söndag 3 juni 2018

Sällskapsöarna - maj 2018

Den sista delen av Franska Polynesien - Sållskapsöarna
Sällskapsöarna utgörs av den västra delen av Franska Polynesien och består av ett knappt tiotal öar med Tahiti i öster och Maupiti i väster. Vid sidan av Tahiti är kanske Bora-Bora och Moorea de mest kända öarna här.
Gemensamt för Sällskapsöarna är att de är medelgamla, dvs de är tillräckligt gamla för att dess vulkanberg skall ha blivit omslutna av korallrev men inte så gamla att vulkanbergen i mitten vittrat sönder och bildat atoller. Det är fantastiskt speciellt att gå in i en öppning i korallrevet för att därefter kunna segla runt den centrala delen av ön i skydd från revet. Härlig segling med sjölä på samma vis som vi upplevde på Exumas i Bahamas.
Vi hade nu kommit till Papeete som är huvudorten på Tahiti och här skulle vi ligga i den nya Papeete Marina med toaletter, dusch, landström, färskvatten vid bryggan och allt vi varit utan sedan Panama City ca tre månader tidigare. Lyxigt! Vi såg dessutom fram emot att kunna åka till en gigantisk Carrefourbutik med varor vi längtat efter länge såsom Comtéost och goda franska viner.
Vi skulle proviantera för tre veckor och blev inte besvikna på urvalet. Vi gick vilt fram bland hyllorna med var sin kundvagn och lyckades fylla båda till brädden. Notan var den största vi någonsin tidigare sett från matinköp!
Vi hade dessutom avtalat tid med en firma som skulle laga vår watermaker. Efter att ha haft flera mailkonversationer med tillverkarens (Spectra Watermakers) tekniska support var diagnosen att motorn till watermakerns feed pump gick varm och därför tappade i kapacitet efter några timmars produktion. Denna motor skulle således bytas eller lagas. Reparatören monterade loss hela pumpen och tog den med sig. Han meddelade sedan att han lämnat den till en elektrisk firma för översyn. Ett par dagar senare kom han och satte tillbaka den renoverade pumpen. Borstarna och några andra delar var bytta. Vi provade watermakern som gav ifrån sig ett metalliskt missljud och därefter blev helt tyst. Vi hade alltså gått från en icke helt ok fungerande watermaker till en helt död sådan. Det framgick att de inte använt originaldelar vid renoveringen.
Eftersom vi skulle lämna Tahiti dagen efter uttryckte jag min starka önskan att han skulle laga motorn under kvällen och komma tillbaka, men det stämde inte överens med hans planer för kvällen. Så vi fyllde våra vattentankar och gav oss iväg nästa morgon med restriktioner på färskvattenförbrukningen ombord. Vi letade dessutom fram vår water collector som vi använt dagligen under seglingen i Amazonas några år tidigare.
Efter några dagar fick vi per mail en faktura på reparationen. Vi var inte imponerade av deras arbete och förklarade att vi istället hade ett krav på dem eftersom vi nu skulle bli tvungna att köpa en helt ny feed pump. Vi hörde aldrig av dem efter detta.
Papeete var en stad med högt tempo, mycket biltrafik och folk som skyndade fram. Vi brydde oss inte om att göra någon rundtur på Tahiti eftersom ön var alldeles för exploaterad för att vi skulle bli sugna på det. Vi besökte dock den stora marknadsplatsen där man kan köpa allt från grönsaker och frukt till souvenirer och smycken. Svarta pärlor är den stora grejen i Franska Polynesien och såväl Elisabeth som Roger fick en släng av dessa. ARC-en arrangerade en kväll en mottagning hos borgmästaren med drinkar och snacks samt traditionell dansuppvisning.

