Dominikanska Republiken - Georgetown, Bahamas 19/3 - 11/4 2016

Dominikanska Republiken
Efter det härliga Puerto Rico skulle vi passera Dominikanska Republiken (DR) på vår väg mot Bahamas.
Hispaniola som ju ön heter beboddes ursprungligen av Tainoindianer men efter att Columbus ”hittat ön” blev den spansk. Den vackra huvudstaden Santo Domingo som grundades 1498 vandaliserades av den brittiske amiralen Francis Drake.
Även Frankrike har invaderat ön och efter ett inbördeskrig delades Hispaniola upp i den fransktalande västra delen – Haiti – och den spansktalande Dominikanska Republiken österut.

Vi hade läst att incheckningen i DR kan vara lite problematisk genom att den militäre befälhavaren vid incheckningsplatsen ifråga - Il Commandante – äntrar båten tillsammans med några assistenter. För att inspektionen skall gå smidigt förväntas man ge dessa tjänstemän ”gåvor”. Eftersom vi inte uppskattar korruption valde vi att gå till en marina, Puerto Bahia Marina, där man också kan checka in i landet utan att behöva ta till gåvor.
Marinan ligger i Samana Bay, är av lyxklass och utgör en bra bas där man kan lägga båten om man vill göra utflykter. Det finns flera bra restauranter och barer samt några pooler om man behöver svalka sig. Vi är normalt sett inte så intresserade av att ligga i marinor men vi fann oss ändå väl tillrätta här.

Bijou vilar upp sig i Puerto Bahia Marina         En av poolerna i anslutning till havet


Besättningen får sig ett svalkande dopp             ..och på kvällen blir det "white party"


Haitises
Efter att ha vilat ut efter överseglingen från Puerto Rico var det dags att ta reda på vilka slags aktiviteter vi ville göra. Det finns en slags evenemangbyrå i receptionen och vi slog oss ner där för att få lite tips.
Den första utflykten gjorde vi till en nationalpark längre in i bukten – Parque Nacional los Haitises. Tillsammans med Marco och Béné hyrde vi en snabbgående motorbåt för en dag med tillhörande kapten tillika guide.

Haitises består av ett stort antal mangrovebevuxna öar. Där lär finnas 112 olika fågelarter varav vi bland andra såg fregatten med sin karaktäristiska uppblåsbara röda bringa.
Där finns också ett antal grottor, en som vi kunde åka in i med båten och en annan där vi blev avlämnade med två ficklampor.
- Vi ses på andra sidan, sa vår guide. Hur skulle vi tolka detta uttalande? Det lät illavarslande.
Som tur var kom ett annat sällskap med guide in i grottan och vi hängde genast på. Annars hade vi aldrig hittat ut. Kanske hade vi ändå gjort det med hjälp av de grottmålningar från Tainoindianerna som vi kunde se på grottans väggar.
Vi fick en heldag bland öar och mangrove-floder samt en eco-lunch på en fascinerande restaurant mitt ute i ingenstans.
På väg tillbaka till marinan – ca 60 minuter ut på öppet vatten – gav utombordaren ifrån sig ett märkligt rosslande och dog. Kapten slängde snabbt i ankaret och började telefonera. Jaha, tänkte vi, mörkret sänker sig om tre timmar – kan vi sova på båten?
Allt löste sig dock på bästa sätt – efter en knapp timme var en annan motorbåt på plats och började bogsera oss in till marinan. Och den motorbåten hade dubbla utombordare, vilket verkar vara en bra idé om man ska köra långt på öppet vatten.
Vid ankomsten till marinan blev vi bjudna på en drink som plåster på såren, men uppriktigt sagt gick det ingen större nöd på oss. Det var nästan lite skoj att det inte var vår båt som strejkade och att vi inte behövde ta något ansvar för att lösa problemet.

