Puerto Rico 21/2 - 18/3

Vi hade redan fått smaka på Puerto Rico (PR) via Culebra och Vieques, som brukar kallas för Spanish Virgin Islands, men som ju ingår i Puerto Rico. Vi gillade vad vi fått uppleva så här långt och såg fram emot ”mainland” Puerto Rico. Vi hade tänkt oss att tillbringa ca en månad på PR och våra förväntningar var höga.

Roger sliter med att få upp extraankaret           En liten strandpromenad på Sun Bay, Vieques

Solnedgång över Esperanza, Vieques                 Båtparkering i Fajardo, PR


Puerto Rico (rik hamn) befolkades ursprungligen av indianer, men som överallt annars blev de utrotade av de vita. Blev de inte skjutna så dog de av alla sjukdomar de vita hade med sig och som de saknade immunitet mot.
Det var i samband med Columbus ankomst som ön blev spansk på 1500-talet och den förblev spansk ända till 1898 då ön övergick till USA efter spansk-amerikanska kriget. Den är idag ett självstyrande amerikanskt territorium. Spanska är det officiella språket men många talar också lite engelska.

Det bar iväg från Sun Bay, Vieques, i 6-7 m/s slör mot Palmas del Mar. Detta är en marina som ligger i en resort, dvs ett område som är isolerat från omvärlden och där man är tvungen att köra igenom passager typ Checkpoint Charlie för att nå det ”riktiga” PR.
Vi hade bokat plats i marinan men insåg då vi kom dit att detta var helt onödigt eftersom marinan endast var belagd till ca 15%. En förklaring till detta kan vara att det saknas effektiva vågbrytare och det blir därför lite rulligt och ryckigt då sjön ligger på. Men i övrigt finns det inget att klaga på. Som alltid i Puerto Rico är man väldigt tillmötesgående, och detta gäller inte bara för de som har något att tjäna på oss turister utan även vanligt folk och enkla människor. Och nivån på marinan är hög i alla avseenden.

Eftersom vi nu låg i en ”trygg” marina (nåja, det rullade ju faktiskt en hel del) vågade vi lämna båtarna och gav oss som första aktivitet iväg på en golfrunda. Vi spelar ju alla fyra golf och inom resorten finns två mästerskapsbanor att välja bland. Eftersom ingen av oss hade någon golfutrustning med sig på båtarna blev det till att hyra både det ena och det andra, men det visade sig att priset för vad vi fick uppleva var högst rimligt.
Banan var vacker, omväxlande och välskött och vi tyckte det var den bästa bana vi någonsin spelat på. Det var reducerade greenfees efter kl 13, vilket innebar att vi kom in ganska sent och hela golfanläggningen var stängd. Hur skulle vi komma hem nu då? Jodå, ett telefonsamtal till marinamanagerns mobiltelefon och han kom personligen och hämtade oss. Riktigt bra service!

Palmas del Mar Marina                                              Golf på den vackra mästerskapsbanan


Bilutflykter i Puerto Rico
Vi hyrde bil ett par dagar och drog iväg till Bacardi - världens största romtillverkare - som ligger i utkanterna av Puerto Ricos huvudstad San Juan. Bacardi visade sig vara en stor processkemisk industri och vi deltog i en trevlig rundtur som också innehöll en liten kurs i Mixology, dvs vi fick lära oss att blanda till våra egna romdrinkar.
Upprymda av dessa nya kunskaper köpte vi naturligtvis med oss ett ”kit” med flaskor så vi skulle kunna tillämpa våra nya kunskaper på båtarna. Och drinkarna har smakat gott där också.

Välkomstdrink på Bacardi                                      Bacardis produktionsanläggning


Här kokas det                                                               Mixology - läran om drinkblandning


Gamla stan i San Juan
Vi passade också på att besöka gamla stan i San Juan. Denna ligger i en väl skyddad bukt på norra PR och har därför varit föremål för många bataljer mellan de stora sjönationerna i Europa.
En gigantisk borg bevakar inloppet till hamnen. Gamla stan är vacker och fräsch och vi kan rekommendera ett besök där. Det var intressant att se den välbevarade borgen.