Marknaden i Papeete


Fotografering vid mottagning hos borgmästaren


Fokus ger resultat
Det är märkligt vilka resultat man kan uppnå om man verkligen fokuserar. Vi var naturligtvis lite oroliga för hur vi skulle klara oss utan watermaker. Skulle vi behöva hämta färskvatten vid bryggorna med 20-liters dunkar? Var kunde vi köpa sådana dunkar? Kunde man kanske lägga till vid någon kaj där vatten fanns som var drickbart?
Nu ändrade vi vårt förbrukningsmönster så att vi använder färskvatten endast till att dricka, till kaffekokning, sköljning av glas och rostfritt vid diskning, tandborstning samt i undantagsfall en sköljning vid hårtvätt. Till allt övrigt använder vi vår saltvattenpump eller havet. Vi tar också tillvara regnvatten då vi ligger still.
Tidigare brukade en tank på 180 liter (vi har två) räcka fem till sex dagar för oss två. Vi har nu varit utan watermaker en månad och vi kan knappt se på mätaren att det fattas något i den ena tanken. Den andra är helt full. Vi hade lite hjälp häromdagen då det kom ett riktigt skyfall, men huvudsakligen är det vår förbrukning som drastiskt minskat. Slutsatsen är att det inte alls är ett måste med watermaker, även om det är väldigt bekvämt. Har man gäster ombord kanske det blir svårt att tillämpa dessa hårda regler.

Mot Huahine
Vi fick ett tips från våra vänner Ulla och Pelle på s/y Loupan att vi borde besöka ön Huahine; detta är deras favorit bland Sällskapsöarna. Det skulle bli ett avstånd lämpligt för en nattsegling och vi passade på att lägga oss för ankar några timmar före avfärd på Moorea. Vi hade egentligen velat stannat längre på Moorea men förseningen orsakad av våra watermakerproblem gjorde att vi fick öka takten.
Vi fick en härlig översegling till Huahine och hade besök av ett stort stim delfiner.

Ett fiskande par på Moorea


Lekfulla delfiner följer oss på vägen


Rundtur på Huahine
Vi kom fram på morgonen och fick till slut fast ankaret efter några försök. En äldre fransk gentleman i en annan segelbåt guidade oss till ankarplatsen med tydligt kroppsspråk. Vi förstod senare att han inte var så mycket gentleman eftersom han skrek på sin stackars hustru oavbrutet. Han var förmodligen en ”grumpy old man”.
Vi hade stora ambitioner med denna ö och ordnade med en guide som transporterade oss runt Huahine dagen därpå. Vår guide heter Roman och är en kille född i Nice som under sin militärtjänstgöring i Franska Polynesien mötte sin kärlek på Huahine. Han är väldigt intresserad både av öns historia och dess tillgångar i form av djur och natur. Han hade ett speciellt intresse för dess medicinalväxter och undanhöll inga hemligheter.
Hans svärmor var en berömd medicinkvinna och Roman tog det som sin uppgift att skriftligt dokumentera alla fakta runt medicinalväxterna.

Vår guide Roman och Elisabeth



Huahine är, liksom de flesta vulkanöar vi sett, grönt och frodigt och det växer alla tänkbara frukter vilt. Här skall ingen behöva svälta, eller som Roman sa: If you have feet you can eat.

Huahine är frodigt, storslaget och vackert


Vi fick se blåögda ålar som håller till i en speciell å och som återvänder dit varje säsong. Dessa ålar betraktas av locals som heliga och får inte ätas.
Besök på en pärlodling för black pearls stod också på programmet liksom vaniljodling och fiskfällor anno dazumal. Idén med fiskfällorna bygger på att fisken kommer in med högvattnet och fastnar på tillbakavägen i de sinnrika labyrinter byggda av stenar som träder i funktion vid lågvatten. Dessa fällor är flera hundra år gamla men fortfarande i bruk.
Vi besökte också en Marae, dvs en offerplats där man offrade människor till gudarna för att få krigslycka. Vi var väldigt nöjda med guidningen och uppskattade verkligen Huahines vackra och ibland dramatiska natur.

Befolkningen fiskade mha fiskfällor


Heliga blåögda ålar, minsann


Vacker plats för pärlodling


Vanilj odlar man också


Vid denna Marae offrades människor i utbyte mot krigslycka



Tillbaka på den lilla yachtklubben åt vi en lunch som sköljdes ner med den lokala ölen. Man kan förvänta sig en hel del regn och det svalkar gott mot det varma och fuktiga klimatet. Vi monterade upp vår water collector och fick påfyllning i vattentanken.

Magnifik regnbåge efter skuren


Korrupta politiker
Vi förvånades över att denna lilla ö har en supermarket som är gigantisk. Hur man kan ha underlag för ett sådant stort sortiment är svårt att förstå. Supermarketen ägs av öns borgmästare och han hade tydligen beviljat sig själv tillstånd för verksamheten.
Det var val under den period vi besökte Huahine och vår guide Roman berättade att den nuvarande borgmästaren delade ut paket med frusen kyckling till alla mot att de röstade på honom.
Nästa ö som skulle besökas var Raiatea och vi motorseglade dit. Huvudattraktionen där är att ankra längst in i en vik som heter Baie Faaroa och sedan ta dingen in i en liten flod som ringlar sig inåt landet. Det var grönt och lummigt och vi fick känslan av Indian River på Dominica.