Haitises består av många öar                                 Vi kunde åka in i en grotta med båten


Fågelön Isla de los Pajaros                                      där fåglarna kunde häcka ifred


Tainoindianernas grottor


med målningar                                                            Kanalerna vindlar sig fram


En välförtjänt lunch på en eco-restaurant         Vi blir hembogserade



Santo Domingo
Efter en avkopplande dag med lunch och en liten tupplur vid poolen var vi redo för nya upptåg. Santo Domingo var nästa mål och vi tänkte ta lokalbussen dit.
Santo Domingo ligger på öns södra sida och eftersom bussturen dit beräknades ta ca tre timmar hade vi bokat in oss på ett litet hotell och anslog två dagar till utflykten. Vi undrade över hur jobbig denna bussresa skulle bli, men det visade sig vara en modern långfärdsbuss med A/C och bekväma stolar.

Vi besökte endast den gamla koloniala delen av staden och det lilla hotellet med sina fyra våningar och endast elva rum var riktigt mysigt. Nu var vi hungriga och hittade en bra restaurant vid stora torget som serverade ljuvlig paella. Men Roger tog inga risker utan beställde en köttbit med french fries. Fina grejer!
Efter att ha stillat vår hunger skulle vi nu få lite annan stimulans och tog en hästdroska som drog oss runt gatorna i gamla stan. Nu är vi riktiga turister!
Efter att ha fått denna överblick promenerade vi runt och besökte muséer, befästningar, stora katedralen samt gågatan med dess myllrande folkliv. Gamla stan var vackert och vi kunde se att man har flera renoveringsprojekt igång. Efter en god middag på en italiensk restaurang somnade vi sött på våra rum.

Hotell Casa Naemie                                                  Välbehövlig lunch i gamla stan


Paellan var vacker och smakade gott                  Med hästdroska skaffade vi oss överblick


Elinstallationerna är lite vilda                              Dominikanska Republiken gör goda cigarrer


Även lyktstolparna dekoreras                               På gågatan kan man spela spontanschack


Columbus och Elisabeth - två stora upptäckare 


IKEA!!
Nästa morgon skulle vi ta en taxi till en större shipchandler där Marco hoppades finna lite Raymarindelar och vi en bärbar VHF som ersättning för den som inte längre fungerar. På vägen dit skriker Roger plötsligt: Tag av till höger! Här råkar ligga ett IKEA-varuhus som ser ganska stort ut. Roger rusar in för att se om de säljer mat – och lyckan är stor när det är så. En halvtimme senare kommer vi ut till de väntande i taxin med en stor kylväska full med sill, Kalles kaviar och andra nödvändiga och efterlängtade varor.
På Långfredagen inviterades Marco och Béné till Bijou för att äta traditionell påskmåltid med fyra sorters sill, Janssons frestelse, ägg med Kalles och alla tillbehör. Och detta blev mycket uppskattat.

Det började dra ihop sig för avfärd från DR men innan dess behövde vi fylla på i våra kylskåp och skafferier och vi tänkte hyra en bil för att göra detta i grannstaden Las Terrenas en timme bort där det finns en välsorterad supermarket. Evenemangbyrån övertalade oss att istället göra en heldagsutflykt med taxi och stanna vid El Limon där det finns ett vackert vattenfall som man kommer till på hästrygg! Eftersom detta dessutom var billigare än att hyra bil slog vi naturligtvis till. Ingen av oss fyra hade någon ridvana och det var faktiskt lite svår terräng att rida i, men förvånansvärt nog överlevde vi detta också.
Av någon anledning fick Roger rida på en åsna; den var starkare sas det. Fan tro´t. Vi red, badade i vattenfallet och fick en god lunch efteråt. Kanon! Och supermarketen i Las Terrenas var riktigt bra så det blev stora inköp både för oss och Marco och Béné.


