Besök av barnen 21/12 - 3/1

Besök av våra barn
Äntligen var det nästan dags för våra pojkar med flickvänner att komma och segla med oss. De skulle landa på Huewanorra på St Lucia söndag eftermiddag den 21 december och stanna i två veckor. Nu hade vi några dagar på oss att förbereda dessa två veckor; framförallt genom att handla mat och dryck samt att bereda plats för dem i våra båda akterkojer.
Vi gick upp till Rodney Bay där vi lade oss på svaj i den stora bukten och tog dingen in till ett utmärkt köpcentrum.

Vi hade i förväg avtalat med en taxi i Soufriere som skulle ta med Roger till flygplatsen och möta upp ungdomarna. Taxin kom som avtalat och vi gav oss iväg de fyrtio minuterna till flygplatsen.
Efter en liten stunds väntan släntrade fyra bleka och halvsega ungdomar ut från passkontrollen efter en lång resa. Det var härligt att krama om dem och tjattra med dem i taxin.

Utcheckning på flygplatsen
Men innan vi kunde hoppa in i taxin skulle vi passa på att checka ut både båten och alla ombord på flygplatsen. Vi planerade att lämna Soufriere tidigt nästa morgon innan customs och immigration hunnit öppna.
Ungdomarna fick sålunda sin utresestämpel från St Lucia i passen ca en halvtimme efter de fått sin inresestämpel. Det kan man kalla en kort vistelse på St Lucia!

Även om taxichauffören gjorde sitt bästa för att vi inte skulle komma fram över huvud taget – han körde som en riktig biltjuv – kom vi så småningom till Soufriere och därefter via en dingetur ut till den väntande modern på Bijou.
Efter ett efterlängtat och svalkande dopp i det friska vattnet serverades det buffé och vi hade mycket att prata om - det var ju ett tag sen sist - tills ungdomarna stupade i säng efter en lång dag.

Utanför les Pitons där vi väntar på barnen.......som till slut kommer med far


Rutten för de två veckorna
Vi startade alltså i Soufriere på St Lucia och skulle gå söderut i Grenadinerna via Bequia, Tobago Cays, Union Island och sedan tillbaka norrut via Bequia och St Vincent till Rodney Bay/St Lucia där vi skulle fira nyår och slutligen till Marigot Bay där de skulle mönstra av.
Det skulle inte bli några längre etapper förutom den första från Soufriere till Bequia som vi räknade med skulle bli en segling ca nio timmar dikt bidevind samt den sista från Walillabou (St Vincent) tillbaka till Soufriere med förväntad kryss.
Det visade sig bli härlig segling i mellan 10-14 m/s med två ständiga rev i storen och emellanåt lite inrullad fock – en segelsättning som gav fin balans åt Bijou. Sjösjukeplåster delades ut till samtliga, vilket gjorde färden bekväm.

Härlig segling bidevind..................................med en nöjd besättning


Kompissegling igen!
Redan 2010 då vi seglade i Kroatien hade vi kompisseglat med våra goda vänner Per, Inger, Iréne och Picko med familjer som hade hyrt en stor segelbåt med skeppare. Vi bestämde redan då att nästa gemensamma segling skulle ske i Västindien och, sagt och gjort, nu hade de hyrt en 70-fotare, Shaitan, med skeppare och kocka för att segla en vecka i Grenadinerna.
Vi sammanstrålade i Tobago Cays och fick några härliga dagar tillsammans innan våra vägar skiljdes.