Den imponerande borgen i San Juan                       


Mysig stadsbebyggelse i San Juan´s gamla stad


Mysig snärta med matchande hus


Tropisk regnskog
Nästa dag gav vi oss iväg till en tropisk regnskog i ett naturskyddsområde – El Yunque – och hikade på välpreparerade stigar. Det var faktiskt cementerade ”stigar” så det gick fint att byta vandringskängorna mot flip-flops om man kände för det.
Vi bjöds på mäktiga scener i ett prunkande regnskogslandskap med mängder av växter och djur som sades vara specifika för denna plats. Det fanns också ett vattenfall med en damm där man kunde svalka sig med ett bad. Och det var det många som gjorde, bland andra Marco och Béné.

Hiking i El Yunque - den tropiska regnskogen


Marco och Béné svalkar sig i dammen               medan Elisabeth betraktar alla badande



Ut på havet igen
En vecka i marinan gick förvånansvärt fort och Elis och Roger som inte är marinamänniskor började få hamnröta och längtade ut på böljorna igen.
Nästa viktiga mål var Salinas och dit seglade vi via två naturhamnar. Den senare heter Bahia de Jobos och beskrivs i vår seglingsguide som en trevlig, skyddad inre havsbassäng innanför ett rev.
Vi gick dit med viss förväntan men det visade sig vara ett oskyddat blåshål med halvdåligt ankarfäste. Som om detta inte räckte visade det sig ligga ett gigantiskt oljekraftverk vid land som tände sin belysning på natten. Det stod det inget om i guiden… Vi var de enda båtarna där.

Det blåste ganska mycket och Pegase Rider draggade och fick lägga ut ett andra ankare. Marco envisas med att behålla sitt Deltaankare medan vi bytte ut vårt för ett par säsonger sedan mot ett Rocnaankare. Den principiella skillnaden mellan dessa ankare är att Rocnaankaret gräver ner sig medan Deltaankaret plogar.
Efter flertalet nya draggningar för Pegase Rider i de gyttjebottnar som härjar här har de nu bestämt sig för att byta till Rocna. Sent ska syndaren vakna…

Upp med seglen igen


Salinas Bay är en lagun med en liten marina en god promenad från staden Salinas. De flesta väljer att ligga för ankar i lagunen och det gjorde också vi.
Ett litet problem med att komma in i lagunen är att man måste passera en grund passage med djupet 2,1 m enligt sjökortet. Men vem vet hur länge sedan detta sjömättes och hur mycket dy som byggts på sedan dess?
Vi ville dock gärna komma hit och valde då att gå under högvatten, dvs 0,2 m högre än vad som anges på kortet. Högvatten inträffade på morgonen vid åttatiden och eftersom vi båda njuter bäst av morgnar i sängen var det ändå en fördel med att ha legat i Bahia de Jobos endast ca fem sjömil från Salinas.
Det var helt stilla på morgonen och vi gick för motor en knapp timma och njöt av de naturscener vi bjöds på.

Motorgång mot Salinas med vackra naturscener


Det var inga problem att gå upp i den grunda passagen och vi kom in i lagunen med mängder av båtar för ankare. Det såg ut att vara mest långliggare och vi såg inte en enda katamaran och garanterat ingen charterbåt. Detta gör upplevelsen mer genuin även om vi naturligtvis är och upplevs som turister av den lokala befolkningen.
Det finns en bra dingebrygga vid marinan och också en trevlig bar med bra internet, så vi kunde skypa med barnen. Vi trivdes väldigt bra här och hade lite svårt att lämna Salinas.
Vi tog en promenad in till stan där vi köpte en mobiltelefon med tillhörande förbetalt abonnemang för en månad för det facila priset av 17 USD. Det var inte direkt någon Iphone av senaste snitt, men det gick utmärkt att ringa inom PR och Dominikanska Republiken.
Eftersom man måste ringa myndigheterna i PR och anmäla då man lämnar de olika regionerna i landet kan ett sådant samtal med svenskt abonnemang lätt springa upp i ett par hundra kronor, så det var en investering med pay-back redan efter första samtalet.