De fyras gäng uppstigna på hästar                                                                                      


på väg till El Limon                               


där vi fick ett svalkande dopp


och sedemera lunch på en enkel resto/bar


Utcheckning från Dominikanska Republiken
Från början hade vi tänkt att gå till en annan marina för att checka ut – Ocean World Marina – men efter drygt en vecka på vår lyxmarina var vi sugna på att få kasta ankare. Därför planerade vi istället ett långt kliv direkt till Turks & Caicos ca 210 M – två dagar och en natt.
Vi gick och meddelade Il Commandante att vi skulle ge oss iväg 06.30 nästa morgon och ville bli utcheckade. OK, sa han. Jag kommer till er båt imorgon bitti med nödvändiga papper.
OK, sa vi. Vi får väl se när han dyker upp, tänkte vi. Men faktiskt, nästa morgon 06.20 stod han på kajen tillsammans med två adjutanter. Han bjöds komma ombord och det uppstod en liten tystnad. Vi undrade varför han bara satte sig ned i sittbrunn.
Till slut frågade han om vi hade haft det bra i marinan. Visst, sa vi. Kanon!
Här har jag det stämplade dokumentet som ni kan få snart, sa han.
Ok, sa vi.
Ni har nu möjlighet att ge presenter till mina medarbetare, sa Il Commandante. Men ni ska veta att ni inte måste göra det men vi kanske träffas vid något annat tillfälle.
Ok, sa vi. Efter ännu en pinsam tystnad gav han dokumentet till oss och lämnade uppgivet båten.

Överseglingen till Turks & Caicos
Vi motoriserade ut ur Samanabukten innan vi kunde sätta segel. Det blev stagsegelsättning i goda vindar – 22-25 knop. På natten revade vi storen och rullade in focken. Det fungerade utmärkt att segla på store och stagsegel.
Vi hade kontakt med Pegase Rider då och då och vid en kraftig squall skörade deras fock så de fick därefter segla på endast revad stor.
Efter dessa ca 210 sjömil var det skönt att lägga ankar på South Caicos.
Turks & Caicos är en ögrupp med öar som är låga och platta. De utgör överdelen av en platå med nästan ofattbara djup på ca 3000 – 4000 m. De väggar som då uppstått är populära mål för avancerade dykare.
Ögruppen tillhör Storbritannien, har engelska som officiellt språk men USD som valuta. Bästa stället för oss att checka in var på South Caicos, en liten väderbiten ö, och efter att ha frågat oss fram hittade vi Immigration och fick därefter en lång och varm promenad till Customs. Ja, sånt här kan lätt ta en dag i anspråk – man kan inte ha bråttom till sjöss!
Öns samlingsplats/ supermarket/internetcafé var Seaview Marina där all intern kommunikation avhandlades. För övrigt fanns det inte mycket på ön. Vi förstår att det kan bli rätt blåsigt här med spikade plankor och skivor för fönstren.

Bijou och Pegase Rider vid South Caicos                                 Marco och Roger poserar

Mötesplatsen/affären/internetcaféet/marinan                     Söta småflickor i affären


En tidigare swimmingpool förstörd av orkaner                    Hus med plankor för fönstren som skydd


Nästa stopp i detta land blev vid stranden på en liten privat ö, Pine Cay, i närheten av North Caicos. Plötsligt hörde vi ”Hallå Sverige!” från en liten kajak – ”vi måste bara komma ut då vi fick se en svensk flagg”.
Det var ett par som jobbade som fastighetsskötare och allt-i-allor på denna ö.
”Här finns 34 hus och ägarna kommer någon vecka då och då”, sa de.
Hur i all världen kommer de hit, undrade vi.
”Jodå, vi har en liten landningsbana för privat bruk där de landar sina private jets eller helikoptrar”. Det är uppenbarligen inga medelamerikaner som bor här…

Här är väldigt vackert med en lång, nästan vit strand och klart turkost vatten samt skyddande korallrev utanför. Kan det bli så mycket bättre? Denna strand har vid något tillfälle blivit utsedd som världens vackraste, sa de.

Vid seglingen till North Caicos hade Pegase Rider oturen att vid en squall tappa sin GPS-position och detta blev tyvärr droppen för dem. Med allt strul de haft hade de nu bestämt sig för att vända tillbaka mot Martinique igen för reparationer.
Det blev en ledsam avskedsmiddag på Pegase Rider men vi är väldigt glada för de två månader vi har haft kul ihop.