Tobago Cays i väntan på Shaitan....................som till slut dök upp


Höjdpunkter och missöden
Dingen i vindgeneratorn
Vi hade två nästan perfekta veckor tillsammans med våra barn men det hände också några incidenter. Den första var då vi skulle ta upp dingen på däck i Bequia. Som vanligt hissade vi upp dingen med hjälp av spinnakerfallet, men just då vi hissat upp den kom en kraftig vindby och tog tag i dingen och slungade in den i vindgeneratorn. Poff sa det och så var dingen uppslitsad. Två av vingarna på vindgeneratorn var dessutom avkortade och det var kraftig obalans i generatorn. Jaha, tänkte vi. Det blir ju spännande att se hur vi klarar oss utan dinge tills vi fått den reparerad eller köpt en ny.
Eftersom detta dessutom inträffade dagen före julafton skulle det dröja innan vi kunde hitta en lösning.

Det visade sig dock inte vara några större problem att klara sig tillfälligt utan dinge. Skepparen på vår kompisbåt skjutsade oss gärna vid flera tillfällen och taxibåtar kunde man lätt få tag på i Grenadinerna.
Så småningom köpte vi en ny hårdbottnad dinge i Rodney Bay. Numera använder vi alltid en säkerhetslina i dess akter då vi lyfter upp den på däck.

Draggande boj
Den andra incidenten inträffade i Marigot Bay alldeles söder om Rodney Bay. Efter nyårsfirandet i Rodney Bay gick vi ner till Marigot Bay och tänkte ligga vid boj inne i den charmiga lagunen. Som alltid blir man mött redan ute till havs av någon med utombordare som vill anvisa en boj och hjälpa till vid tilläggningen. Han tog oss till en boj och eftersom vi alltid är lite skeptiska till bojar (man vet ju aldrig hur det ser ut där nere) frågade jag honom om den var ”safe”. Jajamen sa han och intygade att det var bytt rep på den för tre veckor sedan. Ok, tänkte vi. Vi lägger väl oss där då.

Vi tog dingen in till den lilla marinabyn och strosade omkring några timmar. Då vi kom tillbaka till båten var allt frid och fröjd och vi var nere i båten då folk plötsligt började skrika runtomkring.
Det visade sig att bojen draggade och vi var på väg in i en restaurangbrygga. Där hade dock restaurangägaren lyckats bära av Bijou så att ingen närkontakt uppstått. Vi startade snabbt motorn och fick kontroll på läget.
Det visade sig att vi lagt till vid en privatägd boj som marinan inte hade kontroll över. Vi bytte genast till en av marinans bojar där vi låg tryggt i flera dagar. Där hade vi tur!

Roger kapade två av rotorbladen till vindgeneratorn till samma längd som det kortaste och nu var det balans i vindgeneratorn igen, men med reducerad effekt. Vi har dock beställt tre nya rotorblad som vi får levererade inom kort.

Är bojen safe, frågar vi...................................och åker sedan in och äter glass


Den vackra lagunen Marigot Bay...................med vatten som man kan bada i


Hummersupé i Tobago Cays
Då minns vi hellre höjdpunkterna och en av dessa var hummersupén i Tobaco Cays då vi sammanstrålade med våra kompisar på Shaitan och fick en fantastisk måltid tillsammans. Vi satt alla arton runt ett enkelt långbord på en vacker palmstrand och bjöds på grillad lobster med vitlökspotatis och allehanda tillbehör medan solen gick ned.

Per, Inger, Pikko, Iréne med familjer anländer till hummersupén och vi sammanstrålar


Det dukas upp till långbord och vi bjuds på läcker hummersupé


Julafton i Tobago Cays
Dykning
Irénes och vår familj hade bokat dykning på julafton i Tobago Cays. Först gjorde vi ett ankardyk vid Horseshoe Reef, dvs man går ner till bottnen vid båtens ankare, simmar därifrån i samlad tropp och återvänder så småningom till ankaret. Dyket tog fyrtio minuter längs med revet och vi såg lite blandade fiskar, även om vi kanske hade förväntat oss mer.

Nästa dyk var ett ”drift dive” i Mayreau Gardens, dvs vi hoppade i på en plats och följde strömmen. Då dyket var slut hämtade dykbåten upp oss där vi hamnat. Här var det mer att titta på av koraller och vackra växter samt hela stim av fiskar runt om oss. Det är en härlig känsla att bara driva med strömmen och titta.

