Adventures with Bijou: Santa Marta - San Blas 17

Proviantering inför nästa leg
Nu behövde vi proviantera för ca två veckor eftersom det inte finns någonting att köpa i San Blas. Så det blev fulla vagnar med mat och dryck på supermarketen inne i Santa Marta.
Kvällen före nästa start var det prisutdelning för Leg 1 samt middag med vacker dansuppvisning. Åke blev uppbjuden och roade sig på dansgolvet. Hela ARC-flottan var där och smörjde kråset.

Serious shopping

Förstapristagarna poserar villigt

Dansuppvisning på avskedsmiddagen i Santa Marta

Lite mer utmanande danser

Åke buggar med uppvisningstjejen

Leg 2 till San Blas
Starten till San Blas – 280 M – skedde i lugnt och fint väder, men det blåste strax upp så vi seglade med två rev i storen och lite inrullad fock. Vi gick rätt västerut då man varnat för att gå för nära utloppet till en stor flod. Fastän vi passerade 20M utanför var vattnet helt brunt.
Vi vek därefter av mer söderut och satte vårt hemliga vapen - stagsegelsättning. Vi fortsatte så hela vägen och drog märkbart ifrån alla andra båtar. Vi vann ben nr 2 i vår klass och totalt denna gången också!
Vi kom fram då det var mörkt och det var lite läskigt att gå in bland reven i mörkret. Vi fick dessutom ett kraftigt åskväder över oss, men vi litade fullt på vårt navigationsprogram Open CPN tillsammans med radarn och fick lagt ankare i en lagun.
En varm kopp te med rom fick ner adrenalinet så vi kunde sova.

Starten på Leg 2 - Santa Marta - San Blas

Palmklädda sandöar i San Blas
Då vi vaknade befann vi oss bland palmklädda öar, varav vissa var bebodda. Totalt finns här ca 340 små öar. Här bor Kuna Yalafolket i primitiva hyddor. Man bor kanske 2-3 familjer på varje ö och lever på fiske och kokosnötter.
Man får absolut inte plocka några kokosnötter då de ägs av de som bor på ön. Deras bästa inkomstkälla är dock det vackra hantverket, tyger broderade i en slags lappteknik. Varje ”mola” är unik och föreställer ofta abstrakta former av fåglar, fiskar eller annat marint tema. De kommer ofta ut med kanoter och vill sälja eller hänger upp på sträck runt sina hyddor.
San Blas tillhör Panama, men styrs autonomt av sin egen folkvalda kongress. Det är kvinnorna som sköter pengarna och mannen flyttar in hos kvinnans familj. De får inte lov att gifta sig med någon utanför Kunafolket, därför finns här ett visst inslag av albinos; vi såg faktiskt en.

Efterlängtat morgondopp i San Blas

Sandöar med hyddor och många palmer

Flerfamiljsboende på en av de många öarna

Kunaindianer i kanoter försöker sälja sina molas

Kvinnan skapar en mola

Man klär sig traditionellt

Resorts
På ögruppen ChiChiMe har man lite resortliknande småhus och det kom turister med båtar från fastlandet. Det blir en väldig kontrast mot locals som bor i sina bambuhyddor med jordgolv. Vi är glada att vi kommit hit nu och inte om 10 år, då det säkert är mer turistifierat här.
För att checka in skall man ta sig till Porvenir som är en ö bestående av i princip en landningsbana samt ett hotell. Där fanns våra yellow shirts på plats och hjälpte oss med inklarering.

Landningsbanan på Porvenir

...samt hotellet

Det blev en öl tillsammans med ARC-gänget

Marknadspriset på pilsner
På många av öarna har man en liten bar där man kan få sig en öl och lite kontakt med folket. Det är spanska som funkar bäst, men i brist på ordförråd får man ta till händer och fötter.
Standardpriset för en pilsner är 1,5 USD - ca 13 kr - men på en bar var man lite mer flexibel. Vi bad att få tre öl och ett glas vitt vin.
"10 USD", sa bartendern, en mindre korpulent man av Kunaursprung.
”Intressant”, konstaterade vi då vi intog våra drycker.
”Undrar vad ett glas vin kostar?” För att lösa denna ekvation kände vi oss nödgade att beställa tre extra pilsner.
”Vad blir det”, frågade vi. ”Sju USD”, svarade mannen. Ridå.

Barhäng i San Blas

Fina sandstränder finns det gott om

En indiankvinna syr en fantasifull mola

Det blev några öar som vi landade vår dinge och gick runt på. Kameran säger nog mer än ord.

Portugisisk örlogsmanet - seglar själv ute till havs och är mycket giftig

Många vrak såg vi
Och har man inte bra navigationshjälpmedel kan det gå illa. Vi såg många vrak på reven. Vissa stannar i de här trakterna länge och man kan se många båtar med kraftiga renoveringsbehov.
Förutom de normala faror man finner här i form av sjökort som inte stämmer har vi fått en ny utmaning på båten. En av våra besättningsmän, Åke, har vanan att gå i sömnen och han brukar väcka oss mitt i natten med utrop som:
”Kan någon komma upp nu! Det ligger flera båtar alldeles för nära oss. Kom upp nu!”
Per, som är ansvarig för att Åke kom med som crew brukar då skynda sig upp för att skaka liv i honom och få honom i balans.

Större färja som gått på reven utanför Chichime

Båt i behov av lite upputsning

Snorkelstopp vid vrak
Vi gjorde ett litet snorkelstopp vid ett vrak från 1950 innan vi gick vidare till Morbedup. Denna ö blev vår favorit och vi fick fin kontakt med en familj som serverade oss en fantastisk lobstermåltid. Dom har fyra barn, 2 grisar, 2 hundar och ett antal hönor. Dessutom låg en stor bur i strandkanten där de förvarade sina lobsters och conchsnäckor.