Salvador - Fortaleza 17/12 - 21/1

Julfirande i främmande land
Julafton! Vi kastade loss och korsade bukten Bahia de Todos os Santos och fortsatte upp i floden Rio Paraguacu. Vi kastade ankar en bit upp i floden och tog ett julaftonsbad innan sillen och köttbullarna kom fram. Det var kanske första gången ”Hej tomtegubbar!” ljudit högt i de trakterna.
Juldagen ägnades åt tvättning av skrov medelst dinge innan vi tog en tur tillsammans med Mike och Malou till den lilla privatägda ön Ilha do Arromba bredvid. Vaktmästaren visade oss runt och vi fastnade särskilt för de små gästhusen på stolpar.

Tvagning på julafton.........................................och därefter julemiddag


Den mysiga ön Ilha do Arromba


Den exotiska byn Maragojipe
Vår färd gick vidare upp till en liten by med namnet Maragojipe. Det var så långt upp i floden som det var sjömätt. Det var väldigt varmt den dagen (36) och vi försökta täcka båten med vår nyinköpta presenning för att få ner värmen. Då det blivit lite svalare tog vi oss in till den jättelåååååånga piren där vi kunde lägga vår dinge och utforska den lilla byn.
Vi hittade en restaurant – förmodligen den enda existerande – där vi fick några svala öl och en god måltid.
Ett lustigt fenomen uppstår då man ankrar i en flod med tidvatten. Plötsligt ligger man med aktern mot vinden samtidigt som fören lägger sig mot strömmen hur det än blåser.

Vi möter en lokal segelbåt................................Den långa bryggan i Maragojipe


Middag på den lokala krogen


Nyårsfirande i Salvador
Vi tog oss tillbaka till bryggan vid Salvador och inväntade vår nya besättning: Anders, Berit o Filip.
Staden förvandlades märkbart inför det stora nyårsfirandet. Här firar man inte endast nyårskvällen och natten utan firandet pågår i fem dagar. Festen hade sitt centrum just vid vår marina och området var avspärrat för bilar. Man hade satt in extra militärpolis och byggt ett antal scener för musikaliska framträdanden av olika slag. Det var party-party till tre varje morgon. Vi orkade en natt, varefter vi flyttade ut till en annan marina där vi kunde sova bra men ändå ha gångavstånd till folkvimlet och vårt egna eskaderparty.
Det var mycket folk och trångt att ta sig fram så vi gick i rad med Roger som plog och fastän vi höll hårt om våra tillhörigheter fattades en klocka, två koftor och ett pkt cigg då vi kommit igenom.
Vi skålade in det nya året (fyra timmar efter Sverige) på terrassen ovanför marinan och hade första parkett till ett fantastiskt fyrverkeri. Det var nästan too much faktiskt, man tycker att pengarna skulle kunna användas bättre.

En praktisk detalj som vi fick ordnat innan vi lämnade Salvador var att vi fick sytt upp en ”watercollector”; ett fyrkantigt skynke med hål och slang i mitten. Denna fästes mellan vant och bom och slangen förs ner i vattentanken. Voila, så får vi vattentankarna fyllda i Amazonas där det lär komma en och annan ordentlig skur. Vi beställde också ett mera rejält solskydd än vår blå presenning. Segelmakaren fick lite tidsbrist så vi fick med oss materialet till nästa lämpliga segelmakare på vägen.

Anders, Berit och Filip mönstrar på.................Nyårsfirande i Salvador


Nyårsmiddag med eskadergänget.....................med utsikt över fyrverkeriet


Avfärd från stökiga Salvador
Äntligen fick vi lämna denna stora, stökiga stad och ge oss ut på havet igen. Till att börja med blev det några kryssben för att komma ut från kusten och alla fiskebåtar och flytnät, men sen kunde vi ligga på halvvind hela vägen.
Dagarna ägnades åt läsning, schack och andra spel. Fiskespöet kom fram så småningom och vi fick tre fina firrar som snabbt filéades och hamnade i stekpannan.

