Sunday 3 June 2018

Sällskapsöarna - maj 2018

Den sista delen av Franska Polynesien - Sällskapsöarna
Sällskapsöarna utgörs av den västra delen av Franska Polynesien och består av ett knappt tiotal öar med Tahiti i öster och Maupiti i väster. Vid sidan av Tahiti är kanske Bora-Bora och Moorea de mest kända öarna här.
Gemensamt för Sällskapsöarna är att de är medelgamla, dvs de är tillräckligt gamla för att dess vulkanberg skall ha blivit omslutna av korallrev men inte så gamla att vulkanbergen i mitten vittrat sönder och bildat atoller. Det är fantastiskt speciellt att gå in i en öppning i korallrevet för att därefter kunna segla runt den centrala delen av ön i skydd från revet. Härlig segling med sjölä på samma vis som vi upplevde på Exumas i Bahamas.
Vi hade nu kommit till Papeete som är huvudorten på Tahiti och här skulle vi ligga i den nya Papeete Marina med toaletter, dusch, landström, färskvatten vid bryggan och allt vi varit utan sedan Panama City ca tre månader tidigare. Lyxigt! Vi såg dessutom fram emot att kunna åka till en gigantisk Carrefourbutik med varor vi längtat efter länge såsom Comtéost och goda franska viner.
Vi skulle proviantera för tre veckor och blev inte besvikna på urvalet. Vi gick vilt fram bland hyllorna med var sin kundvagn och lyckades fylla båda till brädden. Notan var den största vi någonsin tidigare sett från matinköp!
Vi hade dessutom avtalat tid med en firma som skulle laga vår watermaker. Efter att ha haft flera mailkonversationer med tillverkarens (Spectra Watermakers) tekniska support var diagnosen att motorn till watermakerns feed pump gick varm och därför tappade i kapacitet efter några timmars produktion. Denna motor skulle således bytas eller lagas. Reparatören monterade loss hela pumpen och tog den med sig. Han meddelade sedan att han lämnat den till en elektrisk firma för översyn. Ett par dagar senare kom han och satte tillbaka den renoverade pumpen. Borstarna och några andra delar var bytta. Vi provade watermakern som gav ifrån sig ett metalliskt missljud och därefter blev helt tyst. Vi hade alltså gått från en icke helt ok fungerande watermaker till en helt död sådan. Det framgick att de inte använt originaldelar vid renoveringen.
Eftersom vi skulle lämna Tahiti dagen efter uttryckte jag min starka önskan att han skulle laga motorn under kvällen och komma tillbaka, men det stämde inte överens med hans planer för kvällen. Så vi fyllde våra vattentankar och gav oss iväg nästa morgon med restriktioner på färskvattenförbrukningen ombord. Vi letade dessutom fram vår water collector som vi använt dagligen under seglingen i Amazonas några år tidigare.
Efter några dagar fick vi per mail en faktura på reparationen. Vi var inte imponerade av deras arbete och förklarade att vi istället hade ett krav på dem eftersom vi nu skulle bli tvungna att köpa en helt ny feed pump. Vi hörde aldrig av dem efter detta.
Papeete var en stad med högt tempo, mycket biltrafik och folk som skyndade fram. Vi brydde oss inte om att göra någon rundtur på Tahiti eftersom ön var alldeles för exploaterad för att vi skulle bli sugna på det. Vi besökte dock den stora marknadsplatsen där man kan köpa allt från grönsaker och frukt till souvenirer och smycken. Svarta pärlor är den stora grejen i Franska Polynesien och såväl Elisabeth som Roger fick en släng av dessa. ARC-en arrangerade en kväll en mottagning hos borgmästaren med drinkar och snacks samt traditionell dansuppvisning.

Marknaden i Papeete


Fotografering vid mottagning hos borgmästaren


Fokus ger resultat
Det är märkligt vilka resultat man kan uppnå om man verkligen fokuserar. Vi var naturligtvis lite oroliga för hur vi skulle klara oss utan watermaker. Skulle vi behöva hämta färskvatten vid bryggorna med 20-liters dunkar? Var kunde vi köpa sådana dunkar? Kunde man kanske lägga till vid någon kaj där vatten fanns som var drickbart?
Nu ändrade vi vårt förbrukningsmönster så att vi använder färskvatten endast till att dricka, till kaffekokning, sköljning av glas och rostfritt vid diskning, tandborstning samt i undantagsfall en sköljning vid hårtvätt. Till allt övrigt använder vi vår saltvattenpump eller havet. Vi tar också tillvara regnvatten då vi ligger still.
Tidigare brukade en tank på 180 liter (vi har två) räcka fem till sex dagar för oss två. Vi har nu varit utan watermaker en månad och vi kan knappt se på mätaren att det fattas något i den ena tanken. Den andra är helt full. Vi hade lite hjälp häromdagen då det kom ett riktigt skyfall, men huvudsakligen är det vår förbrukning som drastiskt minskat. Slutsatsen är att det inte alls är ett måste med watermaker, även om det är väldigt bekvämt. Har man gäster ombord kanske det blir svårt att tillämpa dessa hårda regler.