Pegase Rider får en squall över sig                                             Den vackra stranden nära North Caicos


Bahamas
Vi fortsatte nu på ensam köl mot Bahamas och nästa naturliga stopp var Mayaguana, där vi kunde checka in. Här var man tvungen att trixa sig in hela fem sjömil på tre meters djup mellan korallhuvudena innan man kom fram till ankarplatsen.
Som tur är har vi en bra plotter samt god hjälp av Open CPN med specialkort som vi fått av Unicorn. (Tack för det, Anna-Karin och Håkan!) Nu fick vi ju testat vår nyinköpta GPS-puck också, den vi fick poste restante i Boqueron, PR.
Eftersom vi kom fram en lördag kväll var det bara att vänta till måndag innan vi kunde åka in till Customs. Det är inte billigt att segla här; ett sailing permit kostar 300 USD!
Denna lilla settlement med 200 invånare bestod för övrigt av två affärer, varav en som endast sålde internet och en annan som var tillfälligt stängd. Några barer fanns det också. Oerhört förvånade och glada över att ha fått snabbt internet ombord kunde vi nu skypa med våra nära och kära.

Restrooms måste man ju ha, eller?                                            Affären i Mayaguana, Abraham´s Bay

Snorkling
Utanför bukten där vi låg var ett skyddande rev och vi åkte dit med dingen och snorkelgrejorna. Vi var tvungna att kravla oss över revet men där fick vi vår belöning – en fantastisk värld av fiskar och koraller öppnade sig. Riktigt häftigt!

Bijou vidAbraham´s Bay, Mayaguana                 Vi kravlade oss över revet


och fick vår belöning                                                  Sting-ray med en meter mellan spetsarna


Inblåsta i Mayaguana
På grund av kraftiga nordliga vindar blev vi liggande fem nätter och kände att vi borde ta ett stort kliv igen. Vi hissade våra segel och fick åtta timmar fin slör innan vinden dog ut helt. Det var första gången på hela resan. Nu fick maskin bekänna färg i tjugo timmar.
Natten blev lugn och man sover gott till monotont motorljud. Efter 195 sjömil fick vi nu ånyo trixat oss in mellan rev och sanddynor till Georgetown på Great Exuma.
Georgetown är ett samhälle där mängder av seglare bildar en slags egen community. Man har en VHF-avstämning varje morgon där man kan söka hjälp med stora och små saker. Och det finns en riktigt bra supermarket också, med rimliga priser med tanke på vilka kostnader de måste ha för att få hit varorna.

Motorgång i stiltje                                                     Infarten till Lake Victoria, Georgetown


Det ståtliga polishuset och adminbyggnaden   Brevlådeföretag i skatteparadiset Bahamas?


Äntligen Planters jordnötter                                  Dags att börja bygga, Elisabeth


Bahamas är väldigt speciellt med sina långa korallöar med grunda bankar emellan. Här måste man hålla tungan rätt i mun för att hitta tillräckligt med vatten under kölen.
Gå gärna in på Google Earth så förstår ni vad vi pratar om. Just nu befinner vi oss på Stocking Island med skydd för de nordliga vindarna som vi på nytt fått erfara. Hoppas det är några nordliga vindar kvar tills vi ska söderöver.

Puerto Rico 21/2 - 18/3

Vi hade redan fått smaka på Puerto Rico (PR) via Culebra och Vieques, som brukar kallas för Spanish Virgin Islands, men som ju ingår i Puerto Rico. Vi gillade vad vi fått uppleva så här långt och såg fram emot ”mainland” Puerto Rico. Vi hade tänkt oss att tillbringa ca en månad på PR och våra förväntningar var höga.

Roger sliter med att få upp extraankaret           En liten strandpromenad på Sun Bay, Vieques

Solnedgång över Esperanza, Vieques                 Båtparkering i Fajardo, PR


Puerto Rico (rik hamn) befolkades ursprungligen av indianer, men som överallt annars blev de utrotade av de vita. Blev de inte skjutna så dog de av alla sjukdomar de vita hade med sig och som de saknade immunitet mot.
Det var i samband med Columbus ankomst som ön blev spansk på 1500-talet och den förblev spansk ända till 1898 då ön övergick till USA efter spansk-amerikanska kriget. Den är idag ett självstyrande amerikanskt territorium. Spanska är det officiella språket men många talar också lite engelska.

