Mera Amazonas

Lazy Jack får sig en smäll
Då vi gick från Portel hade vi fem dagars färd framför oss innan vi skulle komma fram till nästa större samhälle – Porto do Moz. Det skulle bli långa dagar för maskin och med ankring i flodfåror dessemellan.
Vår eskaderledare Nicolas provade en ny flodfåra som skulle vara en genväg men han hade inte gjort sin hemläxa ordentligt. Det visade sig att man sedan sist hade byggt kraftledningar som korsade flodfåran och Lazy Jack´s mast visade sig vara något för hög för dessa. Masten gick som tur var inte mot ledningarna, men väl VHF-antennen. Hade masten gått emot ledningarna hade det antagligen slutat med en katastrof eftersom båten är byggd av aluminium och är elektriskt ledande. Nu blev det ”bara” en förstörd dator, radio, VHF och AIS.
Det blev naturligtvis tvärstopp för alla båtarna och vi vände om för att ta en säkrare väg. Då bar det sig inte bättre än att Pegase Rider gick på grund, dock inte värre än att ledarbåten kunde dra av henne från sandbanken.

Philippe och Francoise på Lazy Jack blev av naturliga skäl chockade av det som hände och de har fortfarande stora problem med att gå under kraftledningar – även om den seglingsfria höjden skulle vara femtio meter och deras mast bara tjugo. ”Båten vill inte gå under kraftledningar, den bara stannar”, säger Philippe

Eskadern går under kraftledningar..................och Lazy Jack blev vingklippt!


Vi ankrade i Liverpool!!!!
Färden gick längs trånga flodfåror mest hela dagen och det låg tätt med boningshus vid strandkanten och vi blev uppmärksammade av många barn i kanoter som hoppades få presenter. Godis var uppskattat av många men pennor, radergummin och anteckningsblock var väl så populärt. Man stoppar in gåvan i en plastpåse som blåses upp och tillsluts.

Vi ankrade utanför en samling hus längs flodkanten som hette Liverpool efter en båtbyggare som varit här. Idag lever byn på att bygga fina träbåtar. De hade precis byggt en ny skola och var tacksamma för allt slags skolmateriel. Husen stod på stolpar i leran så man levde helt enkelt på bryggan.

Vi blev uppvaktade av barn i kanoter................som får små presenter av båtarna


Vi ankrar utanför Liverpool.............................där hela samhället ligger vid en brygga


I Liverpool finns ett litet båtbyggeri..................och man odlar sina grönsaker


Prunkande växtlighet
Det finns längs floden många fina träd och växter som växer väldigt tätt. Det är en blandning av palmer, lövträd, vattenväxter och allehanda grönska. Den ena vackra vyn efter den andra spelas upp och det är svårt att se sig mätt.
Vattnet skiftar färg ibland då en biflod ansluter och regnvädren kommer ofta, men är oftast väldigt kortvariga. Efter ett intensivt regnoväder kommer ofta ”flytande öar”, stockar och annan bråte flytande. Ofta får vi då ha en utkik i fören.

Blandad växtlighet längs floderna


Flodfåror möts med olika vatten......................Oväder och vackert väder i en salig blandning


Porto do Moz
Efter fyra dagars motoriserande var det spännande att komma fram till ett större samhälle igen.
Vi ankrade utanför byn och efter Carl-Håkans excellenta caipirinha tog vi dingen in till bryggan där vår ledarbåt var förtöjd. Det var en lång brygga där också många husbåtar med stora familjer låg. Om man kikade in i dessa båtar kunde man se mängder av hängmattor med många barn i.

Direkt innanför bryggan låg marknaden där man kan köpa färsk frukt, grönsaker, grillad kyckling mm. Bekvämt!
Vi hittade resten av gänget där vi förväntade oss att hitta dem – på den närmsta baren – och tog en pilsner tillsammans med dem innan vi gick till byns Churrascaria för ett skrovmål. Det är en buffé där man tar för sig av ris, sallad mm innan man vid grillen får välja vilken köttbit eller korv man vill ha. På de enklare churraskarias väger man sedan tallriken och betalar per hekto. På de dyrare betalar man ett högt, fast pris och äter tills man är nöjd.
Denna var av enklaste sort och varje portion gick lös på ca 10-15 SEK. Men smaken är förträfflig och korven bättre än vad man någonsin kan få hemma i Sverige.