Mot Huahine
Vi fick ett tips från våra vänner Ulla och Pelle på s/y Loupan att vi borde besöka ön Huahine; detta är deras favorit bland Sällskapsöarna. Det skulle bli ett avstånd lämpligt för en nattsegling och vi passade på att lägga oss för ankar några timmar före avfärd på Moorea. Vi hade egentligen velat stannat längre på Moorea men förseningen orsakad av våra watermakerproblem gjorde att vi fick öka takten.
Vi fick en härlig översegling till Huahine och hade besök av ett stort stim delfiner.

Ett fiskande par på Moorea


Lekfulla delfiner följer oss på vägen


Rundtur på Huahine
Vi kom fram på morgonen och fick till slut fast ankaret efter några försök. En äldre fransk gentleman i en annan segelbåt guidade oss till ankarplatsen med tydligt kroppsspråk. Vi förstod senare att han inte var så mycket gentleman eftersom han skrek på sin stackars hustru oavbrutet. Han var förmodligen en ”grumpy old man”.
Vi hade stora ambitioner med denna ö och ordnade med en guide som transporterade oss runt Huahine dagen därpå. Vår guide heter Roman och är en kille född i Nice som under sin militärtjänstgöring i Franska Polynesien mötte sin kärlek på Huahine. Han är väldigt intresserad både av öns historia och dess tillgångar i form av djur och natur. Han hade ett speciellt intresse för dess medicinalväxter och undanhöll inga hemligheter.
Hans svärmor var en berömd medicinkvinna och Roman tog det som sin uppgift att skriftligt dokumentera alla fakta runt medicinalväxterna.

Vår guide Roman och Elisabeth



Huahine är, liksom de flesta vulkanöar vi sett, grönt och frodigt och det växer alla tänkbara frukter vilt. Här skall ingen behöva svälta, eller som Roman sa: If you have feet you can eat.

Huahine är frodigt, storslaget och vackert


Vi fick se blåögda ålar som håller till i en speciell å och som återvänder dit varje säsong. Dessa ålar betraktas av locals som heliga och får inte ätas.
Besök på en pärlodling för black pearls stod också på programmet liksom vaniljodling och fiskfällor anno dazumal. Idén med fiskfällorna bygger på att fisken kommer in med högvattnet och fastnar på tillbakavägen i de sinnrika labyrinter byggda av stenar som träder i funktion vid lågvatten. Dessa fällor är flera hundra år gamla men fortfarande i bruk.
Vi besökte också en Marae, dvs en offerplats där man offrade människor till gudarna för att få krigslycka. Vi var väldigt nöjda med guidningen och uppskattade verkligen Huahines vackra och ibland dramatiska natur.

Befolkningen fiskade mha fiskfällor


Heliga blåögda ålar, minsann


Vacker plats för pärlodling


Vanilj odlar man också


Vid denna Marae offrades människor i utbyte mot krigslycka



Tillbaka på den lilla yachtklubben åt vi en lunch som sköljdes ner med den lokala ölen. Man kan förvänta sig en hel del regn och det svalkar gott mot det varma och fuktiga klimatet. Vi monterade upp vår water collector och fick påfyllning i vattentanken.

Magnifik regnbåge efter skuren


Korrupta politiker
Vi förvånades över att denna lilla ö har en supermarket som är gigantisk. Hur man kan ha underlag för ett sådant stort sortiment är svårt att förstå. Supermarketen ägs av öns borgmästare och han hade tydligen beviljat sig själv tillstånd för verksamheten.
Det var val under den period vi besökte Huahine och vår guide Roman berättade att den nuvarande borgmästaren delade ut paket med frusen kyckling till alla mot att de röstade på honom.
Nästa ö som skulle besökas var Raiatea och vi motorseglade dit. Huvudattraktionen där är att ankra längst in i en vik som heter Baie Faaroa och sedan ta dingen in i en liten flod som ringlar sig inåt landet. Det var grönt och lummigt och vi fick känslan av Indian River på Dominica.

En tur med dingen


in i den lummiga floden





En välskött botanisk trädgård
Långt in i flodens vindlingar kom vi fram till en liten botanisk trädgård där vi välkomnades av mannen som ägde och förvaltade odlingarna. Han visade oss stolt runt bland sina växter och vi såg aubergin, banan, ingefära, pinoccioblomma och mycket annat.