Dingebryggan i Salinas                                             och restaurangen


Musikunderhållning till maten
En kväll gick vi ut och åt på en fiskrestaurang - El Dorado - nära hamnen. Det var ett populärt ställe med massor av folk, mest lokalbefolkning, och vi njöt av vällagad färsk lobster. Roger beställde french fries till sin!
Rätt som det var kom det in två män med gitarrer och började spela och sjunga fantastiskt bra. Det var sånger av spansk karaktär som vi aldrig hört tidigare men som alla i publiken kände till och glatt sjöng med i.

Vi såg en norsk flagga på en av båtarna i marinan och gick och hälsade på. Det var ett ungt norskt par som hade tagit ett sabbatsår och seglat Vikingrutten, dvs från Oslo via Island och Grönland till USA´s östkust och sedan ner via Florida till Bahamas. Eftersom vi skall till Bahamas fick vi lite bra tips och vi köpte en seglingspilot av dem. De skulle flyga tillbaka från St Martin och låta någon annan segla hem båten.

Skönsjungande gitarrister                                    Stilla morgnar i Salinas lagun


Coffin Island
Efter fyra härliga dygn i Salina Bay tuffade vi iväg mot Isla Caja de Muertos (Coffin Island) några timmar därifrån och det var så stilla att vi vågade låta dingen hänga i vattnet efter Bijou.
Sägnen säger att det var en portugisisk sjörövare som förälskade sig i en dam från Curacao. Hon blev dödad strax efter deras bröllop och han begravde henne på denna ö för att kunna besöka henne ofta. Han lät balsamera henne och täcka kistan med en glasskiva.
På västsidan av Coffin Island finns en skyddad ankringsplats och vi lät våra ankare sjunka ner i sanden och tog sedan dingen in för en promenad upp till fyren. Vi gick genom kaktusvegetation upp till den förfallna fyren med dess härliga utsikt. Det var en småregnig dag, men det var nästan skönt i värmen.

Vi angör Isla Caja de Muertos                               vandrar längs kaktusstigar


upp till den gamla fyren                                           och får belöning i form av härlig utsikt


Barracuda och tonfisk
Ofta försöker vi dryga ut matförrådet med färsk fisk och de här dagarna hade vi fiskelycka. Först fick vi upp en firre som vi identifierade som en barracuda, så den fick åka tillbaks i spat. Vi har visserligen tidigare fångat och ätit barracuda som smakat härligt, men samtidigt varnar man för att den kan vara farlig, dels genom att den i grumliga vatten kan attackera människor, men den största faran med barracudan sägs vara de matförgiftningar den ofta orsakat de som mumsat på dem.
Vi fick dock snart kompensation genom att en tonfisk fastnade på kroken och lät sig bli upphalad. Den blev till en härlig middag samma kväll med Marco och Béné som gäster.

En barracuda som åkte tillbaka i spat                samt en tonfisk i kotlettform


Ponce
Drygt en timmes gång från Coffin Island ligger nästa viktiga plats, Ponce. Detta är den södra regionens huvudstad, grundad 1692, och en stad med riktig stadsbebyggelse.
Vi såg med speciell förväntan fram mot att komma hit eftersom IKEA har ett varuhus här och vi drömde om att handla Kalles kaviar, knäckebröd, sill, ansjovis mm och introducera sill och potatis samt Janssons frestelse för våra franska kompisar.