Det bar iväg från Sun Bay, Vieques, i 6-7 m/s slör mot Palmas del Mar. Detta är en marina som ligger i en resort, dvs ett område som är isolerat från omvärlden och där man är tvungen att köra igenom passager typ Checkpoint Charlie för att nå det ”riktiga” PR.
Vi hade bokat plats i marinan men insåg då vi kom dit att detta var helt onödigt eftersom marinan endast var belagd till ca 15%. En förklaring till detta kan vara att det saknas effektiva vågbrytare och det blir därför lite rulligt och ryckigt då sjön ligger på. Men i övrigt finns det inget att klaga på. Som alltid i Puerto Rico är man väldigt tillmötesgående, och detta gäller inte bara för de som har något att tjäna på oss turister utan även vanligt folk och enkla människor. Och nivån på marinan är hög i alla avseenden.

Eftersom vi nu låg i en ”trygg” marina (nåja, det rullade ju faktiskt en hel del) vågade vi lämna båtarna och gav oss som första aktivitet iväg på en golfrunda. Vi spelar ju alla fyra golf och inom resorten finns två mästerskapsbanor att välja bland. Eftersom ingen av oss hade någon golfutrustning med sig på båtarna blev det till att hyra både det ena och det andra, men det visade sig att priset för vad vi fick uppleva var högst rimligt.
Banan var vacker, omväxlande och välskött och vi tyckte det var den bästa bana vi någonsin spelat på. Det var reducerade greenfees efter kl 13, vilket innebar att vi kom in ganska sent och hela golfanläggningen var stängd. Hur skulle vi komma hem nu då? Jodå, ett telefonsamtal till marinamanagerns mobiltelefon och han kom personligen och hämtade oss. Riktigt bra service!

Palmas del Mar Marina                                              Golf på den vackra mästerskapsbanan


Bilutflykter i Puerto Rico
Vi hyrde bil ett par dagar och drog iväg till Bacardi - världens största romtillverkare - som ligger i utkanterna av Puerto Ricos huvudstad San Juan. Bacardi visade sig vara en stor processkemisk industri och vi deltog i en trevlig rundtur som också innehöll en liten kurs i Mixology, dvs vi fick lära oss att blanda till våra egna romdrinkar.
Upprymda av dessa nya kunskaper köpte vi naturligtvis med oss ett ”kit” med flaskor så vi skulle kunna tillämpa våra nya kunskaper på båtarna. Och drinkarna har smakat gott där också.

Välkomstdrink på Bacardi                                      Bacardis produktionsanläggning


Här kokas det                                                               Mixology - läran om drinkblandning


Gamla stan i San Juan
Vi passade också på att besöka gamla stan i San Juan. Denna ligger i en väl skyddad bukt på norra PR och har därför varit föremål för många bataljer mellan de stora sjönationerna i Europa.
En gigantisk borg bevakar inloppet till hamnen. Gamla stan är vacker och fräsch och vi kan rekommendera ett besök där. Det var intressant att se den välbevarade borgen.

Den imponerande borgen i San Juan                       


Mysig stadsbebyggelse i San Juan´s gamla stad


Mysig snärta med matchande hus


Tropisk regnskog
Nästa dag gav vi oss iväg till en tropisk regnskog i ett naturskyddsområde – El Yunque – och hikade på välpreparerade stigar. Det var faktiskt cementerade ”stigar” så det gick fint att byta vandringskängorna mot flip-flops om man kände för det.
Vi bjöds på mäktiga scener i ett prunkande regnskogslandskap med mängder av växter och djur som sades vara specifika för denna plats. Det fanns också ett vattenfall med en damm där man kunde svalka sig med ett bad. Och det var det många som gjorde, bland andra Marco och Béné.