En tur med dingen


in i den lummiga floden





En välskött botanisk trädgård
Långt in i flodens vindlingar kom vi fram till en liten botanisk trädgård där vi välkomnades av mannen som ägde och förvaltade odlingarna. Han visade oss stolt runt bland sina växter och vi såg aubergin, banan, ingefära, pinoccioblomma och mycket annat.

Så här växer aubergin


och pinoccioblomma


Mannen som förvaltar trädgården


Storbladiga växter av oklart slag


Vackra Tahaa
Nästa morgon seglade vi till den norra grannön Tahaa där vi gick in genom det östra passet och ankrade upp innanför reven på 3-4 m djup. Vattnet är så klart att det känns som om man står på grund.
Vi tog dingen till en liten sandö – Motu Mahea - med palmer som var tillrättalagd (ön alltså) för turister med behov av att ligga på en solstol och sluka böcker. Den stora faran på ön verkar vara fallande kokosnötter och det varnar man också för.

Varning för fallande kokosnötter


från höööga palmer


Driftsnorkling i passet genom korallrevet
I passet in till Tahaa finns mycket koraller och vi försökte driftsnorkla där med dingen i ett rep efter oss. Men strömmen tog oss ut mitt i passagen och vi flyttade oss istället längre in vid land. Vackra koraller, fina fiskar samt en manta blev attraktionen där.
På norra sidan av Tahaa finns en berömd coral garden och vi seglade upp dit innanför reven följande dag. Vi ankrade upp otäckt nära reven bakom oss och bad en stilla bön om bra ankarfäste.
Vi snorklade i denna coral garden som var rik på koraller och korallfiskar men tyckte att vattnet var besvärande grunt. Man fick dra in magen för att inte skrapa emot korallerna. Efteråt förstod vi att det hade varit bättre att snorkla vid högvatten istället för vid lågvatten som vi gjorde.

Upptäckter i coral garden på norra Tahaa








Närgångna båtar på ankringsplatsen
En stor katamaran med tysk flagg ankrade upp bredvid oss och kom vänligt fram med dingen och frågade om det var ok. Vi hade synpunkter på hur nära de låg med tanke på att de inte hade kätting till ankaret utan bara lina. De flyttade då på sig utan några hard feelings. Det skulle senare visa sig att vi träffade på dessa trevliga människor på varje ny plats vi kom till. De hade uppenbarligen samma tempo och resplan som vi.
En stund senare kom en gigantisk charterkatamaran och upptäckte platsen bredvid/bakom oss och ankrade upp. Roger försökte göra dem uppmärksamma på det olämpliga i deras valda ankarplats, men utan framgång. Det blev en nervös natt men allt gick bra. Problem kan uppstå om det blir vindstilla, för då börjar båtarna röra sig okontrollerat och då behövs stora säkerhetsavstånd.

Den kanske mest berömda och mytomspunna ön bland Sällskapsöarna är Bora-Bora. Det sägs att hela befolkningen där är verksamma inom turistnäringen. Efter att ha ankrat upp innanför reven på 28 m djup, med hela vår hundra meter långa kätting ute (alla bojar var upptagna), dingade vi in till yachtklubben som var ett trevligt ställe med bar, restaurang och ok wifi. Vi ordnade med hyrbil för dagen därpå och tog en pilsner tillsammans med de andra ARC-båtarna.

Vi närmar oss Bora-Bora


Vi ankrade upp innanför reven


och tog dingen in till Bora-Bora Yachtklubb


Lokalt tillverkade pareos
På vår biltur runt ön besökte vi en liten lokal tillverkning av pareos – växtfärgade tygstycken att svepa om sig på väg till och från stranden. Elisabeth hittade en som föll henne i smaken.

Färggranna pareos


Växtfärgning med mönstermallar


Rester från andra världskriget
Nästa stopp blev för att gå en stig till de amerikanska kanoner som är kvar sedan andra världskriget då Bora-Bora var en viktig militärbas för USA.