Båthamnen ligger en bra bit utanför Downtown Ponce och med vår lokala telefon fick vi tag på en taxi som efter lite språkförbistringar körde oss till IKEA. Då vi skulle betala visade det sig att han inte hade någon växel – han visade upp sin plånbok som var helt tom! – och Roger fick springa in på IKEA för att växla. Han frågade var de sålde mat och blev oerhört besviken då de berättade att de i Puerto Rico inte hade mat i sitt sortiment.
Det blev att fortsätta med taxin till Walmart där man väl skulle hitta mat. Det visade sig att de hade mycket som vi behövde och hela taxigubbens bagage blev fyllt av alla små plastkassar vi fått maten i.

Mycket smått och gott från Walmart


Privattaxi
Taxichauffören sa till oss att vi kunde ringa honom när som helst och var som helst och efter tio minuter skulle han vara på plats. Så gjorde vi de dagar vi var i Ponce och han svek oss aldrig.
En dag åkte vi in till Downtown Ponce och betraktade alla statyer på lejon som verkar vara någon slags maskotdjur för staden. På det stora torget finns en fontän som det sägs att man inhandlat på Världsutställningen i New York 1939 och även en vacker kyrka som bjöd på svalka och ro.

Fyra lejon och en lejoninna i Ponce                    samt en brandsoldat


Lejonfontänen i Ponce                                               och lite stadsmiljö


Boqueron - staden där det händer
Efter ett par nätter vid Gilligan´s Island för ankare för att invänta rätt vindar seglade vi runt Puerto Rico´s sydvästra udde mot Boqueron. I vår reseguide beskrivs Boqueron som ett vattenhål för den långt större staden Mayaguez med dess universitet samt en turiststad i största allmänhet. Vi hade också läst att det här fanns möjlighet att lyssna på live latinomusik, vilket Roger såg fram emot som en av de stora attraktionerna i PR.
Vi hade ytterligare ett ärende att uträtta i Boqueron; vi hade upptäckt att GPS-pucken till vårt PC-baserade navigationssystem Open CPN inte var kompatibel med Windows 8 och vi hade försökt att hitta en ny sådan i alla tänkbara butiker med anknytning till elektronik, datorer eller skeppshandel ända sedan säsongens start, men utan framgång.
Sedan vi fick specialkort över Bahamas blev det ytterligare viktigt och vi tog en chans och beställde en ny GPS-puck från Amazon med leverans Poste Restante till Boqueron. Skulle detta fungera?
Vi skulle inte bli besvikna på någon av nämnda punkter. Boqueron är verkligen en turiststad, men på ett originellt och mysigt sätt. Vi fann en bar som gjorde utmärkta mojitos, en restaurang med god seafood, live latino music och sist men inte minst ett paket på posten. Till yttermera visso gick det lätt att installera GPS-pucken på Open CPN.
Vi stötte också på Puerto Ricos sjöraggare som istället för gamla amerikanare använde sig av moderna jetskis.

Barhäng med Marco                                                  Live latino music!!


Elis och Roger praktiserar sina salsasteg           Jetskiraggarna drar iväg


Mayaguez - ett trist ställe
Det var nu dags att lämna PR för att segla ca 24 timmar över det beryktade Mona Passage till Samana, Dominikanska Republiken. Tyvärr är Boqueron inte en utklareringshamn, vilket innebar att vi var tvungna att gå till Mayaguez för att checka ut.
Mayaguez var snäppet värre tråkigt än vad vår guidebok beskrivit. Vi låg på svaj i en stor bukt som var en industrihamn, men det var helt dött; inga fartyg, inga människor. Det var bara vi och några andra segelbåtar som också varit tvungna att ta sig hit för att checka ut. Dessutom regnade det hela tiden, vilket det ofta gör på västsidan av PR.
Vi tog dingen in till en dingebrygga och försökte hitta någon att fråga efter telefonnummer till taxi. Efter en kortare promenad hittade vi några farbröder som just satt sig ner för att dricka drinkar. De hade en säck med is, jos och rom i stora lass.
Marco frågade lite försynt om de visste hur man kunde få tag på en taxi eller någon annan som kunde köra oss till Immigration och efter en stund förstod vi att två av gubbarna skulle följa med oss i deras bil. Den ene körde bilen och den andre satte sig i bagageutrymmet och var tolk.
De tog oss till Immigration, väntade medan vi fick våra papper klara och körde oss sedan tillbaka.