Härlig segling mot Joao Pessoa........................och Filip myser i sittbrunn


Ibland måste man ligga på tvären....................Tillagning av fiskefångsten


Fiskenät en masse
Sista natten hade vi fullt upp med ljus överallt som vi dessutom inte kunde identifiera på radarn. Klart misstänkt var detta nät eller små fiskepiroger.
Alla var vakna på morgonen – efter fyra nätter - då vi med spänning gick in i floden Rio Paraiba upp till Jacaré. Floden var inte utprickad utan vi gick efter waypoints som vi fått tidigare samt med vår plotter som stöd.
Vi fick ligga på nocken av den ena flytpontonen över natten. Marineron kunde nämligen bara bistå med mooringlinor precis innan högvattnet vände ut igen så det fick bli nästa morgon vi skulle få vår ”riktiga” plats. Vi förstod senare varför han inte kunde hjälpa oss då det var strömt – han paddlade på en liten flotte!

Marineron assisterar oss vid tilläggningen.......Flytpontonen sedd utifrån


Trevlig marina i Jacaré
Jacaré visade sig vara ett mycket gemytligt ställe. Vi hade en stor, luftig samlingslokal där man kunde interneta, få sig nåt att äta eller dricka, tvätta kläder, duscha eller bara umgås.
Till Jaoa Pessoa fick man ta sig med ett litet tåg eller taxi. Staden bestod av en gammal del med vackra byggnader och den nya vid havet med beacher så långt ögat kunde nå. Gissa om vi var badsugna!

Vy från vår samlingslokal ut mot båtarna........Ett badsuget gäng på beachen


Bussutflykt till sprittillverkare
En dag åkte vi på bussutflykt där huvudattraktionen var fabriken som tillverkar Cachaca, dvs destillatet som görs på rörsocker och är själva underlaget till Caipirinhan, brasiliens nationaldryck. Ofta kallas det felaktigt för rom.
Fabriken var mycket primitiv och man tillverkade endast 800 liter per dag. En lustig detalj var att man som strömbackup hade en generator som drevs av ångan som bildades då man eldade upp blasten som blev över efter att man kokat sockerrören. Den såg precis ut som ett gammalt ånglok och härhörde från samma tidsepok.

Vi erbjöds att provsmaka olika kryddade cachacas och köpte med oss några flaskor i deras shop. Slutligen åt vi en god lunch tillsammans och som aperitif fick vi – ja gissa! – Caipirinha, en av de bättre vi smakat.

Besök på en fruktmarknad..............................Sockerrör - blivande caipirinha


Olika kryddade cachacas provsmakades..........varefter vi åt en god lunch


Bolero
Väl tillbaka i Jacaré gick vi in till byn för att titta på det som Jacaré är berömt för och som pågått varje dag i mer än femton år: I solnedgången spelar en ensam saxofonist Ravels ”Bolero”.
Han glider sakta ner mot stranden där han kliver på en liten kanot som ror runt med honom under ca en halvtimme medan han hela tiden ensam spelar Bolero. Det var faktiskt suggestivt!
Folk vallfärdar till Jacaré för att uppleva detta; både i busslaster och på partybåtar.

Båtlaster med folk som vill uppleva..................Bolero vid solnedgången


Fechoiada med komplikationer
Sista kvällen i Jacaré anordnades en avslutningsmiddag för eskadern då det serverades Fechoiada – en brasiliansk traditionell rätt med bönor, grisfötter och grishuvud. Anders tyckte att det smakade gott och åt ordentligt, vilket han ångrade senare under natten.
Han fick kraftiga magsmärtor och var mer eller mindre utslagen flera dagar framöver. Vi valde att skjuta upp avfärden till Fernando do Noronha ett dygn för att vara säkra på att han kom på bättringsvägen innan vi for.

Äntligen avsegling mot Fernando do Noronha
Äntligen var det dags att avsegla mot Fernando do Noronha, ”Atlantens Galapagos”, och vi gav oss iväg halv fyra på eftermiddagen för att försöka komma fram under dygnets ljusa timmar.
Vi hade ca 250 M att avverka och eftersom det skulle bli bidevind/halvvind räknade vi med en snabb seglats på ca 40 timmar. Det blev snabbare än så, 35,5 timmar med en snitthastighet på 7,1 knop, så vi kom fram klockan tre på morgonen under helmörka förhållanden.
Angöringen till ankringsplatsen var spännande eftersom vi såg mängder av blinkande ljus framför oss. Jaha, fiskenät igen, tänkte vi och försökte gå vid sidan om för att undgå faran. Till slut förstod vi att det var ankarljusen från våra kompisar i eskadern som blinkade så unisont. Man nöjer sig inte längre med ett ankarljus i masttoppen utan ofta har man också blinkande ljus i sittbrunnen.

Vi släppte ankaret och tog en öl med macka medan vi inväntade gryningen för att vi skulle kunna känna oss säkra på att vi hade valt en säker plats.

