigsdans och även dessa dansare såg skräckinjagande ut. Så var det då äntligen dags för prisutdelning och Elisabeth och Roger fick kliva fram för att ta emot första priset igen. Så här långt har vi placerat oss 1, 1, 2, 1 och vi antar att de andra båtarna är ganska trötta på att ha oss med i tävlingen.
På nytt vann vi både vår klass samt hade den bästa totala justerade tiden av alla klasser.

Förstapristagare i etappen Galapagos - Marquesas


Alternativa priser
Det delades också ut priser för annat än placeringar i tävlingen. Priset för rådigaste räddningsinsats gick till skepparen Freddie på s/y Lunatics för en ganska dråplig händelse. Under segling hände något på fördäck som föranledde att Freddie´s gast rusade fram och öppnade luckan på fördäck. Han böjde sig ner för att ta upp något därur samtidigt som en våg sköljde över honom. Livvästen löste ut och låste fast honom med huvudet nere i luckan!!!!
Freddie skyndade fram och försökte förgäves dra loss sin gast och var till slut tvungen att punktera hans livväst med däckskniven vid masten.

Tillbaks till Ua Pou
Nu skulle det bli fri segling i drygt en månad genom Tuamoto och vidare till Tahiti. Vi skulle bara åka in och handla lite färsk frukt och grönsaker innan vi gav oss iväg. Men attans, marknaden var stängd pga påsk och vi blev lite häpna. Men, vi skulle säkert hitta sådant på Ua Pou som vi skulle besöka igen före vårt skutt till Tuamoto.
Vi skulle alltså besöka ön Ua Pou igen för att hälsa på aläktingar till goda vänner. Vår vän Francoise på Lazy Jack har en bror som gift sig med Lea, en kvinna från Ua Pou, och tagit henne till Frankrike. Francoise tipsade oss om att vi skulle bli väl mottagna om vi besökte hennes familj och det ville vi ju inte missa.
Vi ankrade upp med två ankare innanför vågbrytaren på öns norra hamn och tog en promenad in till byn. Vi gick längs en sandstrand där det var fullt med badande barn och familjer samt ett stort hus som inhyste en roddklubb! Roddarna körde sitt eftermiddagspass då vi lade till. Den lilla byn såg välmående ut och vi såg fram emot att utforska den djupare dagen därpå.

Ett gäng roddare ute på sitt träningspass


Hemma hos släkt till vänner
Nästa dag gick vi iland för att försöka hitta en grönsaksmarknad eller öppen affär och till slut hittade vi en affär som var öppen. Där hittade vi potatis och lök, men dessvärre ingen frukt.
Vi tog kontakt med Lea´s syster Justine som genast kom och hämtade oss med sin jeepliknande bil. Med i bilen var också hennes dotter Priscilla och vi åkte hem till hennes hus där vi länge satt och pratade.
Det var påsk och vi fick klart för oss att det skulle bli påskmässa i byns fina kyrka. Vi ville naturligtvis vara med om en katolsk påskmässa och var varmt välkomna att komma med.
”Jag hämtar er vid bryggan ikväll”, sa Justine.
”Men först måste ni få lite frukt med er till båten”, sa hon.
”Perfekt”, sa vi.
”Vår frukt är helt slut”.
Så försvann Priscilla en stund och kom senare tillbaka med flera plastkassar fulla med mango, pamplemousse, guava, pomme citron samt slutligen en hel bananstock. Långt mycket mer än vad vi skulle kunna hinna äta innan det skulle vara övermoget.
Så löste det sig då också med frukten. Lite tur måste man ju ha!

Priscilla plockar frukt till oss


Katolsk påskmässa på Ua Pou
På vägen tillbaka till Bijou såg vi att några andra båtar i ARC-en ankrat upp och vi delade med oss av våra gåvor.
Senare på kvällen blev vi upphämtade av Justine för transport till kyrkan. Det var nu mörkt och folk samlades utanför kyrkan. Innan man kunde gå in skulle en liten brasa tändas och prästen skulle läsa några rader. Därefter tände många sina medhavda ljus och man gick in i kyrkan. Mycket stämningsfullt och högtidligt var det.
Därefter följde en nästan tre timmar lång påskmässa med en blandning av bibelläsning och sång. Bibelläsningen var ibland på marquesiska och ibland på franska. Sången var i stämmor samt kraftfull och ljuvlig och hela församlingen stämde in.
Efter mässan kändes det ändå ganska skönt att promenera tillbaka till Bijou för att sitta lite mjukt och äta något gott.

Kyrkan på Ua Pou


Pyntat för påskmässa


Fullsatt kyrka med bibelläsning och härlig sång


Petanque med picnic
Inte nog med detta! Justine frågade oss under dagen hur länge vi hade tänkt stanna på Ua Pou och vi svarade att vi förmodligen skulle gå nästa morgon.
”Så synd”, sa Justine. ”Då missar ni ju vår traditionella petanque med picnic imorgon eftermiddag”!
”Vi är väl inte sämre än att vi kan ändra oss”, sa vi i kör.
Elisabeth ville gärna bjuda på något svenskt och stekte därför köttbullar en messe samt gjorde ugnspannkaka. Det blev mycket väl mottaget och ett av Justines barnbarn blev så förtjust i köttbullarna att han till slut hade tömt hela skålen!
Man lottades ihop i lag och spelade med ett regelverk som var obekant för Roger, men det var nog inte enda anledningen till att Rogers lag hela tiden blev utslaget direkt. Men lagkamraterna tog det med jämnmod och var trevliga ändå.

Ugnspannkaka och köttbullar till picnicen


Petanquespelet startar


Stora och små deltar


Roger spelar koncentrerat, dock utan framgång


Prispengarna förvaras i ett hål i ett träd


Så var det då dags att segla de ca 500 NM till Tuamoto. Mer om det i nästa inlägg.