- Vad kostar detta, frågade vi.
- Det kostar ingenting, sa tolken.

Då gav vi dem mycket mer än vad som var rimligt. Man blir ju så positivt påverkad av all denna vänlighet. Eller var de så beräknande? Nej, vi tror inte det.

Vi hade höga förväntningar på Puerto Rico men de har verkligen infriats och mer därtill. Vi återkommer säkert hit.
Nästa morgon seglade vi mot Dominikanska Republiken, fick en härlig seglats och fick uppleva Mona Passage från dess allra trevligaste sida. Just nu ligger vi på nytt i marina och lever den typen av liv. Men vi tröstar oss med att det är bra för våra batterier med landström. Och det är skönt med Air Conditioning i båten!

Hur har det då gått med vår teori om det totala antalet fel på båten? Jodå, teorin verkar fungera. Vår VHF-högtalare i sittbrunn slutade ju fungera för länge sedan och istället för att laga den använder vi vår hand-VHF. Nu har den också gått sönder, men för att antalet fel skall vara konstant har kättingräknaren till ankarspelet börjat fungera. Fina grejer! Det verkar vara ett självreglerande system.

Vår färd längs södra Puerto Rico

Bequia - Spanish Virgin Islands 16/1 - 20/2 2016

Lång dags segling mot kväll
Vi skulle segla från Bequia norrut mot Martinique och tänkte ta det i två etapper. Vi hade ingen större lust att gå in på södra St Lucia utan gick istället direkt till Rodney Bay på norra ändan av ön.

Klockan 06.00 tuffade vi ut ur Admiralty Bay för en förhoppningsvis fin bidevindssegling, och det blev det! Förutom lite motorgång bakom St Vincent och St Lucia.
Då vi skulle ta ner förseglet för att motorsegla var det plötsligt tvärstopp i furlexrullen. Vi kunde alltså inte rulla in focken utan blev tvungna att rulla ut den helt och ta ner seglet. Rackarns! Det berodde väl på att furlexlinan var torr och la sig i knip, trodde vi.
Då vi kom fram fick Roger demontera furlexrullen och trassla tillbaka linan och vi kunde hissa focken igen.

En annan anledning till att vi ville gå till Rodney Bay var att man där kan tanka diesel tax-free om man har checkat ut från St Lucia. Och vi hade ganska tomma tankar. Visserligen måste man då både checka in och ut ”i onödan”, vilket kostar några hundra kronor, men det skulle visa sig vara en god affär då dieselpriset var ca 6,50 kr/l. ”Cheapest in the Carribean”, skröt killen på macken och det kanske det var. Vi tankade över 300 l.
(Vi vet nu att man kan tanka diesel i Puerto Rico för under fem kr/l).

Roger uppe i masten och fixar                              Nya regnskydd för säsongen


Bunkring på Martinique
Le Marin på Martinique är (tillsammans med St Martin) det bästa stället att handla mat och dryck och det finns ett enormt utbud av utrustning för båtar. Vi gick dit för att fylla Bijou med alla bulkvaror vi skulle behöva för drygt ett kvartal. Det blev mycket kaffe, öl, toapapper, hushållspapper, ris, vin, goda ostar mm. mm.
Vi ägnade nästan tre dagar åt att shoppa men Bijou svalde alltihop. Efter all denna shopping gick vi ut och la oss i St Anne på samma ö för att pusta ut några dagar.

Massör gör sitt jobb i St Anne                               Äntligen fransk baguette!


