Friday, 27 April 2018

Tuamoto

Mot atollerna i Tuamoto
De yngsta öarna i Stilla Havet, t.ex Marquesasöarna, är vulkanöar och är höga och väldigt bördiga. Nästa steg i vulkanöars utveckling är att det växer till korallrev runt öarna och man får en vulkanö omgiven av korallrev. Exempel på detta är Tahiti och Bora-Bora. Ytterligare nästa steg är att vulkanbergarterna vittrar sönder och då återstår endast korallrevet med en lagun inuti. Dessa kallas atoller och exempel på detta är Tuamoto-arkipelagen.

Dags att lämna underbara Ua Pou i Marquesas för att segla till just Tuamoto. Oftast finns det en passage in i atollen och väl därinne har man sjölä. Vindlä saknas dock men man kan som regel skydda sig mot de oftast rådande ostliga vindarna. Eftersom det är tidvatten kan man råka ut för starka strömmar i passagen om man inte kommer vid rätt tidpunkt, dvs vid slack. Slack är det strömlösa tillstånd som inträffar då tidvattnet vänder vid hög- eller lågvatten.
Vi hade ca 530 M att segla till atollen Kauehi och valde därför att gå på morgonen med planen att komma fram drygt tre dygn senare i dagsljus. Dessutom skulle vi försöka passa in lågvattenslacket vid 15-tiden. Vi visste inte exakt när slack skulle inträffa eftersom vårt navigationssystem endast anger tidvattendata för fyra av de ca 70 atollerna i Tuamoto. Försöker man interpolera med hjälp av dessa fyra blir man bara konfunderad; det verkar inte finnas några logiska samband.
Det blåste friska vindar då vi gav oss iväg och vi forsade fram i över åtta knop det första dygnet. Vi blev nästan lite oroliga för att komma fram för tidigt då det fortfarande skulle vara mörkt, men vi visste samtidigt att vinden skulle mojna framöver. Så blev också fallet och vi fick en fantastisk segling i lugna vatten med sann vind av ca 3,5-4 m/s och Bijou flög fram i över fem knop! Hon har bråttom, den damen.
De sista timmarna dog dock vinden helt och vi fick motorisera i riktning mot passagen.
”Hur var det nu med slack här då?”, undrade vi. Vi ropade upp en båt på insidan av atollen – Gone with the Wind från Sydney – men fick ingen riktig klarhet. Men samtidigt såg vi en annan båt som gick igenom passagen och vi tänkte att det skulle nog funka för oss också.
Vi fick 3,5 knops motström och Bijou kråmade sig fram genom passagen då vi körde på höga motorvarv.

Vi fick sällskap över natten av en fågel som behövde vila ut


Soluppgångarna är nattpassens belöning


Land i sikte! - Kauehi


Vi hittade slutligen Paradiset
Byn ligger åtta sjömil norrut och vi motoriserade längs en utprickad kurslinje. Då vi kom fram försökte vi lägga ankar och efter några försök fick vi slutligen fäste. Det kan vara lurigt att ankra i korallrika vatten.
Vi var enda båt där och vi såg inget liv från byn. Efter en liten dingetur promenerade vi på byns enda gata och hälsade på de vänliga bybor vi mötte.
”Bonjour, Madame, bonjour Monsieur”.
Detta är som sagt franskt territorium och det var franska missionärer som ”frälste” infödingarna på 1800-talet. Ett tecken på detta är den ståtliga kyrka som är det första byggnadsmonument man lägger märke till i byn.
Vi var dock mer intresserade av en annan byggnad, nämligen la Poste där man kan köpa skrapkort till ett slags wifi-baserat internet. Detta wifi-nät krävde änglars tålamod eftersom det var MYCKET LÅNGSAMT. Men vi kunde i alla fall hämta våra mail och kommunicera med barnen på What´s Up.

Vi har under många års segling trott oss ha hittat Paradiset många gånger, men nu kom vi faktiskt till det riktiga Paradiset. Tystnaden vi upplevde på vår ankringsplats var öronbedövande. Det var faktiskt helt tyst! Inget plask från sjön och ingen vind som lät! Vi stannade här tre nätter och bara njöt.

