Curacao - Culebra, Puerto Rico 18/10 - 24/11

Nya äventyr
Ja, då var det dags för nya äventyr igen. Denna säsong beräknas bli ca 6 månader som vi skall fylla med trevligheter.
Vi kom till Curacao redan den 18 oktober för att hinna med en hel del jobb på båten. Värmen som mötte oss var besvärande och som tur var hade vi bokat Ritz hotel (med AC) samt hyrbil (med AC) en vecka. Detta fick dock förlängas ett antal gånger p.g.a. att svetsfirman som skulle installera våra dävertar för solceller och dingeupphängning ville montera detta på land och att bo i båten på land var helt omöjligt. Vi jobbade på med andra förbättringar under tiden och efter två veckor kunde vi äntligen sjösätta och ”flytta in”.

Vackra registreringsskyltar på bilarna              Man varnar för Pokemonspel vid bilkörning



Gött att bo på hotell
Det var fantastiskt skönt att kunna åka till hotellet för lunch och efter arbetsdagens slut. Det var omänskligt hett i Curacao och lokalbefolkningen sa att det var extremt varmt för säsongen – varmaste perioden sedan man började mäta för 150 år sedan.
Ett dopp i poolen före middag på vårt rum med pentry blev härliga avslutningar på dagarna. Vi åt för det mesta hemma men vid några tillfällen promenerade vi in till centrum och åt på trevliga restauranter.

Svalkande dopp i poolen på Ritz                          "Fina gatan" i Willemstad


Fler svenska båtar
På marinan låg ytterligare tre svenska båtar: Loupan från Stockholm, Hakuna Matata ll från Jönköping samt Tina Princess från Göteborg. Alla skall vidare till Stilla havet denna säsong via Panamakanalen. Det blir väldigt god stämning bland alla båtar på marinan och man hjälper varandra, både med praktiska saker samt med tips inför nya områden.
På fredagar bjöd marinan på grillat eller småplock i samband med Happy Hour, vilket var mycket uppskattat.
Vi tog ledigt från jobbet en eftermiddag och besökte Sea Aquarium som har ca 400 olika arter av saltvattendjur att visa upp. Man kan också få simma med delfiner, sjölejon eller hajar! Lionfish på bilden är ju en väldigt giftig fisk. Sprötena på ryggen är som nålar fyllda med gift. Den lever på korallfiskar och förökar sig väldigt snabbt. Man befarar att den förändrar eko-systemet och försöker manuellt bekämpa den. På många öar vill de att man rapporterar om man sett någon.

Elisabeth inne i akvariet                                         Den impopulära Lion Fish


En nästan tam pelikan begrundar situationen   och dresserade sjölejon underhåller oss


Omständligt att fylla dyktankarna
En av uppgifterna innan vi lämnade Curacao var att fylla våra dyktankar. Glada i hågen sökte vi oss fram till rätt diving centre, men så lätt skulle det inte bli.
”Har ni era dykcert med er?”, sa den revisorliknande tjejen som skulle ta emot tuberna.
Det var bara att åka tillbaka och hämta dem och återkomma. Samma revisor upptäckte vid nästa möte att det var fem år sedan tuberna provtrycktes och påpekade att de måste provtryckas innan de kunde fylla dem.
Ok, det var bara att åka till den lokala gastillverkaren Lindhe som gör sådana jobb. Två dagar senare kom vi tillbaka till revisionsbyrån och nu gick det för sig att fylla upp dem.
”Det tar ca en kvart, vill ni vänta?”, sa en mera marknadsmässig person och ja, det ville vi.

En annan liten överraskning var översynen av vår livflotte. Också här lämnade vi käckt in den och kunde hämta om några dagar. Vi var inställda på 5-6 tsek som det brukar kosta, men hoppsan, det var två ”viktiga” lampor a 4 tsek som måste bytas så det hela slutade på 13 tsek.
Det är alltid svårt att pruta när det gäller säkerhet. Tänk er själva om det värsta händer och man måste gå i livflotten och då upptäcker att belysningen inte fungerar. Hur kul är det då att vi sparade några tusingar på enklare lampor? Vissa smällar får man ta.