Nattsegling till Ils des Saintes
Eftersom målet för säsongen var Puerto Rico, Dominikanska Republiken och Bahamas tänkte vi inte lägga någon större tid på Antillerna som vi ju cruisat både upp och ner förra säsongen. Vi plockade nu istället russinen ur den karibiska kakan och gick till våra favoritställen. Nästa sådant ställe var Ils des Saintes, en vacker och mysig ö i södra Guadaloupe. Eftersom avståndet dit är ca 110 M fick det bli en nattsegling; vi gav oss iväg vid 17-tiden och kom fram på morgonen.
Det blev en ganska hård segling med runt 12 m/s hela tiden samt hög sjö som rullade in snett bakifrån. Dessutom fick vi flera squalls över oss vilket ökade vinden till kulingstyrka. Den värsta squallen fick vi på morgonkulan mellan Dominica och Ils des Saints och Roger väcktes av Elisabeth som gjorde det väldigt tydligt att något måste göras. ”Vilket perfekt tillfälle att testa vårt nya tredje rev”, tyckte Roger och så blev det. Efter lite meck fick vi det på plats och seglingen blev nu behaglig igen.
Efter någon timma var det så dags att förbereda oss för att lägga till och vad händer då när vi ska ta in förseglet, tror ni? Det låser sig igen! Merde! Ja, vi visste ju hur man skulle göra nu – ut med hela seglet och ner med det. Trötta som vi var förankrade vi det inte tillräckligt bra på fördäck utan det blåste i sjön. Förbannat också! Vår nya fina fock fick några små, blå strimmor av bottenfärg på sig. Men vad gör det om hundra år?

Det blev till att demontera furlexrullen igen, men nu när det blivit mer eller mindre rutin varje kväll går det ju undan. Vi bestämde nu att byta kontrollinan till furlexen så snart vi kunde köpa en sådan.
En båt med svensk flagg kom in och det visade sig vara Sundance med Agneta och George som vi träffat flera gånger tidigare. Vi tog en sundowner i vår båt och stämde av vad som hänt sedan sist.

Lunch på bättre restaurang i les Saintes            En pelikan ser ut sitt byte


Dykning vid Pigeon Island
Vi hade läst att det finns riktigt bra dykning vid Pigeon Island på västra Guadaloupe och bestämde oss för att stanna till här för lite dykning. Detta är ett undervattensreservat till Jaques Cousteaus ära. Han anses ju vara pappa till dykning och utforskning av undervattensmiljöer. Man har t.o.m. ställt en byst av honom på 12 m djup bland korallerna.
Efter en rullig natt på en ganska oskyddad ankarplats lastade vi våra dykutrustningar i dingen (puh!) och begav oss till dykplatsen. I ett 45 minuter långt dyk simmade vi runt en av öarna och fick se ett vackert korallandskap med många färgrika fiskar samt en och annan barracuda. Tyvärr lyckades vi inte finna Cousteaus byst. Sen gällde det att ta oss upp i dingen igen!
Trötta men lyckliga kom vi så småningom tillbaka till Bijou och gav oss genast iväg till Deshais där vi skulle checka ut ur Guadaloupe.

Idyllisk by vid Pigeon Island                                  Härliga koraller vid Pigeon Island

De dykande tu


Avfärd till British Virgin Islands
Idag klev vi upp till väckarklocka för att hinna 204 sjömil på två dagar och en natt. Det blev en fin slörsegling hela vägen med vindar mellan 6-11 m/s. Ett par squalls var allt som störde friden.
Telefonen plingade till ett antal gånger: Välkommen till Monserrat, Välkommen till St Kitts och Nevis, Välkommen till St.Eustatia, Välkommen till Saba vartefter vi passerade söder om alla öarna. Alla är ju vulkanöar, men Monserrat är lite speciell då den fortfarande är aktiv.
Huvudstaden Philipsburg begravdes i aska 1997, men då byggde man snabbt en ny stad lite längre därifrån! Senaste stora utbrottet var faktiskt 2010 och vi kände svaveldoften på långt håll.
Oron för fiskenät i propellern finns alltid på natten så vi gick en bra bit ifrån öarna. Vi avlöste varandra var tredje timma och sömnen blev god.
Väl framme vid Spanish Town på Virgin Gorda bjöds vi på middag av Pegase Rider; våra franska vänner Marco och Béné; som vi skall kompissegla med ett bra tag framöver och vi hade naturligtvis mycket att prata om.