Roger poserar vid en mastig kanon


Bora-Boras magnifika natur


Kändiskrogen Bloody Mary
Men det kanske viktigaste av allt var att besöka den berömda restaurangen ”Bloody Mary” och inta en lunch där. Vid ingången finns en lista över alla celebriteter som ätit här och vi kände igen många av namnen.
Mat och dryck var bra, priserna inte hutlösa och miljön spännande, så vi förstår restaurangens framgångssaga. Vi drack dock ingen av deras paraddrink Bloody Mary eftersom vi ju åt en lunch. Någon måtta får det vara!

Entrén till Bloody Mary


Den smakfulla matsalen


Man förväntades signera en dollarsedel och placera på en tavla


Många celebriteter har besökt denna restaurang


Undangömde resorts
Vi hade förväntat oss att det skulle ligga mängder av resorts runt ön, men det visade sig att resortsen var byggda på reven runt ön och i form av bungalowsgrupper. Det passar naturligtvis perfekt för superkändisar som vill vara ostörda och slippa bli fotograferade stup i kvarten.

Smakfullt utplacerade bungalows utgjorde resorts


Dags för start i nästa tävlingsben
En gemensam middag för ARC-båtarna hann vi med innan det var dags för Skipper´s briefing inför tävlingsbenet från Bora-Bora via Suwarrow (Cook Island) och Niue till Tonga, sträckor på ca 700+600+230 sjömil med några dygns vila på de två delmålen.

Mer om det i nästa inlägg!

torsdag 17 maj 2018

Vi har anlöpt Suwarrow

Efter fem dygn anlöpte vi äntligen Suwarrow. Det var en mycket besvärlig resa, framförallt pga täta åskoväder med kraftiga vindar och blixtar både på avstånd och runt omkring oss. Och som vanligt hände det mesta om natten. Det blev därför dåligt med sömn, men det har vi nu tagit igen. Suwarrov är en atoll i norra Cook Islands och det är obebott förutom för ett par som sköter om detta naturreservat. De bor här halva året och anlände faktiskt i morse med båt.
I övrigt är ön känd pga eremiten Tom Neale från Nya Zealand som bodde här 27 år och som levde sin dröm här. Han skrev en bok om detta liv som heter "An island to oneself".
Vi har legat här några dagar och lagat det som gått sönder under seglatsen hit och dessutom umgåtts mycket med de andra båtarna. Alla har haft det lika jobbigt och det har svetsat samman gruppen. Vi är nu rädda om och väldigt hjälpsamma mot varandra. En kille som heter Alex fridök på 21 m för oss och fixade till vår kätting som lagt sig runt ett korallhuvud. En skeppare på en av båtarna fick sin tand tillfälligt lagad av en annan skeppare som är tandläkare mm mm. Vi uppskattar nu till fullo att vara del av en större grupp då vi är helt "in the middle of nowhere".
Här är väldigt vackert och vi uppskattar att vi fick komma hit. Snorklingen är väldigt speciell och om man har tur kan man få se manta rays bli rengjorda av småfiskar i en så kallad "cleaning station". Det är fascinerande att se hur djuren också hjälper varandra på denna avlägsna plats.
Imorgon drar vi iväg till Niue, en sträcka på 540 sjömil, som vi hoppas klara på fyra dagar och tre nätter. Det är lovat halvvind med 8-10 m/s så det kommer att gå undan värre.
Hur har det då gått på första etappen? Jo, vi var faktiskt första båt att gå över mållinjen, tätt följd av en 51 fots katamaran och därefter av ytterligare fyra kattor. Därefter kom enskrovsbåtarna och vår systerbåt, en Sweden Yacht 45, kom in sju timmar efter oss.