Paradiset Fernando do Noronha
Fernando do Noronha gjorde oss inte besvikna; varje morgon hade vi en familj delfiner som hälsade på oss och simmade runt båten en stund. Det var strikt förbjudet att simma med delfinerna men vi hörde andra som gjort det och som hade haft en magisk stund.

Här fanns det ingen marina att gå in i utan alla båtar låg på svaj. Det var en ganska oskyddad ankarplats och vi hade hört skräckhistorier om rullande båtar i hög sjö. Vi hade dock tur och låg stilla varför sömnen blev riktigt bra.

Nästa dag ankrade vi om närmre land och åkte in med dingen. Eftersom vi var en dag senare än övriga båtar hade vi missat briefingen med eskaderledaren Nicolas och vi fick en egen genomgång på den trivsamma baren i närheten av hamnen. Vi fick dessutom en god lunch och några svalkande öl. Det är ju faktiskt ganska varmt här strax söder om ekvatorn – oftast drygt trettio grader. Men man anpassar sig till det också och en öl då och då hjälper till att hålla värmeslaget borta.

Landningsplatsen sett från restauranten.........där vi hade genomgång med Nicolas


Upptäcksfärd på de olika beacherna
Nu skulle det planeras aktiviteter! Vi hyrde en buggy till nästa dag och gjorde en utflykt på ön. Av naturliga skäl prioriterade vi att besöka de bästa beacherna. De var olika till sin natur; en del var orörda och oexploaterade medan andra var utrustade med bar, restaurang mm. Vi gillade alla sorterna.

En av de oexploaterade stränderna..................där vi tog en promenad


En annan beach med utsikt mot båtarna..........och ett härligt bad


Surfing och dykning
Vi åt lunch på en restaurant nära stranden där maten tillagades under enkla förhållanden.
Till stranden med bar återvände vi med taxi dagen efter och Filip hyrde en surfingbräda och prövade denna svåra konst i de höga vågorna.
Roger valde att istället åka ut med en dykbåt och få två spännande dyk. Några sköldpaddor, hajar, rockor och massor med kulörta fiskar blev resultatet av spaningen under vattenytan.

I restaurantköket tillagades lunchen................som avnjöts i skuggan


Med buggytaxi till stranden..............................där Filip surfade


Avslutningsmiddag och avfärd mot Fortaleza
Även vistelsen på Fernando do Noronha avslutades med en gemensam middag; denna gång på en gourmetliknande restaurang som föll våra fransktalande vänner väl i smaken.

Det blev till slut – alldeles för tidigt, tyckte vi – dags att ta upp ankaret och segla till Fortaleza.
Nu skulle vi segla 360 M västerut i ostliga vindar mellan 7-9 m/s. Dessutom skulle vi äntligen få ordentlig medström på drygt 1 knop. Vi skulle alltså få segla med stagsegelsättning hela resan, vilket skulle gå fort. Vi kalkylerade med drygt två dygn och 49 timmar senare släppte vi ankaret i hamnbassängen i Fortaleza. Det blev en ganska okomplicerad segling i god fart och med tre jippar.
Eftersom vi var först på plats kunde vi välja en ankarplats med gott skydd för svall.

Fortaleza - "inget av intresse"
I vår reseguide sammanfattas denna plats på en rad med: ”Här finns ingenting av intresse att titta på.”
Marinan ligger i anslutning till och ägs av ett lyxhotell och man har fullt tillträde till deras pool, gym, barer, restauranter mm. Deras ponton är i dåligt skick och man ligger därför på svaj i en liten innerhamn strax utanför och får ta dingen in till land. Vi testade deras poolområde ordentligt under första dagen i Fortaleza. Riktigt hög standard! Och caipirinhan de serverade var också av högsta klass. Vi börjar ju bli finsmakare härvidlag numera.

Med dingen in till Marina Park Hotel i Fortaleza där vi kopplade av vid poolen


och vilade upp oss i kungssängar och hängmattor


Idag mönstrade Anders, Berit och Filip av och senare ikväll får vi ny besättning i form av Carl-Håkan och Paul.