Pegase Rider                                                                Marco och Béné kommer med dingen

Montserrat med sin aktiva vulkan


Lite fix med båtarna
Pegase Rider behövde laga sitt storsegel så vi gick upp och la oss i Gorda Sound några dagar medan de gick in till Nanny Cay´s Marina. Vi skulle fixa lite med vår båt också, bland annat sätta på plats den nya furlexlinan som vi införskaffat i Spanish Town samt byta några travare till storseglet.
Den andra kvällen vände vinden mot syd och vi la ut ett ankare i aktern också för att undvika rull. Det fungerade utmärkt och nattsömnen blev utmärkt, till skillnad från den vaka de övriga båtarna förmodligen fick utstå tvärs sjön.

Trellis Bay är lite bohemiskt och omtalat för sina ”fullmoonparties”. Bl.a. gör man stora eldar i konstnärligt tillverkade brashållare som står i strandkanten. Tyvärr var det inte fullmåne då vi var där.

 

Elisabeth sträcker ut sig i Gorda Sound             Brashållare i vattnet vid Trellis Bay

Installation vid Trellis Bay


Summan av alla ….
Det finns ett gammalt talesätt som säger att summan av alla laster är konstant, men vi har myntat ett nytt: Summan av alla fel på båten är konstant! Vi har konstaterat att så fort ett fel blivit åtgärdat så uppstår automatiskt ett nytt, eftersom summan alltid tycks vara konstant. Det har nu gått så långt att vi försöker lura systemet genom att strunta i att laga ett fel om det inte är allvarligt. Man vet ju inte hur allvarligt nästa fel kan vara…
Nu när furlexlinan och travarna var bytta började genast sötvattenpumpen att krångla. Den stängde inte riktigt av sig utan höll på att småbrumma. Roger grävde sig ner till pumpregionerna och tyckte sig kunna se ett litet läckage från pumpen. Ok, det var väl bara att demontera den och täta läckorna då. Pumpen blev tätad men det hjälpte föga – samma brummande.
Jaha, det kanske var lufttrycket i ackumulatortanken som var för lågt? Vi provade att fylla med cykelpumpen, men vi släppte nog ut mer luft än vi fick in. Fanns det kanske någon av våra grannar som hade en pump med tryckmätare på. Roger åkte bort till Unicorn med Håkan och Anna-Karin som vi pratat med tidigare samma dag, men de hade endast en exakt likadan pump som vi.
Men kanske den andra svenska båten i viken hade något? Det visade sig att S/Y Shiva med Rune och Marita var en fullträff! Rune hade jobbat som konstruktör av bland annat pumpar och hade haft en ingenjörsfirma. Han hade naturligtvis en riktig pump med manometer och kunde dessutom ge lite goda råd om tänkbar felorsak. Han erbjöd sig till och med att komma med och hjälpa till, vilket Roger naturligtvis var för stolt för att acceptera.
Felet visade sig vara att pumpens backventil var otät, vilket den måste kompensera genom att pumpa lite hela tiden. Roger lyckades täta backventilen och pumpa rätt tryck i ackumulatortanken och plötsligt fungerade pumpen igen! Vilken lycka. Men efter någon timma trädde lagen om summan av alla fel in igen och pumpen hade nu helt slutat att fungera.
Roger demonterade pumpen och mätte upp tryckströmbrytaren som det visade sig hade gett upp. Den blev väl helt chockerad av att mottrycket från ackumulatortanken blivit normalt och säckade därför ihop. Jaha, då var det dags för oss också att åka in till Nanny Cay´s Marina för att uppsöka den välsorterad Budget Marine där vi förmodligen kunde hitta en tryckbrytare eller i värsta fall (eller bästa fall) en ny pump.