Avsegling mot Bonaire
Efter dessa tre veckors arbete kom vi då äntligen iväg mot nästa holländska ö – Bonaire. Vi fick en härlig dagssegling och kunde speciellt glädjas åt att solcellerna och vindgeneratorn gjorde att vi hade fulladdade batterier då vi kom fram.
Vi har hört så mycket gott om denna ö, speciellt vad gäller dykningen. Man ligger vid boj utanför Kralendijk precis på kanten av ett stort rev. Vattnet är helt klart och runt båten simmar korallfiskar i alla tänkbara färger och former.
Tyvärr uppstod en del nya tidskrävande fel att åtgärda så vi fick nöja oss med snorkling runt båten. Men vi såg ofta bubblor runt omkring oss d.v.s. dykare under oss och på kvällarna kunde man se ljus som förflyttade sig på botten.

Bonaire lever huvudsakligen på turismen och då speciellt av de dykintresserade. Som andra näring utvinner de salt och med tanke på det kristallklara vattnet torde saltet vara av högsta kvalitet.
Värmen var mycket besvärande och dessutom härjade myggorna; zika, chickungunya, dengue kan orsaka onödiga virussjukdomar. På natten försökte vi stundtals ligga i sittbrunnen för att få svalka, men då kom myggorna. Bästa sättet var att ta ett bad precis före sänggåendet och sedan snabbt krypa in under myggnätet som vi monterat över sängen.

Bijou för ankare på Bonaire                                   Locals tränar vattenpolo vid kajen


Flipflopinstallation                                                    Saltberg redo att lastas


Kompisarna var kvar
Både Loupan och Hakuna Matata ll låg också på Bonaire och vi träffades ofta till Happy Hour på Karel´s Bar som vi också använde som dingebrygga.

Karel´s bar                                                                    med Ulla och Pelle på Loupan



Ytterligare båtfix på Bonaire
Det blev en vecka på Bonaire och vi jobbade med generatorn, bytte kopplingar till watermakern samt servade utombordaren. Snurran kunde vi väl tänkt på redan tidigare, men Roger tyckte ”äsch, den behöver inte servas.” Tyvärr var den inte alls fit for fight. Vi fick tag på en kille som kunde hjälpa oss om vi bara lämnade den på marinan. En dag senare hämtade vi den - i toppform - utan att ha sett killen. Vi lämnade pengar i marinan som reparatören senare skulle hämta upp. I de här länderna litar man på varandra.

Äntligen avfärd mot Puerto Rico
Första seglingsetappen skulle gå till Puerto Rico, knappt 400 M i nord-nordostlig riktning. Detta skulle kräva vindar med helst något lite sydligt inslag och till slut hittade vi ett lämpligt väderfönster. Det skulle vara relativt svaga vindar, t.o.m motorgång förväntades sista dygnet. På den vägen blev det och vi tuffade iväg vid 7-snåret på fredagsmorgonen.
Vi fick härliga dagar och jobbiga nätter. Nätterna var jobbiga pga alla squalls (häftiga regnområden med mycket vind och ibland åska) vi råkade ut för. På radarn kunde man tydligt se squallsen och vi försökte åka slalom mellan dem. Detta gick för det mesta bra, men ibland gick de inte att undvika och då blev det kraftiga vindar och rejält med regn.
Men det som oroade oss mest var åska och blixtar som vi emellanåt såg mot horisonten. Allt gick emellertid bra och vi kom till slut fram till Culebra, Puerto Rico på måndag eftermiddag, 79 timmar senare.
Vi gick in i Ensenada Honda, släppte ankaret och åt en välförtjänt lunch med efterföljande tupplur. Klimatet här är betydligt svalare och mycket färre myggor störde oss. Den första natten sov vi tungt och drömfritt och vaknade först efter nio!
Då vi vaknade var det dags att sjösätta dingen och ta oss in till Immigration. Denna gång hade vi gjort vår hemläxa ordentligt och hade 2B-visa ordentligt stämplade i våra pass. Nu ska vi ligga här och vara lediga några dagar innan vi seglar vidare österut, kanske mot St John på US Virgin Islands.