Kap Verde - Salvador 3 - 16/12

Nattliv i Mindelo
Från början trodde vi att det skulle vara lite länge att ligga i Mindelo nästan två veckor, men det var lätt att fördriva tiden där. Vi gick ut och åt på kvällarna och därefter hängde vi på någon musikbar. Inne på marinan fanns också en trevlig bar på en flytande ponton. Här kunde man lätt hänga under såväl dygnets ljusa som mörka delar.
En kväll letade vi oss fram till en omtalad restaurant i utkanterna av staden – ”La Bodeguita de Mindelo”. Den var väldigt spartansk; vi satt utomhus i mörkret medan kocken lagade till en härlig middag åt oss.
Men vi åt också hemma på Bijou. Det var P & P som lagade en delikatessmiddag på färska tonfiskfiléer – ljuvligt!

Kocken lagar maten..........................................medan vi tagit plats vid borden på cementaltanen


Baren på flytpontonen i marinan......................middag ombord - tonfiskfiléer


Bussutflykt till San Pedro
Vi tog lokalbussen till grannbyn San Pedro på sydsidan av ön och gick en promenad ut till den nedlagda fyren. San Pedro var kontrasternas by – lokalbefolkningen levde under väldigt enkla förhållanden, även om de var hela och rena. Men femhundra meter därifrån vid stranden fanns en resort där turisterna levde ett liv i överflöd, uppassade av lokala människor.

Med lokalbussen till San Pedro........................där vi promenerade ut till fyren


Stigen var ganska kuperad................................San Pedro


Frukostmöte med eskaderbåtarna
Första advent var det frukostmöte med samtliga båtar i eskadern för att diskutera vägval, kommunikationstider, avgångstider mm. Det blev ett väldigt franskt möte där man spontandiskuterade i många små grupper. Men på något märkligt sätt lyckades man till slut ändå komma fram till vettiga konklusioner.
Därefter bar det iväg på en lunchutflykt till södra Sao Vicente där vi avåt en överdådig buffé och fick tillfälle att dansa till medryckande levande musik.
Väl hemkomna bjöds det på glögg och pepparkakor för Bijous besättning.

Den lokala järnhandeln..................Frukostmöte i eskadern


Överdådig lunchbuffé.......................................som avåts under levande musik


VIP-besök på kryssningsfartyget "Island Sky"
Dagen före avfärd angjorde kryssningsfartyget ”Island Sky” Mindelo och med på fartyget var dess ägare Per-Magnus Sander, tillika kompis till vår gast Per. Per-Magnus och Per hade haft mailkontakt och vi hade fått en inbjudan till rundtur med middag.
Vi blev hämtade med RIB-båt och transporterade till Island Sky där vi fick VIP-behandling. Vi blev mottagna med champagne och fick en rundtur på fartyget. På kommandobryggan förklarade den åländske kaptenen hur man arbetar på ett stort fartyg.
Vi fick också en tur till kabyssen där vi fick hälsa på chefskocken, varefter vi fick vara med om en brasiliansk dansshow på akterdäck.
Kvällen avslutades med middag på akterdäck vid Captains table och den meny chefskocken satt samman till oss var inte att leka med. Med tanke på den förstklassiga behandling vi fick måste Per-Magnus ha stått i stor skuld till Per.

Kryssningsfartyget "Island Sky".......................Vi äntrar med RIB-båt


Visning av kommandobryggan.........................Samspråk kaptener emellan :)


Avsegling mot Salvador
Den tredje december ställdes alla klockor om till UTC. Vi hade bestämt vissa tider vi skulle ha satellittelefonen på passning för eventuell kontakt mellan båtarna. VHF-n har ju bara en räckvidd på 15-20 nautiska mil och det funkade bara första dagen. Därefter blev det för långa avstånd mellan oss.
Vi kastade loss kl 13.00 och hade en lugn början med 5-7 knops fart i en slör hela natten. Nästa dag fick vi en fantastisk upplevelse i form av ett stim valar, säkert 50 stycken, som simmade framför, bakom och längs med båten ett bra tag. Dom rörde sig i mjuka rörelser strax under ytan och dök upp med jämna mellanrum.
Vi bytte segelföring till spirad genua och stagsegel vilket funkade bra hela natten. Vi såg ett och annat handelsfartyg, men för det mesta var det helt tomt på radarn.
Dag tre fick vi äntligen napp på vårt nya spö - en dorado på 3kg som blev till en god fiskgryta.

