Adventures with Bijou: Bora-Bora

Den sista tävlingsseglingen för vår del i World ARC gick från Bora-Bora via Suwarrow och Niue till Tonga. Det var alltså en trebensetapp där man fick möjlighet att stanna högst tre dygn på varje mellanstation. Totala längden var ca 1500 sjömil.
Eftersom antalet ankarplatser är begränsat på mellanstationerna delades vi upp i två grupper med femton båtar i varje och med fem dagars mellanrum. Varje grupp startade samtidigt men omstarterna var individuella och vi fick sedan rapportera starttider, målgångstider och antal motortimmar.
Väderrapporterna lovade svaga vindar och vi hoppades att vår diesel skulle räcka för all eventuell motorkörning. Till en början stämde verkligheten överens med prognoserna, men snart skulle det bli andra bullar! De rådande vindarna var för det mesta svaga, men det var kaskader av squalls som bestämde hur vädret blev i verkligheten. Redan andra dagen bröt helvetet löst och squalls avlöste varandra med åska och blixtar. Vi har inga problem att hantera regn och kraftiga vindar från en squall, men då vi hamnar i områden med åska och regn känner vi oss väldigt obekväma. Ett blixtnedslag skulle ju vara fatalt.
Motorkörning ut ur squalls blandades med motorkörning i stiltje och på den första sträckan hade vi mer än 24 timmar motorgång! Vi som aldrig brukar använda motorn. En episod under den fem dygn långa etappen minns vi speciellt. Vi hade lyckats motorisera ut ur ett blixtoväder och vindarna verkade stabilisera sig, så vi bestämde oss för att segla på enbart genoan. Men eftersom vinden var i svagaste laget valde vi att spira ut den med spinnakerbommen. Efter en stund blåste det lite bättre och efter ytterligare en stund blåste det över 20 m/s och innan vi hann rulla in genoan brast genoaskotet. Seglet fladdrade fritt och bommen föll ned på mantåget. Bommen som är gjord av kolfiber klarade sig utan skador och genoan överlevde också, dock med några skönhetsfel.

Ett halvår sedan senaste säkerhetskopiering

Vi anlöper Suwarrow
Då vi närmade oss Suwarrow bröt ett nytt kraftigt oväder ut och vi fick avvakta med att gå in genom den luriga passagen tills ovädret lagt sig och tills sjön inuti atollen inte var så grov längre.
Det var underbart då vi väl hade kommit in och fått ner ankaret i det 23 m djupa vattnet. Sömnen hade ju varit dålig under överfarten och vi längtade efter att ta igen av den varan.
För säkerhets skull satte vi ankarlarmet då vi gick till sängs och mitt i natten började det tjuta. En ny kraftig squall hade dragit över ön och båtarna hade svängt 180 grader. Eftersom kättingarna lagt sig runt bummies – korallhuvuden – svingade nu båtarna helt annorlunda gentemot varandra och vi fick sitta uppe med motorn på, beredda på att flytta på oss, tills vindarna lagt sig. Så blev det med den sömnåterhämtningen!
Suwarrow erbjöd varken goda ankringsförhållanden eller skyddade vatten. Men atollen var mycket vacker och bjöd istället på utsökt snorkling, vackra vyer och mycken social gemenskap med de andra båtarna. Vi hade fått i uppdrag att gå runt ön och samla skräp för att hålla ön ren.
Ön har ju en historia att berätta. Eremiten Tom Neale bodde här ensam under sex år på 50- och 60-talet och levde sin dröm här. Han skrev boken ”An island to oneself” som är mycket läsvärd. Han är begravd på tomten till sitt bostadshus. Numera är det ett par som kallar sig park rangers som administrerar ön och bor här ca 6 månader per år.