Den obligatoriska kyrkan ligger på första parkett i byn


Den var liten, men sparsamt och vackert utformad


Vyerna från byn mot lagunen var läckra


En dam tar sig fram på sin trehjuling


Barnen poserade villigt


Gärdsgårdar av kokosnötsskal


På Kauehis södra ankringsplats
Efter denna återhämtning gick vi ned till atollens södra sida, till en härlig ankringsplats vi blivit tipsad om av Gone with the Wind. Här var det gott om plats och fastän vi låg här fyra båtar fick vi full privacy.
Vi snorklade tillsammans med Liam på Gone with the Wind och betraktade fascinerat hur han jagade fisk med harpungevär. Han gick verkligen in för det men hade ingen fiskelycka denna gång. Liam lärde oss dock att svartfenade korallhajar är ofarliga och sådana fanns det gott om runtomkring.
På kvällen tog vi en sundowner i land tillsammans med Liam och Annie, det trevliga paret som varit ute i tretton år.

Ett övergivet hus på stranden


Snäckskal av den typ som ger black pearls


Fakarava - driftsnorklingens paradis
Är man i Tuamoto skall man inte missa atollen Fakarava. Den har två passager, en norrut och en söderut. Elisabeth hade läst på och ville gärna gå till den södra passagen, trots att det var längre och trots att byn ligger vid den norra passagen. Som oftast visade sig hennes val vara det riktiga. Vi gick in genom passagen och strax till höger låg flera ARC-båtar.
Detta är en av världens fem bästa divingspots. Huvudattraktionen är att driftdyka alternativt driftsnorkla genom södra passagen då tidvattnet är på väg in. Då solen stod högt tog vi dingen ut mitt i passet, hoppade i och band ett rep till dingen. Vi kunde nu majestätiskt driva genom passagen och bland de vackra korallformationerna se massor av korallfiskar samt ett femtiotal svartfenade korallhajar. Det var magiskt!

Små bungalows vid stranden på södra Fakarava


Driftsnorkling i passagen på södra Fakarava


De svartfenade korallhajarna kollade in oss


Stora stim av groupers


Ytterligare hajar


Ett nytt Paradis
Byn på södra ändan av ön var en gång huvudstad för hela Tuamoto men nu var den nästan övergiven. Det finns ett dykcenter/restaurang samt en slags enklare resort där man också kan bli serverad pizza. Men på båda ställena var man tvungen att boka flera dagar i förväg så att de kunde planera leverans av råvaror från byn på norra ändan av ön. Och det var båttransport som gällde; här fanns inga bilvägar. En av våra kompisbåtar hade ätit på pizzerian, men de hade varit tvungna att ta med egen lök.
Friska nordliga vindar utlovades och vi hittade en fin vik femton sjömil norrut i atollen med skydd för dessa vindar. Märkligt nog fick vi ligga ensamma här och vi njöt på nytt av naturupplevelsen. Ännu ett Paradis och vi tog dingen in till stranden och tog en liten promenad vid strandkanten. Det blåste 12-13 m/s och vi fick bekräftelse på vårt beslut då vi på VHF-en hörde att flera ARC-båtar hade det jobbigt på ankringsplatsen på södra sidan av Fakarava.
Nu behövde vi fylla på i skafferierna och seglade de ca femton sjömilen upp till byn Rotoava på norra sidan av atollen. Här är det riktigt civiliserat med matbutiker, restauranger, bar med wifi, dykshop, post, yachtservice mm. Vi provade på allt förutom dykning; efter vår driftsnorkling på södra delen av Fakarava kände vi att det inte skulle kunna gå att toppa.
Sortimentet i de två matbutikerna var helt ok och vi hittade bl.a mycket frysta köttvaror från Nya Zealand som vi sedan tidigare vet är av bästa kvalitet. Ölen i baren liksom de matiga crêpes, kallade galettes, vilka vi fick till lunch smakade utmärkt även om deras wifi i princip var obefintligt.
På kvällen lyxade vi till det och dingade in till restaurangen Rotoava Grill, då Roger fick sig en köttbit med pommes. Elisabeth valde fantasilöst en svärdfisk.