Besök av valstim


In i "stiltjebältet"
Efter fem dygn närmade vi oss det område mellan femte latituden N och ekvatorn som kallas ITCZ - eller Doldrums i dagligt tal – och som är området mellan norra halvklotets nordostliga och södra halvklotets sydostliga passadvindar. Området karaktäriseras av stiltjebälten blandat med häftiga regn- och åskoväder med tillhörande kraftiga vindar i godtycklig riktning.
Det stora samtalsämnet bland atlantseglare är hur långt västerut man ska passera detta område då man går över ekvatorn. De flesta förståsigpåare rekommenderar att man går över mellan 23-25 longituden väst.
Vi hade regelbunden kontakt med ett norskt företag inom väderrouting– Frivind A/S – och de rekommenderade oss att gå över vid 29 longituden, dvs nästan rätt mot målet. Anledningen var att det inte skulle vara så turbulent där och eftersom vi inte är förtjusta i åska till havs följde vi detta råd.
Vi märkte tydligt när den klarblå himlen fylldes av moln och vi såg på radarn hur regnovädren låg framför oss. Då vinden plötsligt vred sig och blåste rakt i näsan på oss tog vi ner seglen och startade motorn. Vi kryssade sedan med hjälp av radarn genom regnovädren och fick bara någon enstaka kraftig regnskur över oss. Men det var ju bara positivt att få saltet bortspolat från Bijou.
Eftersom vi ville passera igenom doldrums så fort som möjligt gick vi för maskin i fyrtio timmar.

Himlen ändrar karaktär då vi närmar oss Doldrums


På radarn ser vi regnovädren...........................som vi så småningom får känna av


Äntligen passerar vi ekvatorn
Onsdag den elfte december kl 03.30 kom den magiska stund vi länge sett fram emot – dags att passera ekvatorn! Besättningen purrades och skumpaflaskan öppnades. Det smakade riktigt gott med lite bra skumpa efter en vecka helt utan alkohol – och vi kände oss stolta och duktiga som genomfört denna bravad.

Exakt vid ekvatorn...........................................smakade det gott med ett glas bubbel

Segling med bra vindar mot målet
Efter att vi passerat ekvatorn kom vinden från ostsydost och vi fick segla halvvind några dygn med en vindstyrka på 6-8 m/s. De sista 3-4 dygnen fick vi riktigt bra vind och kunde segla med vår stagsegelsättning i hög fart.
Det sista dygnet blev en kapplöpning med tiden eftersom vi gärna ville komma in i hamn före mörkrets inbrott. Vi hade tur med vindarna och kom in i Marina Nautico just som solen gick ner men kunde ändå förtöja utan problem.

Vi var nu nyfikna på hur en riktig brasiliansk caipirinha smakade – de tidigare vi druckit på Kap Verde gav oss en god försmak.

En äkta brasiliansk caipirinha


En behaglig översegling
Överfarten var 2105 M och vi avverkade distansen på tretton dygn och åtta timmar, dvs med en medelfart på 6,6 knop. Under vårt snabbaste dygn loggade vi 186 M genom vatten.

Vi känner oss väldigt nöjda med överfarten. Vi hade bra segling utan incidenter och det var väldigt skönt att ha hjälp av Per och Peter. Det är stor skillnad på att sova två och en halv timmar jämfört med de sju timmars sömn vi nu fick njuta av.
Man kommer efter några dygn in i en trygg rutin där man endast har sina vakter och sitt ansvar för mat och disk att tänka på. Vi hade nog kunnat tänka oss att fortsätta ett tag till…

Efter att vi passerat ekvatorn var seglingen så snabb att vi inte kunde fiska längre, men innan dess fick vi napp på en Blue Marlin som vi kämpade med i en halvtimme innan den överlistade oss och lyckades få av reven. Vi tyckte nog alla att det var ganska skönt eftersom det kanske hade varit en väl stor utmaning att få ombord och ihjäl den. Den hade ett elakt svärd i nosen också…

Det lutade en del under segling bidevind..........så man fick röra sig försiktigt


Båtarnas positioner plottades in......................Den Blue Marlin som överlistade oss


En nöjd besättning närmar sig hamn...............inseglingen till Salvador


Tilläggning just vid mörkrets inbrott...............Marina Nautico sett från gamla stan


Salvador - stad som ger ett blandat intryck
Nu har övriga båtar kommit in och vi har lite sociala aktiviteter samt bekantar oss med miljonstaden Salvador. Vi har fått ett blandat intryck av staden; mängder av tungt beväpnade militärpoliser överallt gör att man börjar fundera över säkerhetsläget här. Det är taxi som gäller på kvällarna…
Nu ska vi fira både jul och nyår här i Salvador innan vi den andre januari kastar loss igen och seglar norrut mot Joao Pessoa, då med Anders, Berit och Filip som ny besättning.