Eremiten Tom Neale´s gravmonument

Vi gick en strandpromenad och plockade upp skräp

Därefter blev det en sundowner på stranden

Ankringsplatsen sedd från land i solnedgången

Vi var nu samtliga femton båtar uppankrade och det visade sig att det vi gått igenom tillsammans svetsat samman gruppen på ett starkare sätt än tidigare. Det faktum att vi nu bara var femton båtar gjorde dessutom att vi kunde få bättre kontakt och möjlighet att lära känna varandra ännu bättre.
En av kvällarna var det fest på ”Shepherd Moon” för att fira en i besättningen som fyllde år. Alla båtarna var på plats och den stora Hallberg-Rassyn var full med folk.
Den nya gemenskapen yttrade sig på andra sätt också; en i besättningen på den australienska katamaranen ”Spirit of Catherine” visade sig vara en fena på fridykning och han erbjöd båtarna att dyka ner och lägga till rätta alla kättingar som låg ringlade runt bummies efter första nattens oväder. Tjugotre meter utan dykutrustning var inga problem för honom. Och han vägrade ta emot den ersättning vi ville ge honom.
”Ser jag fattig ut?”, sa han.

Ungdomarna på Shepherd Moon har gjort en slänggunga

Cleaning station för mantor
På reven strax utanför ankringsplatsen fanns s.k. cleaning stations för mantor. De låg stilla och svävade medan småfisk dammsög och gjorde rent dem. Naturen är fantastisk. Tyvärr fick vi ingen bild på detta.

Etapp två till Niue
Seglingen till Niue tog 3,5 dagar och började igen med åska och blixtar, men när vi väl tagit oss igenom detta blev det en härlig seglats.
Utanför Alofi som huvudstaden heter är det bojar som gäller. Dessa var de finaste vi sett, stora med en lina som det var enkelt att greppa tag i med båtshaken. Dessutom hade de reflexer ifall man skulle anlända nattetid.
Om det var enkelt att ta upp en boj så var det desto svårare att hantera dingen i land. Det gick inte att förtöja dingen vid bryggan utan man var själv tvungen att hissa upp den på kajen med en lyftkran. Väl uppe på kajen lyfte man upp den på en kärra och drog den till en parkeringsplats för dingar.

Lyftkranen för dingar i Alofi, Niue

Här hissas dingen upp och läggs på vagn för vidare transport

Niue är ett självständigt land, men har en stark koppling till Nya Zeeland. Invånarantalet har uppgått till 6000, men efter återkommande orkaner har många flyttat till Nya Zeeland och det är idag bara ca 1600 bofasta. Det gör Niue till världens näst minsta land.
Det var skönt att få lite internet igen och så fanns faktiskt en tax-free butik så vi passade på att fylla förråden lite. Vi hyrde bil och åkte runt ön och upplevde de många kalkstensgrottor som havet ätit ur berget. Husen i de byar vi passerade såg vindpinade och ibland övergivna ut och vi såg inte många människor. Men det påstods att locals höll sig inomhus mitt på dan på grund av hettan.
Vi slogs av hur de begravde sina döda. Här och var alldeles intill vägrenen var det små begravningsplatser med bara en eller några stycken gravar.
På ön finns det endast en resort, ett lyxhotell med fantastisk utsikt över havet. Vi passerade där lagom till lunch och fick en god måltid.

Havet äter sig in i berget och skapar grottor och blow-holes

Sceneriet är mäktigt

Jättestalaktiter inne i kalkstensgrotta

Små begravningsplatser vid vägkanten

Utsikt från landets enda resort, där vi åt lunch

Mottagning på konsulatet
En kväll var hela ARC-gänget bjudna på en mottagning hos den Nyzeeländske konsuln. Det bjöds på vin och nibbles och vi fick oss till livs lite mer historia om Niue. Med på mottagningen var två män i flyguniform som utgjorde piloterna på det räddningsplan som Nya Zeeland opererar i dessa vatten. Det var intressant att höra hur de jobbar och betryggande att få veta att det faktiskt finns räddningsplan om man skulle råka riktigt illa ut. De berättade att de under de senaste fem åren genomfört femton räddningar av besättningar i nöd!
När mottagningen var slut tog vi farväl av dem och uttryckte vår önskan att vi aldrig skulle ses igen. Dagen efter då vi seglade från Niue blev vi uppropade på VHF-radion av dessa flygare som sa att de skulle passera genom vårt gäng om en liten stund. Och efter någon minut flög de in över oss på låg höjd i sitt räddningsplan.