Nanny Cay´s Marina var ett riktigt guldkorn med allt man kan tänka sig att en hungrande och törstande sjöman kan behöva; fantastiska bekvämlighetsutrymmen (toa och dusch), gratis landström till AC´n (eftersom de glömde läsa av mätarställningen då vi kom), en mack, ett snabbköp där det fanns Planter´s jordnötter, fantastiska shipchandlern Budget Marine samt restauranger och barer. Dessutom hade de en badstrand om man var sugen på ett dopp.
Vi stannade dock bara en natt eftersom vi var på gång till Spanish Virgin Islands där vi på nytt skulle sammanstråla med Marco och Béné på Pegase Rider.

Hur gick det då med pumpen? Jodå, vi hittade en ny som nu sitter på plats och gör ett bra jobb. Och vad blev nästa fel, då? Den manuella saltvattenpumpen började läcka ymnigt och är nu ersatt av den manuella sötvattenpumpen som vi ju inte behöver nu, när vi har en så bra elektrisk sötvattenpump.

Hus med egen båtplats vid Nanny Cay´s Marina samt tillhörande beach


Spanish Virgin Islands
Spanish Virgin Islands tillhör Puerto Rico som i sin tur är amerikanskt territorium. Hit kan man inte komma hur som helst utan det krävs visum alternativt Esta-godkännande. Eftersom vi sedan förra säsongen har ett giltigt Esta dokument och då rest från BVI med färja till USVI för att få en stämpel i våra pass behövde vi inte göra detta igen.
”Det är bara att gå direkt till Puerto Rico” sa Roger. Vi behöver inte ens fråga någon. Sagt och gjort! Vi påbörjade vår segling från BVI direkt till Culebra och fick en fantastisk segling med stagsegelsättning i hög fart. Vi la till i Ensenada Honda och begav oss genast till flygplatsen för att checka in.
Där mötte vi passpolisen, Senor Encarnation som direkt ställde frågan:
Har ni giltigt Visa? Nej – sa vi.
Har ni Esta? Jajamen sa Roger, och vi gjorde proceduren förra året så vi är klara.
Det gäller i tre månader, sa Senor Encarnation – man måste göra samma procedur igen. Är ni medvetna om att ni är här illegalt?!? Ni får två dagar på er att lämna landet, sa han med antydan till glimt i ögat. Vi passade på att turista lite och invänta lämpligt väder för reträtten.

Den berömda Flamenco Bay på Culebra           Kokosnötklättrare


Tillbaks till BVI
Seglingen tillbaka till BVI blev som väl var en höjdare! Först såg vi tre valar, lika stora som båten, som lekte och sprutade vatten. Sen plötsligt började det spinna i rullen därbak – en 4 kgs Mahi-mahi på kroken. Inne i hamnen simmade sköldpaddor och en delfinmamma med sin unge. Vilket fantastiskt djurliv vi får uppleva!

Roger avlägsnar huvudet och Elisabeth filéar vår nyfångade mahi-mahi

Kryssningsfartyg vid Charlotte Amalie, St Thomas och juvelerarbutiker för passagerarna

Sail Rock på väg tillbaka till Culebra


Åter på Culebra
Fem dagar senare, efter mycket seglande, klev vi på nytt in på Senor Encarnation´s tjänsterum och fick alla stämplar och tillstånd som behövdes. Marco och Bené hade storsint väntat på oss.
Vi gick ut till den lilla ön Culebrita där bergen hade format pölar ”jacuzzis” där det var skönt med ett dopp medan vågorna sprutade in.

Ankring på Culebrita                                                där det fanns mängder med eremitkräftor

Naturens egna jacuzzis på Culebrita                   där vi tog ett svalkande dopp


Vieques var nästa ö på färden och här kändes det väldigt laid-back. Vi hade läst om vilda hästar på stränderna, men de hade numera även flyttat in till den lilla byn Esperanza där de anpassat sig till gällande trafikregler.

Vildhäst väntar på sin tur vid övergångsstället

 

Just nu befinner vi oss i en marina på Puerto Ricos sydöstra kust med avsikt att hyra bil och se oss omkring. Mer om detta i nästa brev.