Så här växer aubergin


och pinoccioblomma


Mannen som förvaltar trädgården


Storbladiga växter av oklart slag


Vackra Tahaa
Nästa morgon seglade vi till den norra grannön Tahaa där vi gick in genom det östra passet och ankrade upp innanför reven på 3-4 m djup. Vattnet är så klart att det känns som om man står på grund.
Vi tog dingen till en liten sandö – Motu Mahea - med palmer som var tillrättalagd (ön alltså) för turister med behov av att ligga på en solstol och sluka böcker. Den stora faran på ön verkar vara fallande kokosnötter och det varnar man också för.

Varning för fallande kokosnötter


från höööga palmer


Driftsnorkling i passet genom korallrevet
I passet in till Tahaa finns mycket koraller och vi försökte driftsnorkla där med dingen i ett rep efter oss. Men strömmen tog oss ut mitt i passagen och vi flyttade oss istället längre in vid land. Vackra koraller, fina fiskar samt en manta blev attraktionen där.
På norra sidan av Tahaa finns en berömd coral garden och vi seglade upp dit innanför reven följande dag. Vi ankrade upp otäckt nära reven bakom oss och bad en stilla bön om bra ankarfäste.
Vi snorklade i denna coral garden som var rik på koraller och korallfiskar men tyckte att vattnet var besvärande grunt. Man fick dra in magen för att inte skrapa emot korallerna. Efteråt förstod vi att det hade varit bättre att snorkla vid högvatten istället för vid lågvatten som vi gjorde.

Upptäckter i coral garden på norra Tahaa








Närgångna båtar på ankringsplatsen
En stor katamaran med tysk flagg ankrade upp bredvid oss och kom vänligt fram med dingen och frågade om det var ok. Vi hade synpunkter på hur nära de låg med tanke på att de inte hade kätting till ankaret utan bara lina. De flyttade då på sig utan några hard feelings. Det skulle senare visa sig att vi träffade på dessa trevliga människor på varje ny plats vi kom till. De hade uppenbarligen samma tempo och resplan som vi.
En stund senare kom en gigantisk charterkatamaran och upptäckte platsen bredvid/bakom oss och ankrade upp. Roger försökte göra dem uppmärksamma på det olämpliga i deras valda ankarplats, men utan framgång. Det blev en nervös natt men allt gick bra. Problem kan uppstå om det blir vindstilla, för då börjar båtarna röra sig okontrollerat och då behövs stora säkerhetsavstånd.

Den kanske mest berömda och mytomspunna ön bland Sällskapsöarna är Bora-Bora. Det sägs att hela befolkningen där är verksamma inom turistnäringen. Efter att ha ankrat upp innanför reven på 28 m djup, med hela vår hundra meter långa kätting ute (alla bojar var upptagna), dingade vi in till yachtklubben som var ett trevligt ställe med bar, restaurang och ok wifi. Vi ordnade med hyrbil för dagen därpå och tog en pilsner tillsammans med de andra ARC-båtarna.

Vi närmar oss Bora-Bora


Vi ankrade upp innanför reven


och tog dingen in till Bora-Bora Yachtklubb


Lokalt tillverkade pareos
På vår biltur runt ön besökte vi en liten lokal tillverkning av pareos – växtfärgade tygstycken att svepa om sig på väg till och från stranden. Elisabeth hittade en som föll henne i smaken.

Färggranna pareos


Växtfärgning med mönstermallar


Rester från andra världskriget
Nästa stopp blev för att gå en stig till de amerikanska kanoner som är kvar sedan andra världskriget då Bora-Bora var en viktig militärbas för USA.

Roger poserar vid en mastig kanon


Bora-Boras magnifika natur


Kändiskrogen Bloody Mary
Men det kanske viktigaste av allt var att besöka den berömda restaurangen ”Bloody Mary” och inta en lunch där. Vid ingången finns en lista över alla celebriteter som ätit här och vi kände igen många av namnen.
Mat och dryck var bra, priserna inte hutlösa och miljön spännande, så vi förstår restaurangens framgångssaga. Vi drack dock ingen av deras paraddrink Bloody Mary eftersom vi ju åt en lunch. Någon måtta får det vara!

Entrén till Bloody Mary


Den smakfulla matsalen


Man förväntades signera en dollarsedel och placera på en tavla


Många celebriteter har besökt denna restaurang


Undangömde resorts
Vi hade förväntat oss att det skulle ligga mängder av resorts runt ön, men det visade sig att resortsen var byggda på reven runt ön och i form av bungalowsgrupper. Det passar naturligtvis perfekt för superkändisar som vill vara ostörda och slippa bli fotograferade stup i kvarten.

Smakfullt utplacerade bungalows utgjorde resorts


Dags för start i nästa tävlingsben
En gemensam middag för ARC-båtarna hann vi med innan det var dags för Skipper´s briefing inför tävlingsbenet från Bora-Bora via Suwarrow (Cook Island) och Niue till Tonga, sträckor på ca 700+600+230 sjömil med några dygns vila på de två delmålen.

Mer om det i nästa inlägg!

No comments:

Post a Comment