Den tredje delsträckan till Vavau, Tonga var bara drygt 250 sjömil, men då det skulle vara svaga vindar satsade vi på att gå på förkvällen på fredagen och komma fram på dagen efter två nätter. Det blev en tråkig etapp med mycket motorgång, men hellre det än squalls och åskoväder.
Vi kom nu till Kungariket Tonga som är i samma tidszon som Fiji, där 180:e longituden passeras. Det innebar för vår del att istället för att vara tretton timmar efter Sverige blev vi där tio timmar före, dvs vi tappade en dag. Vi gav oss alltså iväg på fredagen, seglade två dygn och kom fram på söndagen som inte fanns utan det var då måndag. Klurigt!

Vi angör Tonga med sina höga och platta öar

Dags att växla till sig av den tongesiska valutan TOP

En av besättningsmännen i ARC-en hade sin födelsedag på denna ”tappade” dag och det var väl kanske tur för denna person. Det hör nämligen till att man bjuder alla båtarna på något gott att dricka på sin födelsedag. På Bora-Bora bjöd australiensiske Steve hela gänget på champagne vid en gemensam middag. Och i Tonga bjöd Dieter på Christine hela gänget på happy hour och servitörerna var mycket ambitiösa med att servera alla så mycket påfyllning man ville ha. Det blev nog ett stort hål i Dieters plånbok.
Efter att vi checkat in tog vi dingen till Mango Bar, en trevlig bar och restaurang där hela gänget träffades och delade med sig av sina upplevelser sedan sist.
ARC-en arrangerade en utflykt till Eneio Botanical Garden där den ambitiöse grundaren bjöd oss på en promenad genom sin skapelse. Över 700 olika träd och växter fanns i hans trädgård. Efteråt fick vi se hur de använde naturmaterial till att väva mattor och textilier på ett traditionellt sätt.
Vi fick också smaka på deras nationaldryck, kava, som har en bedövande och rogivande inverkan. Vi kände dock ingen effekt på den lilla klunk vi fick, förutom kanske en viss förlamning i läpparna.

Grundaren av Eneio Botanical garden guidade oss runt

och hans medarbetare visade hur traditionellt hantverk går till

Vackra växter fick vi se; såsom ingefära

och orkidé

Kollegerna visade hur man vävde mattor av gräs

och vi fick smaka på nationaldrycken kava

Ankring i Tongas vackra skärgård
Efter lite tvätt och påfyllning i skafferierna utforskade vi Tongas vackra skärgård. Öarna här är höga och platta med mycket vegetation och det finns många öar att välja på.
Vi låg några dygn i Port Maurelle, en härlig liten skyddad bay med kristallklart vatten. Här kan man ta dingen bort till en grotta som är så stor att man kan köra in och se sig omkring. Första natten var vi sju båtar men dagen efter lämnade alla de andra och vi fick vara för oss själva några dagar. Härligt! Vi tog också en promenad i land och passerade då en liten by.

Den mäktiga grottan invid Port Maurelle

som vi åkte in i med dingen

Hälsoupplysning i Tonga sker med stora reklamskyltar

En liten gris spatserade lös inne i byn

Man tog till vara av solenergi i denna by

Nästa ankringsplats var i Tapana Bay, en lite större lagun. Vi pratade med en fransman som låg ankrad där och vi undrade om han seglade ensam.
”Ja, min hustru tröttnade för några veckor sedan och reste hem. Hon tyckte det räckte att ligga i Tonga ett år”.
Han hade alltså cruisat i Tonga ett helt år men nu skulle han röra på sig lite. Han kanske ville få tillbaka hustrun ombord…
Vi tyckte mycket om Tonga och hade med lätthet kunnat stanna en längre period, men schemat i World ARC är tight och nya mål väntade.
Efter en middag med prisutdelning var det dags att segla till Fiji, till Lao Group, den östra delen av landet. Hur gick tävlingen då? Jodå, vi vann även den sista multilegetappen och kan alltså stoltsera med att ha vunnit fyra av fem tävlingsben och att ha blivit tvåa i det femte. Inte så illa med tanke på att vi aldrig tävlingsseglat tidigare. Men Bijou har ju alltid bråttom!!

Män och kvinnor bär det traditionella höftskynket som används både till högtid och vardag