lördag 12 maj 2018

Leg 5 - Bora-Bora - Tonga via Suwarow och Niue

Det femte benet är uppdelat på tre delsträckor; den första mellan Bora-Bora och atollen Suwarrow på knappt 700 sjömil. Väl där har vi chansen att vila ut max 72 timmar, varefter vi seglar till Niue som är ett självstyrande land med täta kopplingar till Nya Zealand. Detta ben är ca 600 sjömil och på nytt har man möjligheten att vila i max 72 timmar före sista benet som är ca 200 sjömil och går till Kungariket Tonga. Detta blir den sista tävlingsseglingen för oss i World ARC eftersom vi lämnar gruppen i Fiji.
Vi startade i förrgår, torsdag, och är nu inne på vårt tredje dygn och vi hoppas vara framme i Suwarow före mörkrets inbrott på måndag.
Det har börjat bra och vi ligger i skrivande stund längst fram i ledet. Det är dock hälften kvar av första delsträckan och vi hoppas vinna vår klass så småningom.
Meteorologerna lovade väldigt svaga vindar de två första dygnen, men de löftena kom genast på skam. Vi hade friska vindar första dygnet och andra dygnet bjöd på en kavalkad av squalls, dvs kraftiga regnoväder med tillhörande starka vindar. Igår eftermiddag hamnade vi mitt i ett squallområde och kunde komma ut först efter flera timmar.
Idag har vi blivit kompenserade med härlig segling i vindar omkring 5-6 m/s. Bijou gillar dessa förhållanden, liksom vi!

fredag 27 april 2018

Tuamoto

Mot atollerna i Tuamoto
De yngsta öarna i Stilla Havet, t.ex Marquesasöarna, är vulkanöar och är höga och väldigt bördiga. Nästa steg i vulkanöars utveckling är att det växer till korallrev runt öarna och man får en vulkanö omgiven av korallrev. Exempel på detta är Tahiti och Bora-Bora. Ytterligare nästa steg är att vulkanbergarterna vittrar sönder och då återstår endast korallrevet med en lagun inuti. Dessa kallas atoller och exempel på detta är Tuamoto-arkipelagen.

Dags att lämna underbara Ua Pou i Marquesas för att segla till just Tuamoto. Oftast finns det en passage in i atollen och väl därinne har man sjölä. Vindlä saknas dock men man kan som regel skydda sig mot de oftast rådande ostliga vindarna. Eftersom det är tidvatten kan man råka ut för starka strömmar i passagen om man inte kommer vid rätt tidpunkt, dvs vid slack. Slack är det strömlösa tillstånd som inträffar då tidvattnet vänder vid hög- eller lågvatten.
Vi hade ca 530 M att segla till atollen Kauehi och valde därför att gå på morgonen med planen att komma fram drygt tre dygn senare i dagsljus. Dessutom skulle vi försöka passa in lågvattenslacket vid 15-tiden. Vi visste inte exakt när slack skulle inträffa eftersom vårt navigationssystem endast anger tidvattendata för fyra av de ca 70 atollerna i Tuamoto. Försöker man interpolera med hjälp av dessa fyra blir man bara konfunderad; det verkar inte finnas några logiska samband.
Det blåste friska vindar då vi gav oss iväg och vi forsade fram i över åtta knop det första dygnet. Vi blev nästan lite oroliga för att komma fram för tidigt då det fortfarande skulle vara mörkt, men vi visste samtidigt att vinden skulle mojna framöver. Så blev också fallet och vi fick en fantastisk segling i lugna vatten med sann vind av ca 3,5-4 m/s och Bijou flög fram i över fem knop! Hon har bråttom, den damen.
De sista timmarna dog dock vinden helt och vi fick motorisera i riktning mot passagen.
”Hur var det nu med slack här då?”, undrade vi. Vi ropade upp en båt på insidan av atollen – Gone with the Wind från Sydney – men fick ingen riktig klarhet. Men samtidigt såg vi en annan båt som gick igenom passagen och vi tänkte att det skulle nog funka för oss också.
Vi fick 3,5 knops motström och Bijou kråmade sig fram genom passagen då vi körde på höga motorvarv.

Vi fick sällskap över natten av en fågel som behövde vila ut


Soluppgångarna är nattpassens belöning


Land i sikte! - Kauehi


Vi hittade slutligen Paradiset
Byn ligger åtta sjömil norrut och vi motoriserade längs en utprickad kurslinje. Då vi kom fram försökte vi lägga ankar och efter några försök fick vi slutligen fäste. Det kan vara lurigt att ankra i korallrika vatten.
Vi var enda båt där och vi såg inget liv från byn. Efter en liten dingetur promenerade vi på byns enda gata och hälsade på de vänliga bybor vi mötte.
”Bonjour, Madame, bonjour Monsieur”.
Detta är som sagt franskt territorium och det var franska missionärer som ”frälste” infödingarna på 1800-talet. Ett tecken på detta är den ståtliga kyrka som är det första byggnadsmonument man lägger märke till i byn.
Vi var dock mer intresserade av en annan byggnad, nämligen la Poste där man kan köpa skrapkort till ett slags wifi-baserat internet. Detta wifi-nät krävde änglars tålamod eftersom det var MYCKET LÅNGSAMT. Men vi kunde i alla fall hämta våra mail och kommunicera med barnen på What´s Up.