De gula områdena på radarn är regntunga moln



För er som är intresserade av lite anekdoter i samband med våra vedermödor med installationer och reparationer på Bijou, följer här detta.

Jobb med Bijou

Mastervoltladdaren
Vi hade två resväskor med från Sverige fulla med reservdelar och annat nyttigt som inte går att hitta i Curacao. Dessutom var den ena handbagageväskan upptagen av en batteriladdare som vi tagit till Sverige för felsökning och reparation. Så vårt första uppdrag var att återmontera den för att kunna starta uppladdningen av batterierna.
”Faan”, sa Roger, ”de har till och med lyckats förstöra hela laddningsfunktionen! Den laddar inte över huvud taget!” och Roger började bläddra i alla instruktionsböcker.
”Men”, sa Elisabeth, ”vad händer om man trycker på den här knappen?” – och så började den ladda!
Bra med två hjärnor – vilket team!
Det visade sig att felet var åtgärdat och batterierna som klarat sig bra under sommaruppehållet mådde bra av att få lite ny energi.

Dävertar och solceller
Det största projektet inför denna säsong var att få på plats våra nya dävertar för dingen som dessutom skall fungera som hållare för nyinköpta solceller. Intill nu har vi antagligen varit den enda segelbåten i Karibien utan solceller, men nu skulle det bli ändring av!
Dävertarna är byggda i aluminium och är en custom made konstruktion som kommit till efter samtal och diskussioner med den duktige konstruktören och svetsaren Niels på firman Professional Welders nästgårds med Curacao Marina. Niels var också den som gjorde jobbet; både mätningar på båten, svetsning och montering.
Däremellan skulle den sprutmålas på Curacao Marin som har en ordentlig sprutbox (stor nog för en avmastad Bijou) för detta ändamål. Det var Pierre, ägaren till Curacao Marina, som själv utförde målningen med stor professionalism.

Niels gjorde ett utmärkt jobb med våra dävertar



Elinstallationen gjorde vi själva
Då konstruktionen väl var på plats återstod endast de elektriska ledningsdragningarna. Eftersom vi inte lyckats hitta någon elektriker för detta ändamål (elektrikerna på Curacao Marine var enligt egen utsago inte ”licensierade” för inkoppling av solceller) valde vi att själva ge oss på uppgiften. Inte för att vi är ”licensierade”, men hur svårt kan det vara? Den stora svårigheten var att dra ledningar från aktre babordsstuven till elskåpet.
Vi lyckades så småningom få igenom en pilotlina mellan dessa regioner, men först efter att vi demonterat delar av babords akterkoj. Vi lät en pilotlina vara kvar med tanke på eventuella kommande installationer. Allt gick jättebra och anläggningen fungerade från första stund efter att vi kopplat in säkringen.
En rolig detalj är att vi hade med oss MPPT-regulatorer från Victron, till vilka man kan koppla en dongel som sänder information om laddningsförloppet via bluetooth till Rogers Iphone; både nuvärden och historiska laddningsvärden. Om man vill kan man rita diagram utifrån dessa fakta…
Vi är mycket nöjda med laddningen; våra nominella 420 Watt ger bra dagsvärden och toppvärdet för en dag är ca 1600 Wh. Vi är också mycket nöjda med att enkelt kunna hissa upp dingen, även om vi vid överseglingar fortsatt kommer att lägga den på däck.

Så här blev de nya dävertarna                               där vi lätt och elegant hänger upp dingen



Elverket
Ett annat större projekt var att byta startmotor på vårt elverk. Curacao Marine hade lovat oss hjälp med den detaljen, men eftersom de inte dök upp tröttnade Roger och beslutade göra ett eget försök. Första svårigheten (efter att Roger hade vikt sig dubbel i styrbords akterstuv, där generatorn med skohorn tryckts in) var att det krävdes hylsnycklar, vilket då saknades i Bijous verktygssortiment. Det visade sig dock att Ingvar på Hakuna Matata ll hade sådana som snabbt inlånades.
I övrigt var det inga som helst svårigheter och Roger tappade snabbt en stor del av sin respekt inför dessa yrkesmän som ägnar sig åt sådant.
Det visade sig att vårt elverk skulle behöva ytterligare ompyssling. Då vi gjorde en sista check av elverket inför avseglingen till Bonaire läckte ordentliga mängder kylvatten från området runt vattenpumpen. Roger bytte impeller ytterligare en gång, men fortsatt läckte det. Då såg vi plötsligt att det inte kom just från locket till impellern utan lite längre akterut, just under själva vattenpumpen.