Mottagning till vår ära
Det hör inte till vanligheterna att det kommer vita män (eller kvinnor för den delen) till Porto do Moz och framför allt inte seglandes. Vi blev därför mycket väl mottagna och till vår ära arrangerades en mottagning. Vi samlades i byns kulturcentrum och erbjöds köpa något att dricka.
Efter en stund var det dags för kvällens huvudnummer. Tystnad äskades och in i lokalen tågade tjugofem äldre människor – eller ”in the third age” som Nicolas presenterade dem – klädda i vackra, färgglada kläder. De började dansa samba till högljudd musik (i Brasilien finns överallt gigantiska högtalare) med en glädje och stolthet jag inte sett hos så många tredjegenerationsmänniskor i Sverige.
Rätt som det var bjöd en av kvinnorna upp Roger och snart var hela eskadergänget uppbjudna. Det är helt klart att musik, dans och rytm är något som betyder allt i Brasilien – hela livet.

Uppbjudna till sambadans


Utflykter
I Porto do Moz skulle vi tillbringa fem dagar och Nicolas hade arrangerat två utflyktsdagar och en strandlunch. Dessutom skulle vi ta del av karnevalen.
Den första utflykten gick till en gård som en familj drev och där man gjorde maniokmjöl, Acai-jos, hade höns, kor och en fiskfarm. Vi transporterades dit på ett lastbilsflak ungefär som man gjorde i lumpen. Det var intressant att se hur de lever och driver sin verksamhet.

Uppsittning på lastbilen


Man odlar bananer och papaya


Av acaibären gör man en jos............................och man odlar dessutom fisk!


Paul tog sig en tupplur i en hängmatta.............och Roger lånade en papegoja


Upp i masten!
Nästa dag var det dags att skicka upp Roger längst upp i masten för att fixa linan till dirken som hade kilat in sig mellan två fallskivor. Efter några turer upp och ned i masten och med hjälp av en pilotlina lyckades vi slutligen lösa problemet.

Buffelfarm!
Utflykt nummer två gick till en buffelfarm och vi blev transporterade dit med båt. Tre familjer lever här helt isolerade tillsammans med sina bufflar. På natten får bufflarna vara i sina bås, men på dagarna simmar de omkring i det omgivande vattnet. Djuren tycktes trivas väldigt bra på farmen.
Nu under regnperioden sades vattennivån vara 8-10 meter högre än under sommaren. Det skulle vara intressant att se hur det ser ut då, då husen står på styltor flera meter över marken.

Vy över buffelfarmen.......................................Manuell mjölkning av bufflarna


"Buffelherden" driver bufflarna till rätt plats


Provsmakning av olika buffelostsorter.............i ett av hemmen...


...där modern ammar sitt minsta barn och de övriga ställer upp sig för fotografen


Många små söta barn har bryggan som sin lekplats


Villa Maripi - grundad av frigivna slavar
Vi fick smaka på deras variant av Mozzarellaost innan det var dags att åka till en grannby – Villa Maripi - och äta lunch. Vi blev där välkomnade av småbarn samt av byäldsten, Umbelina, som sades vara 110 år och tog oss alla i hand.
Villa Maripi var en by som grundats av slavar som blivit fria 1860 då slavhandeln upphörde. Man lever här på det naturen har att erbjuda och man brukar marken på ålderdomligt sätt. Det kändes som i Sverige för över hundra år sedan.