Gänget dyker i Tobago Cays...........................Andreas och Camilla tar en selfie


Julmiddag på Shaitan
Julafton fortsatte med gemensam middag i Shaitan´s sittbrunn, vilken var gigantisk. Alla femton fick plats runt det högglanslackade bordet. Kocken bjöd på grillad tuna och vårt bidrag till kalaset var köttbullar, vilket var väldigt populärt bland alla ungdomar. Svisch sa det och så var köttbullarna slut!
Det blev en verkligt mysig kväll och väldigt annorlunda våra normala julmiddagar.

Union Island
Ett långt stenkast från Tobago Cays ligger Union Island som var nästa anhalt. Vi ankrade innanför reven och fick skjuts med Shaitan´s dinge till Happy Island, en conch-gjord ö mitt på revet, där vi njöt av lite goda drinkar och härlig gemenskap innan vi åkte in till Clifton och åt en god middag.

Union Island utanför Clifton..........................med den konstgjorda Happy Island


Skönt att lapa sol på däck och att hoppa i spat efteråt


Chatham Bay
Nästa dag skulle bli den sista tillsammans med våra kompisar på Shaitan och vi enades om att gå till Chatham Bay på västsidan om Union Island. Det är en stor och skyddad vik med många ankrade båtar.
Redan då vi lade ankar blev vi uppvaktade av en färgstark kvinna som kom ut till oss med sin utombordare. Vanessa heter hon och vi blev inviterade till hennes restaurant på barbecue.
Vi fick på nytt skjuts av Shaitan´s dinge till stranden och tillbringade sedan eftermiddagen och kvällen i hennes enkla restaurant på stranden i full raggieanda.
Våra ungdomar tyckte att detta var det bästa stället på hela resan!

Barhäng på Vanessas strandresto..................Vanessa själv in action


Walillabou
Pirates of the Caribbean spelades in på Saint Vincent och mycket av handlingen skedde i Walillabou, en liten vik på västsidan av ön. Fortfarande finns kulisserna kvar och har inretts till ett litet museum.
Vi stannade där en natt och tog en härlig promenad på ön och blev guidade av en ung kille som stolt ville visa oss alla goda frukter som fanns på ön. Vi kom också till ett mysigt vattenfall där vi kunde svalka oss.

Andreas utanför piratnästet...........................promenad med ung guide runt Walillabou


Nyårsafton i Rodney Bay
Vi hade bokat plats i marinan i Rodney Bay samt gjort en reservation på ett steak house för nyårsmiddagen.
Det blev en mysig middag och efteråt gick vi ned på stranden för att titta på alla fyrverkerier samt för att dricka den medhavda, kylförvarade gula änkan.
Det blev en tidig kväll; efter att vi kommit tillbaka till marinan med taxi stupade vi alla i säng. Sjön suger!

Utsikt över Rodney Bay..................................Fruktförsäljare i Rodney Bay


Maratonspelet
Varje kväll tillbringade vi i sittbrunnen spelandes kort. Det blev en två veckor lång turnering i trettiotvå och plump. Det var med stor förväntan och stort allvar som samtliga såg fram emot varje kvälls spel.
Turneringen vanns av Kristian med Andreas på andra plats.

Sedvanligt kortspel i sittbrunnen hos Bijou


Avmönstring
Efter två härliga och intensiva veckor var det dags för det vemodiga avskedet. Ungdomarna lämnade oss i Marigot Bay och tog en taxi till flygplatsen för att flyga hem och återgå till vardagsliv och arbete.
Vi kände oss lite sorgsna den kvällen men var samtidigt riktigt nöjda över att ha fått rå om dem under två veckor. Man lever ju ganska tätt ihop på en båt.

Våra ungdomar lämnar oss i Marigot Bay