Detta såg ut som en oövervinnlig uppgift för den glade amatören Roger som genast gick bort till Jack, den reslige nederländske mekanikern/arbetsledaren på Curacao Marine.
”Du måste hjälpa mig med detta”, sa Roger! Jack hade en av sina sämre dagar, förklarade att han hade flera gubbar sjuka och tusen jobb som väntade.
”Du får demontera pumpen själv”, sa Jack så ska jag titta på den.
”Kan jag det?”, sa Roger.
”Det är ju bara att lossa fyra bultar!!!” replikerade Jack med något farligt i blicken.
"Ok, ok" sa Roger.
Någon timme senare kom Roger till honom med pumpen som en trofé.
”Låt den ligga där på verktygsbänken och kom tillbaka imorgon eftermiddag så ska jag se om jag kan laga den under tiden”, sa Jack och rusade iväg till någon annan arbetsuppgift.
Roger hade ingen större tro på att Jack skulle kunna fixa vattenpumpen utan tog istället kontakt med Fischer-Pandas kundservice i Florida för att undersöka hur lång tid det skulle ta att få en ny vattenpump skickad till oss med FedEx. De hade en sådan vattenpump på lager till rimlig kostnad och skulle kunna få iväg den snabbt. Roger ville genast beställa en, men blev bestämt avrådd av hustrun som såg en möjlighet att Jack skulle kunna fixa pumpen. Jaja, då beställer vi väl en imorgon, tänkte Roger och knöt handen i byxfickan (på badbyxorna).
Dagen efter gick Roger till Jack redan mitt på dagen för att få en prognos om hur arbetet gick.
”Här är pumpen. Jag har bytt packningarna som jag råkade ha hemma. Jag vill ha 60 dollar för arbetet”, sa Jack som var sitt vanliga jag idag.
Snabbt återvände respekten för sådana här gubbar som är så duktiga på att laga trasiga delar. Man måste ju vara duktig på detta då man är på Curacao, långt borta från ära och redlighet.
Efter att ha satt tillbaka vattenpumpen fungerade elverket som vanligt igen.

Huvudmaskinen
För säkerhets skull lät vi huvudmaskinen gå på halvfart en stund för att se att allt såg bra ut. Roger hörde ett litet pysande ljud och upptäckte då att det sprutade vatten i närheten av luftfiltret.
”Vad i h-e nu då!? Tar det aldrig slut?”, tyckte Roger och försökte lokalisera orsaken till läckaget.

Efter fem minuter stod Roger på nytt hos Jack och förklarade sitt ärende.
”Jag lovar att komma och titta på det i eftermiddag, men jag lovar inte att åtgärda det idag”, sa Jack som var på sitt goda och stabila humör.
”Ok”, sa Roger.
En kvart senare kom Jack med sin verktygsväska och lokaliserade felet. Det visade sig vara ett litet hål i avgaskröken som vi hade bytt för drygt ett år sedan!
”Jag kan laga det med aluminiumepoxy som garanterat kommer att hålla säsongen ut”, sa han.
”Topp”, sa vi och en kvart och 60 dollar senare var saken biff. Respekt!