Hiking i El Yunque - den tropiska regnskogen


Marco och Béné svalkar sig i dammen               medan Elisabeth betraktar alla badande



Ut på havet igen
En vecka i marinan gick förvånansvärt fort och Elis och Roger som inte är marinamänniskor började få hamnröta och längtade ut på böljorna igen.
Nästa viktiga mål var Salinas och dit seglade vi via två naturhamnar. Den senare heter Bahia de Jobos och beskrivs i vår seglingsguide som en trevlig, skyddad inre havsbassäng innanför ett rev.
Vi gick dit med viss förväntan men det visade sig vara ett oskyddat blåshål med halvdåligt ankarfäste. Som om detta inte räckte visade det sig ligga ett gigantiskt oljekraftverk vid land som tände sin belysning på natten. Det stod det inget om i guiden… Vi var de enda båtarna där.

Det blåste ganska mycket och Pegase Rider draggade och fick lägga ut ett andra ankare. Marco envisas med att behålla sitt Deltaankare medan vi bytte ut vårt för ett par säsonger sedan mot ett Rocnaankare. Den principiella skillnaden mellan dessa ankare är att Rocnaankaret gräver ner sig medan Deltaankaret plogar.
Efter flertalet nya draggningar för Pegase Rider i de gyttjebottnar som härjar här har de nu bestämt sig för att byta till Rocna. Sent ska syndaren vakna…

Upp med seglen igen


Salinas Bay är en lagun med en liten marina en god promenad från staden Salinas. De flesta väljer att ligga för ankar i lagunen och det gjorde också vi.
Ett litet problem med att komma in i lagunen är att man måste passera en grund passage med djupet 2,1 m enligt sjökortet. Men vem vet hur länge sedan detta sjömättes och hur mycket dy som byggts på sedan dess?
Vi ville dock gärna komma hit och valde då att gå under högvatten, dvs 0,2 m högre än vad som anges på kortet. Högvatten inträffade på morgonen vid åttatiden och eftersom vi båda njuter bäst av morgnar i sängen var det ändå en fördel med att ha legat i Bahia de Jobos endast ca fem sjömil från Salinas.
Det var helt stilla på morgonen och vi gick för motor en knapp timma och njöt av de naturscener vi bjöds på.

Motorgång mot Salinas med vackra naturscener


Det var inga problem att gå upp i den grunda passagen och vi kom in i lagunen med mängder av båtar för ankare. Det såg ut att vara mest långliggare och vi såg inte en enda katamaran och garanterat ingen charterbåt. Detta gör upplevelsen mer genuin även om vi naturligtvis är och upplevs som turister av den lokala befolkningen.
Det finns en bra dingebrygga vid marinan och också en trevlig bar med bra internet, så vi kunde skypa med barnen. Vi trivdes väldigt bra här och hade lite svårt att lämna Salinas.
Vi tog en promenad in till stan där vi köpte en mobiltelefon med tillhörande förbetalt abonnemang för en månad för det facila priset av 17 USD. Det var inte direkt någon Iphone av senaste snitt, men det gick utmärkt att ringa inom PR och Dominikanska Republiken.
Eftersom man måste ringa myndigheterna i PR och anmäla då man lämnar de olika regionerna i landet kan ett sådant samtal med svenskt abonnemang lätt springa upp i ett par hundra kronor, så det var en investering med pay-back redan efter första samtalet.

Dingebryggan i Salinas                                             och restaurangen


Musikunderhållning till maten
En kväll gick vi ut och åt på en fiskrestaurang - El Dorado - nära hamnen. Det var ett populärt ställe med massor av folk, mest lokalbefolkning, och vi njöt av vällagad färsk lobster. Roger beställde french fries till sin!
Rätt som det var kom det in två män med gitarrer och började spela och sjunga fantastiskt bra. Det var sånger av spansk karaktär som vi aldrig hört tidigare men som alla i publiken kände till och glatt sjöng med i.

Vi såg en norsk flagga på en av båtarna i marinan och gick och hälsade på. Det var ett ungt norskt par som hade tagit ett sabbatsår och seglat Vikingrutten, dvs från Oslo via Island och Grönland till USA´s östkust och sedan ner via Florida till Bahamas. Eftersom vi skall till Bahamas fick vi lite bra tips och vi köpte en seglingspilot av dem. De skulle flyga tillbaka från St Martin och låta någon annan segla hem båten.