Vi har under många års segling trott oss ha hittat Paradiset många gånger, men nu kom vi faktiskt till det riktiga Paradiset. Tystnaden vi upplevde på vår ankringsplats var öronbedövande. Det var faktiskt helt tyst! Inget plask från sjön och ingen vind som lät! Vi stannade här tre nätter och bara njöt.

Den obligatoriska kyrkan ligger på första parkett i byn


Den var liten, men sparsamt och vackert utformad


Vyerna från byn mot lagunen var läckra


En dam tar sig fram på sin trehjuling


Barnen poserade villigt


Gärdsgårdar av kokosnötsskal


På Kauehis södra ankringsplats
Efter denna återhämtning gick vi ned till atollens södra sida, till en härlig ankringsplats vi blivit tipsad om av Gone with the Wind. Här var det gott om plats och fastän vi låg här fyra båtar fick vi full privacy.
Vi snorklade tillsammans med Liam på Gone with the Wind och betraktade fascinerat hur han jagade fisk med harpungevär. Han gick verkligen in för det men hade ingen fiskelycka denna gång. Liam lärde oss dock att svartfenade korallhajar är ofarliga och sådana fanns det gott om runtomkring.
På kvällen tog vi en sundowner i land tillsammans med Liam och Annie, det trevliga paret som varit ute i tretton år.

Ett övergivet hus på stranden


Snäckskal av den typ som ger black pearls


Fakarava - driftsnorklingens paradis
Är man i Tuamoto skall man inte missa atollen Fakarava. Den har två passager, en norrut och en söderut. Elisabeth hade läst på och ville gärna gå till den södra passagen, trots att det var längre och trots att byn ligger vid den norra passagen. Som oftast visade sig hennes val vara det riktiga. Vi gick in genom passagen och strax till höger låg flera ARC-båtar.
Detta är en av världens fem bästa divingspots. Huvudattraktionen är att driftdyka alternativt driftsnorkla genom södra passagen då tidvattnet är på väg in. Då solen stod högt tog vi dingen ut mitt i passet, hoppade i och band ett rep till dingen. Vi kunde nu majestätiskt driva genom passagen och bland de vackra korallformationerna se massor av korallfiskar samt ett femtiotal svartfenade korallhajar. Det var magiskt!

Små bungalows vid stranden på södra Fakarava


Driftsnorkling i passagen på södra Fakarava


De svartfenade korallhajarna kollade in oss


Stora stim av groupers


Ytterligare hajar


Ett nytt Paradis
Byn på södra ändan av ön var en gång huvudstad för hela Tuamoto men nu var den nästan övergiven. Det finns ett dykcenter/restaurang samt en slags enklare resort där man också kan bli serverad pizza. Men på båda ställena var man tvungen att boka flera dagar i förväg så att de kunde planera leverans av råvaror från byn på norra ändan av ön. Och det var båttransport som gällde; här fanns inga bilvägar. En av våra kompisbåtar hade ätit på pizzerian, men de hade varit tvungna att ta med egen lök.
Friska nordliga vindar utlovades och vi hittade en fin vik femton sjömil norrut i atollen med skydd för dessa vindar. Märkligt nog fick vi ligga ensamma här och vi njöt på nytt av naturupplevelsen. Ännu ett Paradis och vi tog dingen in till stranden och tog en liten promenad vid strandkanten. Det blåste 12-13 m/s och vi fick bekräftelse på vårt beslut då vi på VHF-en hörde att flera ARC-båtar hade det jobbigt på ankringsplatsen på södra sidan av Fakarava.
Nu behövde vi fylla på i skafferierna och seglade de ca femton sjömilen upp till byn Rotoava på norra sidan av atollen. Här är det riktigt civiliserat med matbutiker, restauranger, bar med wifi, dykshop, post, yachtservice mm. Vi provade på allt förutom dykning; efter vår driftsnorkling på södra delen av Fakarava kände vi att det inte skulle kunna gå att toppa.
Sortimentet i de två matbutikerna var helt ok och vi hittade bl.a mycket frysta köttvaror från Nya Zealand som vi sedan tidigare vet är av bästa kvalitet. Ölen i baren liksom de matiga crêpes, kallade galettes, vilka vi fick till lunch smakade utmärkt även om deras wifi i princip var obefintligt.
På kvällen lyxade vi till det och dingade in till restaurangen Rotoava Grill, då Roger fick sig en köttbit med pommes. Elisabeth valde fantasilöst en svärdfisk.