Servicebatterier
I våras då vi satt och åt frukost nere i kajutan (för att det var för hett ute) tyckte Elisabeth att det kändes ovanligt varmt på durken.
”Vad kan detta vara?”, sade Elisabeth oroligt.
”Det är säkert bara vattenledningen från huvudmaskin till varmvattenberedaren”, trodde Roger som inte kände för något nytt projekt där och då. Det skulle dessutom bli väldigt arbetsamt att ta sig ner till dessa regioner eftersom salongsbordet är fastskruvat i durken.
”Men varför skulle vattenledningen vara varm just nu”, tänkte Roger. ”Vi har ju inte kört maskin på flera dygn!”
Det blev till att lyfta bort durken med bord och allt och vad hittar vi då? Jo, två stycken 156 Ah bamsebatterier som var glödheta. I Turkiet för fyra år sedan bytte vi alla våra servicebatterier (trodde vi), men dessa två nya var ju helt okända för oss då och måste alltså ha varit med från början. Snabbt kopplades de bort och allting återställdes.
Vi ägnade förgäves några dagar åt att försöka hitta nya batterier av samma typ, men bestämde oss slutligen för att försöka klara oss utan dessa extrabatterier. Dessutom skulle det ju bli gott att bli av med dessa TUNGA batterier och samtidigt få en ny stuvplats för sällangrejor som vinterkapell (suck!) mm.
Vi tog nu tag i detta och vinschade ner batterierna på marken.

Watermakern
Som uppmärksamma bloggläsare säkert kommer ihåg har ett återkommande problem varit läckage i watermakern i mindre eller större omfattning, från droppande till sprutande. Roger har tappert manövrerat sig ner till nedre delen av segelstuven i fören och lappat och lagat med lin och senare med Gasket.
I slutet av förra säsongen började det droppa på gränsen till det oacceptabla och under sommaren kontaktade vi den amerikanska tillverkaren Spectra Watermakers för att skaffa nya kopplingar att ersätta de läckande med. Roger fick bra kontakt med en servicetekniker som i förbifarten nämnde att man nu slutat använda den gamla typen av snabbkopplingar med alla dess o-ringar, distansringar mm som var krångliga att montera och ofta läckte. Istället hade man börjat använda en ny typ av brittisktillverkade kopplingar som var kompletta och lätta att montera. Enligt honom skruvade man bara i dem och sedan stack man in slangen i andra änden och – that´s it!
”Sådana vill jag ha”, sa Roger och någon vecka senare kom ett paket från FedEx.
Då vi kommit till Bonaire med dess kristallklara vatten var det dags att starta upp watermakern för att se om läckaget hade slutat. Nej, det droppade nu över gränsen till det oacceptabla och Roger tyckte att det var dags för ”the final solution”. Nu skulle de nya kopplingarna installeras och sanningens minut närmade sig.
Det var faktiskt som en barnlek att installera dem och de var HELT TORRA! Roger satt länge nedstoppad i segelstuven och bara tittade på avsaknaden av läckage. Äntligen!!!

Revlinor
Då vi äntligen kommit i sjön var det dags att sätta seglen, sätta i revlinorna mm. Vi lyckades klanta till det ordentligt så att både första och andrarevet åkte in i bommen. Vi var trötta då det hände och energin fullständigt försvann efteråt. Vi lämnade problemet till att lösas nästa dag och lagade en god tröstmiddag.
Hur skulle vi nu på smartast möjliga sätt få fatt på linorna som åkt långt in i bommen? Vi ringde till Seldén Mast utan att komma fram och sedan till en riggare i Göteborg (Hampus på Riggarna – en förträfflig person) som vi tidigare haft kontakt med. Han berättade detaljerat hur vi skulle göra och efter ytterligare kontakt med Elisabeth´s bror Anders fick vi flera tips.
Vi använde en latta från stack-packen till att skjuta bak vagnen i bommen och efter att ha lossat bomnocken kunde Roger sticka in sin långa arm och lägga revlinan rätt. Lycka!
Då vi nu ändå höll på att greja med revlinorna tyckte vi att vi kunde passa på att byta dem, då de varit med sedan 2007 och var tröga att jobba med. Vi införskaffade passande Dyneemalinor och bytte dem raskt. Nu löper de mycket lättare ut.

Övrigt
De säsongsvisa åtgärderna med olje-, filter- och impellerbyten samt byten av låskista mm förtjänar inget speciellt utrymme utan gick utan varken problem eller lustiga incidenter.