Vi möter Gone with the Wind under segling i Fakarava


Hus med brygga vid Fakaravas lagun


Konstnärligt utformad dörr till toalett


Den lilla baren med galettes och obefintligt wifi


Ytterligare en atoll - Toau
Vi ville uppleva en atoll till innan vi skulle segla till Tahiti och det fick bli Toau som ligger tre timmars segling väster om Fakarava. Denna atoll har två passager; den ena på sydöstra sidan och den andra på nordvästra. Vi gick in i den sydöstra passagen och motoriserade sedan fem sjömil upp till ett ankringsområde med både vind- och sjölä.
Det var helt obebott förutom tusentals krabbor som bodde i sanden eller träden. Elisabeth ville väldigt gärna att Roger skulle fånga några stycken till middag, men hon fick inget gensvar. De hade kraftiga klor; så kraftiga att de kan öppna kokosnötter med dem!
Inte en båt så långt ögat kunde se och vi fick på nytt revidera vår uppfattning om var det Verkliga Paradiset ligger. Här låg vi ensamma några dagar och gjorde utflykter in till stranden samt svalkade oss med bad i det kristallklara vattnet.

En coconut crab med starka klor


och en liten eremitkräfta


Även här patrullerade de svartfenade korallhajarna


Erosionen gör det kämpigt för vissa träd


Bijou ligger tryggt och väntar på oss


medan vi gör utflykt på stranden


Även här finns det övergivna hus


Roger öppnar en kokosnöt med ett hugg av machetan från Amazonas


och suger i sig av den söta drycken


Watermakern bråkar med oss
Vi har fått problem med vår watermaker och Roger har varit i kontakt med Teknisk support hos tillverkaren Spectra i Kalifornien. Roger får hela tiden små uppdrag för att de ska kunna komma på exakt vad som är fel. Till slut fick vi kontaktadressen till deras representant i Tahiti. Nu fick vi vara sparsamma med vattnet och använda oss av den watercollector som vi skaffade i Amazonas.
Efter några dagars nedvarvning ville vi gå till atollens nordvästra passage och då var vi tvungna att göra det på utsidan av den. Efter 4-5 timmars segling gick vi in i den lilla bassäng som är ankringsområdet och släppte ankaret. Vi låg bara några meter från korallområdet – ja, egentligen mitt i – och det var bara att snorkla direkt från båten.
På kvällen kom svarta moln österifrån och vi fick bråttom att rigga vår watercollector. Strax därefter kom ett kraftigt regn som fortsatte hela kvällen och fyllde halva vår stora vattentank. Tur ska man ha!
Vid denna lilla bassäng bor atollens enda två invånare och de driver en liten familjerestaurang som vi provade kvällen därpå. Vi fick en meny bestående av focaccia med sardiner, friterad fisk, poisson cru (nationalrätten) med ris, coconut crab och slutligen vitlöksgrillad lobster. Så fick Elisabeth sin krabba i alla fall!
Dryck fick vi själva ta med. Allting var MYCKET gott och det förväntade vi oss med tanke på det höga priset – ca 320 SEK/pers. Det är mycket pengar i den delen av världen och betydligt mer än de spottstyvrar de får för att leverera copra, dvs torkade skärvor av kokosnötter för oljetillverkning.

Vi fick nytta av vår watercollector igen


Fiskfälla med avslutande labyrint


Festligt uppdukat i familjerestaurangen


Grillad lobster insmord med vitlökssmör


Coconut crab 


Översegling till Tahiti
Tidigt nästa morgon – 06.00 – tog vi upp ankaret för att hinna de 220 sjömilen till Tahiti före mörkrets inbrott dagen därpå. Vi höll tummarna för att kättingen eller ankaret inte skulle sitta fast i korallhuvuden och efter lite krångel kom vi loss.
Vi fick stagsegla några timmar innan vinden tog slut och vi var tvungna att motorisera 24 timmar. Eftersom vi inte skulle hinna till marinan som stängde 16.00 (!) ankrade vi i en fin vik – Point Venus - och gick in dagen därpå.
Nu var vi i Tahiti!

No comments:

Post a comment