Skönsjungande gitarrister                                    Stilla morgnar i Salinas lagun


Coffin Island
Efter fyra härliga dygn i Salina Bay tuffade vi iväg mot Isla Caja de Muertos (Coffin Island) några timmar därifrån och det var så stilla att vi vågade låta dingen hänga i vattnet efter Bijou.
Sägnen säger att det var en portugisisk sjörövare som förälskade sig i en dam från Curacao. Hon blev dödad strax efter deras bröllop och han begravde henne på denna ö för att kunna besöka henne ofta. Han lät balsamera henne och täcka kistan med en glasskiva.
På västsidan av Coffin Island finns en skyddad ankringsplats och vi lät våra ankare sjunka ner i sanden och tog sedan dingen in för en promenad upp till fyren. Vi gick genom kaktusvegetation upp till den förfallna fyren med dess härliga utsikt. Det var en småregnig dag, men det var nästan skönt i värmen.

Vi angör Isla Caja de Muertos                               vandrar längs kaktusstigar


upp till den gamla fyren                                           och får belöning i form av härlig utsikt


Barracuda och tonfisk
Ofta försöker vi dryga ut matförrådet med färsk fisk och de här dagarna hade vi fiskelycka. Först fick vi upp en firre som vi identifierade som en barracuda, så den fick åka tillbaks i spat. Vi har visserligen tidigare fångat och ätit barracuda som smakat härligt, men samtidigt varnar man för att den kan vara farlig, dels genom att den i grumliga vatten kan attackera människor, men den största faran med barracudan sägs vara de matförgiftningar den ofta orsakat de som mumsat på dem.
Vi fick dock snart kompensation genom att en tonfisk fastnade på kroken och lät sig bli upphalad. Den blev till en härlig middag samma kväll med Marco och Béné som gäster.

En barracuda som åkte tillbaka i spat                samt en tonfisk i kotlettform


Ponce
Drygt en timmes gång från Coffin Island ligger nästa viktiga plats, Ponce. Detta är den södra regionens huvudstad, grundad 1692, och en stad med riktig stadsbebyggelse.
Vi såg med speciell förväntan fram mot att komma hit eftersom IKEA har ett varuhus här och vi drömde om att handla Kalles kaviar, knäckebröd, sill, ansjovis mm och introducera sill och potatis samt Janssons frestelse för våra franska kompisar.

Båthamnen ligger en bra bit utanför Downtown Ponce och med vår lokala telefon fick vi tag på en taxi som efter lite språkförbistringar körde oss till IKEA. Då vi skulle betala visade det sig att han inte hade någon växel – han visade upp sin plånbok som var helt tom! – och Roger fick springa in på IKEA för att växla. Han frågade var de sålde mat och blev oerhört besviken då de berättade att de i Puerto Rico inte hade mat i sitt sortiment.
Det blev att fortsätta med taxin till Walmart där man väl skulle hitta mat. Det visade sig att de hade mycket som vi behövde och hela taxigubbens bagage blev fyllt av alla små plastkassar vi fått maten i.

Mycket smått och gott från Walmart


Privattaxi
Taxichauffören sa till oss att vi kunde ringa honom när som helst och var som helst och efter tio minuter skulle han vara på plats. Så gjorde vi de dagar vi var i Ponce och han svek oss aldrig.
En dag åkte vi in till Downtown Ponce och betraktade alla statyer på lejon som verkar vara någon slags maskotdjur för staden. På det stora torget finns en fontän som det sägs att man inhandlat på Världsutställningen i New York 1939 och även en vacker kyrka som bjöd på svalka och ro.