Byäldsten Umbelina hälsar oss välkomna........och en av de yngre med sin skörd av acaibär


Byns tvättmaskin.............................................Elisabeth får en liten kompis


Underhållning till lunchen...............................uppläggningsplats för en pirog


Lunch på beachen
Naturen runt Porto do Moz är annorlunda än det vi sett tidigare. Det är inte lika igenvuxet längs stränderna och här fanns t.o.m en beach! Här hade Nicolas ordnat en eftermiddag med lunch för eskadergänget och vi gav oss dit med vår dinge.
En fransk lunch (hela eskadergänget är ju franska eller franskspråkiga) tas på stort allvar och vi börjar känna igen mönstret nu. Man sammanstrålar, kindpussas och småpratar lite medan man svalkar sig med några pilsner och kanske en caipirinha. Detta pågår drygt en timma, varefter buffén dukas upp.
Här fick vi smaka lite exotiska, lokala rätter, eller vad sägs om sköldpadda och krokodil. Just dessa rätter visade sig smaka alldeles förträffligt; möra och goda i smaken.
Vi fick också svalkat oss med ett dopp i floden och Jean-Pierre och Roger hade ett förtroligt samtal i strandkanten. De märkte inte ens att det börjat regna. De var ju blöta ändå…

Så småningom var det dags att dra sig hemåt och det var inte bara vi som var trötta. Vår utombordare vägrade att starta och vi fick begära bogsering. Inte sista gången vi blev bogserade för övrigt. Mer om det i nästa brev.

En drink på beachen följt av exotisk buffé


Jean-Pierre och Roger vid strandkanten..........Hembogsering av dinge med trött motor


På väg hem från restauranten en av kvällarna passerade vi genom karnevalsområdet. Det var fullt av folk, hög musik och riktigt hög stämning. Vi sparade oss dock eftersom vi skulle gå till Almeirim följande dag och där skulle karnevalsfirandet vara mer omfattande med ett stort karnevalståg.

Almeirim
Almeirim visade sig vara en layed-back stad men med ett imponerande karnevalståg. Vi letade oss fram till en riktigt bra pizzeria och satt på första parkett då karnevalståget gick förbi. Fantasin hade inga begränsningar och vi fick en suggestiv upplevelse under kvällen.

Blandade intryck från karnevalståget i Almeirim




Amazonas sista utflykt
Hela resans sista utflykt gick med snabbgående båt in i träsklandskapet utanför Almeirim. Vi kom fram till en liten by som tidigare legat vid Amazonfloden, men som nu låg lite ”off” eftersom floden ändrat sin sträckning. Här bodde ca fyrahundra personer.
Dagens fysiska övning var att bestiga det lokala berget som var 370 m. Det låter ju inte speciellt arbetsamt, men det var faktiskt lite brant och lerigt och dessutom hade alla myggor bestämt sig för att också deltaga.
Utsikten vid toppen var dock värd ansträngningen.

Vi besteg den "branta" kullen...........................och var mycket nöjda efteråt


Kanotfärd i träsklandskapet
Efter en trevlig lunch fick vi åka på upptäcksfärd i små piroger (kanoter). Nu kom vi nära träsklandskapet och fick se några vadarfåglar.

Färd i de snabba pirogerna


Novo Horisonte
Nu var vi nästan klara med vårt amazonasäventyr. Endast en plats återstod att besöka – Novo Horisonte. Detta är en liten by som ligger längs flodkanten i en liten biflod till Amazonas.
Alla båtarna ankrade upp i flodfåran och vi tog dingarna in till byn som ligger längs en 1,3 km lång brygga. Detta var bygatan och that was it! Längs bryggan strosade grisar, höns, ankor, getter, hundar och katter.

Vi var inviterade till både lunch och middag i en liten samlingslokal på bryggan och här bjöds på gris- och ankkött. Att grisköttet var färskt visste vi eftersom vi tidigare på morgonen hade hört grisens skrik vid slakten. Vi avstod nogsamt från att bada i floden efter att vi sett den nyfångade krokodilen ligga på bryggan.

Båtarna ankrade upp i floden vid Novo Horizonte och vi tog en promenad på huvudgatan


Här hade man bananplantage..........................och djuruppfödning

Här slaktas krokodilfångsten...........................Resterna efter morgonens grisslakt


Tillagning av lunchen.......................................Ett nöjt kaptenspar på Bijou