Vi möter Gone with the Wind under segling i Fakarava


Hus med brygga vid Fakaravas lagun


Konstnärligt utformad dörr till toalett


Den lilla baren med galettes och obefintligt wifi


Ytterligare en atoll - Toau
Vi ville uppleva en atoll till innan vi skulle segla till Tahiti och det fick bli Toau som ligger tre timmars segling väster om Fakarava. Denna atoll har två passager; den ena på sydöstra sidan och den andra på nordvästra. Vi gick in i den sydöstra passagen och motoriserade sedan fem sjömil upp till ett ankringsområde med både vind- och sjölä.
Det var helt obebott förutom tusentals krabbor som bodde i sanden eller träden. Elisabeth ville väldigt gärna att Roger skulle fånga några stycken till middag, men hon fick inget gensvar. De hade kraftiga klor; så kraftiga att de kan öppna kokosnötter med dem!
Inte en båt så långt ögat kunde se och vi fick på nytt revidera vår uppfattning om var det Verkliga Paradiset ligger. Här låg vi ensamma några dagar och gjorde utflykter in till stranden samt svalkade oss med bad i det kristallklara vattnet.

En coconut crab med starka klor


och en liten eremitkräfta


Även här patrullerade de svartfenade korallhajarna


Erosionen gör det kämpigt för vissa träd


Bijou ligger tryggt och väntar på oss


medan vi gör utflykt på stranden


Även här finns det övergivna hus


Roger öppnar en kokosnöt med ett hugg av machetan från Amazonas


och suger i sig av den söta drycken


Watermakern bråkar med oss
Vi har fått problem med vår watermaker och Roger har varit i kontakt med Teknisk support hos tillverkaren Spectra i Kalifornien. Roger får hela tiden små uppdrag för att de ska kunna komma på exakt vad som är fel. Till slut fick vi kontaktadressen till deras representant i Tahiti. Nu fick vi vara sparsamma med vattnet och använda oss av den watercollector som vi skaffade i Amazonas.
Efter några dagars nedvarvning ville vi gå till atollens nordvästra passage och då var vi tvungna att göra det på utsidan av den. Efter 4-5 timmars segling gick vi in i den lilla bassäng som är ankringsområdet och släppte ankaret. Vi låg bara några meter från korallområdet – ja, egentligen mitt i – och det var bara att snorkla direkt från båten.
På kvällen kom svarta moln österifrån och vi fick bråttom att rigga vår watercollector. Strax därefter kom ett kraftigt regn som fortsatte hela kvällen och fyllde halva vår stora vattentank. Tur ska man ha!
Vid denna lilla bassäng bor atollens enda två invånare och de driver en liten familjerestaurang som vi provade kvällen därpå. Vi fick en meny bestående av focaccia med sardiner, friterad fisk, poisson cru (nationalrätten) med ris, coconut crab och slutligen vitlöksgrillad lobster. Så fick Elisabeth sin krabba i alla fall!
Dryck fick vi själva ta med. Allting var MYCKET gott och det förväntade vi oss med tanke på det höga priset – ca 320 SEK/pers. Det är mycket pengar i den delen av världen och betydligt mer än de spottstyvrar de får för att leverera copra, dvs torkade skärvor av kokosnötter för oljetillverkning.

Vi fick nytta av vår watercollector igen


Fiskfälla med avslutande labyrint


Festligt uppdukat i familjerestaurangen


Grillad lobster insmord med vitlökssmör


Coconut crab 


Översegling till Tahiti
Tidigt nästa morgon – 06.00 – tog vi upp ankaret för att hinna de 220 sjömilen till Tahiti före mörkrets inbrott dagen därpå. Vi höll tummarna för att kättingen eller ankaret inte skulle sitta fast i korallhuvuden och efter lite krångel kom vi loss.
Vi fick stagsegla några timmar innan vinden tog slut och vi var tvungna att motorisera 24 timmar. Eftersom vi inte skulle hinna till marinan som stängde 16.00 (!) ankrade vi i en fin vik – Point Venus - och gick in dagen därpå.
Nu var vi i Tahiti!