Fyra lejon och en lejoninna i Ponce                    samt en brandsoldat


Lejonfontänen i Ponce                                               och lite stadsmiljö


Boqueron - staden där det händer
Efter ett par nätter vid Gilligan´s Island för ankare för att invänta rätt vindar seglade vi runt Puerto Rico´s sydvästra udde mot Boqueron. I vår reseguide beskrivs Boqueron som ett vattenhål för den långt större staden Mayaguez med dess universitet samt en turiststad i största allmänhet. Vi hade också läst att det här fanns möjlighet att lyssna på live latinomusik, vilket Roger såg fram emot som en av de stora attraktionerna i PR.
Vi hade ytterligare ett ärende att uträtta i Boqueron; vi hade upptäckt att GPS-pucken till vårt PC-baserade navigationssystem Open CPN inte var kompatibel med Windows 8 och vi hade försökt att hitta en ny sådan i alla tänkbara butiker med anknytning till elektronik, datorer eller skeppshandel ända sedan säsongens start, men utan framgång.
Sedan vi fick specialkort över Bahamas blev det ytterligare viktigt och vi tog en chans och beställde en ny GPS-puck från Amazon med leverans Poste Restante till Boqueron. Skulle detta fungera?
Vi skulle inte bli besvikna på någon av nämnda punkter. Boqueron är verkligen en turiststad, men på ett originellt och mysigt sätt. Vi fann en bar som gjorde utmärkta mojitos, en restaurang med god seafood, live latino music och sist men inte minst ett paket på posten. Till yttermera visso gick det lätt att installera GPS-pucken på Open CPN.
Vi stötte också på Puerto Ricos sjöraggare som istället för gamla amerikanare använde sig av moderna jetskis.

Barhäng med Marco                                                  Live latino music!!


Elis och Roger praktiserar sina salsasteg           Jetskiraggarna drar iväg


Mayaguez - ett trist ställe
Det var nu dags att lämna PR för att segla ca 24 timmar över det beryktade Mona Passage till Samana, Dominikanska Republiken. Tyvärr är Boqueron inte en utklareringshamn, vilket innebar att vi var tvungna att gå till Mayaguez för att checka ut.
Mayaguez var snäppet värre tråkigt än vad vår guidebok beskrivit. Vi låg på svaj i en stor bukt som var en industrihamn, men det var helt dött; inga fartyg, inga människor. Det var bara vi och några andra segelbåtar som också varit tvungna att ta sig hit för att checka ut. Dessutom regnade det hela tiden, vilket det ofta gör på västsidan av PR.
Vi tog dingen in till en dingebrygga och försökte hitta någon att fråga efter telefonnummer till taxi. Efter en kortare promenad hittade vi några farbröder som just satt sig ner för att dricka drinkar. De hade en säck med is, jos och rom i stora lass.
Marco frågade lite försynt om de visste hur man kunde få tag på en taxi eller någon annan som kunde köra oss till Immigration och efter en stund förstod vi att två av gubbarna skulle följa med oss i deras bil. Den ene körde bilen och den andre satte sig i bagageutrymmet och var tolk.
De tog oss till Immigration, väntade medan vi fick våra papper klara och körde oss sedan tillbaka.

- Vad kostar detta, frågade vi.
- Det kostar ingenting, sa tolken.

Då gav vi dem mycket mer än vad som var rimligt. Man blir ju så positivt påverkad av all denna vänlighet. Eller var de så beräknande? Nej, vi tror inte det.

Vi hade höga förväntningar på Puerto Rico men de har verkligen infriats och mer därtill. Vi återkommer säkert hit.
Nästa morgon seglade vi mot Dominikanska Republiken, fick en härlig seglats och fick uppleva Mona Passage från dess allra trevligaste sida. Just nu ligger vi på nytt i marina och lever den typen av liv. Men vi tröstar oss med att det är bra för våra batterier med landström. Och det är skönt med Air Conditioning i båten!

Hur har det då gått med vår teori om det totala antalet fel på båten? Jodå, teorin verkar fungera. Vår VHF-högtalare i sittbrunn slutade ju fungera för länge sedan och istället för att laga den använder vi vår hand-VHF. Nu har den också gått sönder, men för att antalet fel skall vara konstant har kättingräknaren till ankarspelet börjat fungera. Fina grejer! Det verkar vara ett självreglerande system.

Vår färd längs södra Puerto Rico